... är det inflyttningsfest. Då kommer bland annat den här att spelas.
The Kinks - A well respected man. Kännes igen från till exempel Juno.
fredag 28 november 2008
torsdag 27 november 2008
7. Racing In The Street (Darkness On The Edge Of Town, 1978)
Ironiskt att Bruce Springsteens allra vackraste, mest sorgsna ballad lånar en textrad från den allt annat än sorgsna Dancing In The Streets med Martha & The Vandellas: "Summer's here and the time is right For racing in the street". För det finns inget glatt med den här låten. Textens huvudperson och hans kompis Sonny åker från stad till stad i en Chevy från 1969 för att tävla om ära och pengar. Som Bruce sjunger: en del slutar bara att leva, andra tvättar av sig smutsen och kämpar vidare:
Now some guys they just give up livin
And start dyin little by little piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the street
Låtens huvudperson söker efter nya tävlingar, nya utmaningar. Man han söker även efter något större. I en Camaro tillsammans med en snubbe från Los Angeles hittar han henne.
I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back and drove that little girl away
Men illusioner brister, drömmar krossas, det blir inte som man tänkt sig. Temat går igen på många av Springsteens låtar från den här tiden, och har så klart mycket att göra med hans egen situation under 70-talets sista halva, med kontraktsbråket och förbudet att spela in en ny skiva. Aldrig manifisteras dessa tankar tydligare än i Racing In The Street och i dessa rader:
But now there's wrinkles around my baby's eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, Baby, did you make it all right
She sits on the porch of her daddy's house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
Det är otroligt hjärtskärande och gripande. Racing In The Street rymmer trots all svärta ändå någon form av ljus i slutet av låten, då Bruce sjunger:
For all the shutdown strangers and hot-rod angels
Rumblin thru this promised land
Tonight my baby and me, we're gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands
Tonight, tonight, the highway's bright
Out of our way mister, you best keep
Cause summer's here and the time is right
For racing in the street
När jag skrev om Prove It All Night diskuterade jag faktumet att låtarna på Darkness On The Edge Of Town är magnifika redan i sina originalversioner, men att de lyfts ytterligare flera snäpp till live. Det gäller i princip varje låt på plattan förutom Factory. Och det gäller i synnerhet Racing In The Street. Den blommar ut på ett magnifikt sätt, breder ut sig, vecklas ut. Framför allt är Racing In The Street Roy Bittans stora stund. Från de försiktiga, mollanstrukna pianotonerna i början av låten äger han Racing In The Street. Och live får hans piano ännu större plats. Det långa, utdragna slutet av låten som kommer till sin rätt först live rymmer toner som det går att skriva hela böcker om. Roys fingrar är överallt. Ej att förglömma Danny Federici som trots allt spelar låtens bärande melodi på sin orgel. En av de vackraste melodier som finns. Racing In The Street är sinnessjukt, ofattbart bra och det skär i hjärtat att tvingas sätta Racing In The Street som "bara" nummer 7 på den här listan.
Racing In The Street är också starka, personliga minnen. Härliga minnen. Det är kanske fånigt att dra upp dem här, jag vet inte. Jag började lyssna på Bruce Springsteen på sommaren, jag har sett honom fyra gånger - alla på sommaren. För mig är Bruce Springsteens musik det perfekta soundtracket till sommaren. Hans skivor har ackompanjerat varenda sommar i mitt liv sedan 1999. Vad jag än gjort, var jag än varit så har Bruce Springsteen funnits med. Och allra mest Darkness On The Edge Of Town, denna platta som jag spelat så många gånger att jag inte kan hålla räkningen. Alla bilturer jag och min bror gjort genom det skånska sommarlandskapet. Pratat om litet och stort, lyssnat på Bruce Springsteen. Uppladdningarna inför hans två dubbla Ullevispelningar då Springsteen-nörderiet antagit rent abnorma proportioner. Ullevi 2003 då Roy Bittan slog an de ljuva inledningstonerna och Bruce började sjunga:
I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She's waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money got no strings attached
We shut 'em up and then we shut 'em down
Den sommarens motsvarighet till Drive All Night. Jag hoppades, önskade, drömde om att de skulle spela Racing In The Street. Och de gjorde det. Som de gjorde det! Fortfarande, fem år senare, kommer jag ihåg den där dagen in i minsta detalj. En ljuvlig, solig kväll i slutet av juni. Ett fullpackat Ullevi. Tjejerna som gjorde vågen, men inte tänkte på att de hade varsin plastmugg med öl i näven. Stämningen. Hela sittplatspubliken som från första sekunden av inledande The Promised Land stod upp. 120 000 händer som vajade under Born To Run. Tändarna och mobiltelefonerna som lyste upp Ullevi likt eldflugor under My City Of Ruins. Och så Racing In The Street. Herrejävl,ar, vad bra den var. Jag kollapsade nästan. Hm, ja, högtravande blev det. Men det är svårt att förhålla sig på annat sätt till en sådan här låt. Och som sagt: att tvingas sätta den som nummer sju gör ont. Alla topp 10-låtar är värda att sättas som nummer ett. Racing In The Street är världens bästa låt. Grejen är bara den att de sex andra låtarna är ännu bättre.
Härnäst kommer en låt från Tracks. Om Racing In The Street är soundtracket till varje sommar sedan 1999, vad säger man då om den? Nästa låt kommer att bli en ännu större hyllning till sommaren, till glädjen och ett ännu fånigare raljerande över de minnen den väcker. Några gissningar om vilken låt det kan vara? Nästa vecka kommer svaret. Eller tidigare, om jag inte kan hålla mig. Det kliar i fingrarna att få skriva om den nämligen. Tills dess, lyssna på Racing In The Street. Framför allt på Roy Bittans pianospel i slutet av låten. Musik blir inte mycket vackrare än så. Själv har jag 14 olika versioner av låten, upptäckte jag. Säger väl en del om vad jag anser om den.
Capital Theatre, Landover, 1980:
Passaic, 1978 (bästa versionen):
Sista kvällen på Magic Tour:
Slutligen hittar vi en väldigt annorlunda version, med munspel i början. Helt annorlunda pianointro också. Och texten skiljer sig också från originalversionen. Sångmelodin är en helt annan, och The E Street Band är mer involverat. Ska jag vara ärlig låter den här versionen mer som resten av materialet på Darkness On The Edge Of Town. Mycket fin! Återfinns på The Lost Masters och The Definitive Darkness Outtakes.
Now some guys they just give up livin
And start dyin little by little piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the street
Låtens huvudperson söker efter nya tävlingar, nya utmaningar. Man han söker även efter något större. I en Camaro tillsammans med en snubbe från Los Angeles hittar han henne.
I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back and drove that little girl away
Men illusioner brister, drömmar krossas, det blir inte som man tänkt sig. Temat går igen på många av Springsteens låtar från den här tiden, och har så klart mycket att göra med hans egen situation under 70-talets sista halva, med kontraktsbråket och förbudet att spela in en ny skiva. Aldrig manifisteras dessa tankar tydligare än i Racing In The Street och i dessa rader:
But now there's wrinkles around my baby's eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, Baby, did you make it all right
She sits on the porch of her daddy's house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
Det är otroligt hjärtskärande och gripande. Racing In The Street rymmer trots all svärta ändå någon form av ljus i slutet av låten, då Bruce sjunger:
For all the shutdown strangers and hot-rod angels
Rumblin thru this promised land
Tonight my baby and me, we're gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands
Tonight, tonight, the highway's bright
Out of our way mister, you best keep
Cause summer's here and the time is right
For racing in the street
När jag skrev om Prove It All Night diskuterade jag faktumet att låtarna på Darkness On The Edge Of Town är magnifika redan i sina originalversioner, men att de lyfts ytterligare flera snäpp till live. Det gäller i princip varje låt på plattan förutom Factory. Och det gäller i synnerhet Racing In The Street. Den blommar ut på ett magnifikt sätt, breder ut sig, vecklas ut. Framför allt är Racing In The Street Roy Bittans stora stund. Från de försiktiga, mollanstrukna pianotonerna i början av låten äger han Racing In The Street. Och live får hans piano ännu större plats. Det långa, utdragna slutet av låten som kommer till sin rätt först live rymmer toner som det går att skriva hela böcker om. Roys fingrar är överallt. Ej att förglömma Danny Federici som trots allt spelar låtens bärande melodi på sin orgel. En av de vackraste melodier som finns. Racing In The Street är sinnessjukt, ofattbart bra och det skär i hjärtat att tvingas sätta Racing In The Street som "bara" nummer 7 på den här listan.
Racing In The Street är också starka, personliga minnen. Härliga minnen. Det är kanske fånigt att dra upp dem här, jag vet inte. Jag började lyssna på Bruce Springsteen på sommaren, jag har sett honom fyra gånger - alla på sommaren. För mig är Bruce Springsteens musik det perfekta soundtracket till sommaren. Hans skivor har ackompanjerat varenda sommar i mitt liv sedan 1999. Vad jag än gjort, var jag än varit så har Bruce Springsteen funnits med. Och allra mest Darkness On The Edge Of Town, denna platta som jag spelat så många gånger att jag inte kan hålla räkningen. Alla bilturer jag och min bror gjort genom det skånska sommarlandskapet. Pratat om litet och stort, lyssnat på Bruce Springsteen. Uppladdningarna inför hans två dubbla Ullevispelningar då Springsteen-nörderiet antagit rent abnorma proportioner. Ullevi 2003 då Roy Bittan slog an de ljuva inledningstonerna och Bruce började sjunga:
I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She's waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money got no strings attached
We shut 'em up and then we shut 'em down
Den sommarens motsvarighet till Drive All Night. Jag hoppades, önskade, drömde om att de skulle spela Racing In The Street. Och de gjorde det. Som de gjorde det! Fortfarande, fem år senare, kommer jag ihåg den där dagen in i minsta detalj. En ljuvlig, solig kväll i slutet av juni. Ett fullpackat Ullevi. Tjejerna som gjorde vågen, men inte tänkte på att de hade varsin plastmugg med öl i näven. Stämningen. Hela sittplatspubliken som från första sekunden av inledande The Promised Land stod upp. 120 000 händer som vajade under Born To Run. Tändarna och mobiltelefonerna som lyste upp Ullevi likt eldflugor under My City Of Ruins. Och så Racing In The Street. Herrejävl,ar, vad bra den var. Jag kollapsade nästan. Hm, ja, högtravande blev det. Men det är svårt att förhålla sig på annat sätt till en sådan här låt. Och som sagt: att tvingas sätta den som nummer sju gör ont. Alla topp 10-låtar är värda att sättas som nummer ett. Racing In The Street är världens bästa låt. Grejen är bara den att de sex andra låtarna är ännu bättre.
Härnäst kommer en låt från Tracks. Om Racing In The Street är soundtracket till varje sommar sedan 1999, vad säger man då om den? Nästa låt kommer att bli en ännu större hyllning till sommaren, till glädjen och ett ännu fånigare raljerande över de minnen den väcker. Några gissningar om vilken låt det kan vara? Nästa vecka kommer svaret. Eller tidigare, om jag inte kan hålla mig. Det kliar i fingrarna att få skriva om den nämligen. Tills dess, lyssna på Racing In The Street. Framför allt på Roy Bittans pianospel i slutet av låten. Musik blir inte mycket vackrare än så. Själv har jag 14 olika versioner av låten, upptäckte jag. Säger väl en del om vad jag anser om den.
Capital Theatre, Landover, 1980:
Passaic, 1978 (bästa versionen):
Sista kvällen på Magic Tour:
Slutligen hittar vi en väldigt annorlunda version, med munspel i början. Helt annorlunda pianointro också. Och texten skiljer sig också från originalversionen. Sångmelodin är en helt annan, och The E Street Band är mer involverat. Ska jag vara ärlig låter den här versionen mer som resten av materialet på Darkness On The Edge Of Town. Mycket fin! Återfinns på The Lost Masters och The Definitive Darkness Outtakes.
måndag 24 november 2008
Ang vecka 47 - bästa låtarna
Ska, inspirerad av bloggen Let's Pretend We're Bunny Rabbits, från och med nu köra en playlist med veckans bästa eller mest spelade eller liknande låtar. Nej, inga kommentarer, inga länkar - jo, om jag orkar. Vidareutvecklar kanske konceptet framöver med just en länk eller upload av låtarn. Kan ju fungera som ett sätt att upptäcka ny, bra musik. Vad vet jag. Tills vidare får det fungera som ett nördigt tillägg till last.fm för att hålla mig och andra som bryr sig uppdaterade om vad som gäller i min lilla värld. Sålunda, vecka 47:Bruce Springsteen - Bobby Jean
Satyricon - The Wolfpack
Dissection - Where Dead Angels Lie
Emperor - Sworn
Watain - Opes Dei (The Morbid Angel)
Vad kan man då uttolka av detta? Jo, att det rådande väderläget med snö och midvinter alltid lockar mig att plocka fram mina black metal-skivor. Finns ingen bättre musik att lyssna på när det är vinter än nordisk black metal. Skulle jag få för mig att göra en vinterlista kommer den att bli klart black metal-inspirerad. Immortal, Emperor, Dissection, Enslaved, Naglfar, Satyricon, Darkthron - ni hajar. Bobby Jean får jag aldrig nog av och efter att ha skrivit en rekordlång text om den har jag lyssnat rätt intensivt på den. Klippet från Ullevi framkallar svårartade attacker av gåshud på mig.
8. Backstreets (Born To Run, 1975)
På skylten stod det "Backstreets (with Sad Eyes please!)" eller något liknande. Någon önskade i alla fall Sad Eyes-monologen. Vi fick inte den. Men vi fick Drive All Night som jag redan skrivit om. Och vi fick Backstreets! I en vansinnigt bra version. Hm. Backstreets är svår att skriva om. Det finns så mycket att säga om denna makalösa låt, men inget kommer fram. I stället sitter jag och lyssnar på den och tittar dumt rakt ut i luften. Jag har hört Backstreets hundratals gånger, men blir ändå lika berörd varje gång jag hör den . Denna magnifika rockopera om kärlek och vänskap och krossade drömmar upphör aldrig att fascinera. Det har skrivits spaltmeter om låtens text och vad den egentligen handlar om. Vem är Terry i texten? Är Terry en flickvän eller en kompis? Vissa hävdar att Terry är en tjej, andra hävdar motsatsen. Själv vet jag inte riktigt. Men jag tycker nog att det mesta ändå pekar på att Terry är en flicka. Läs själva texten och begrunda:
One soft infested summer me and Terry became friends
Trying in vain to breathe the fire we was born in
Catching rides to the outskirts, tying faith between our teeth
Sleeping in that old abandoned beach house, getting wasted in the heat
And hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
With a love so hard and filled with defeat
Running for our lives at night on them backstreets
Slow dancing in the dark on the beach at Stockton's Wing
Where desperate lovers park we sat with the last of the Duke Street Kings
Huddled in our cars waiting for the bells that ring
In the deep heart of the night when you let loose of everything
To go running on the backstreets, running on the backstreets
Terry you swore we'd live forever
Taking it on them backstreets together
Endless juke joints and Valentino drag
Where dancers scraped the tears up off the street dressed down in rags
Running into the darkness, some hurt bad some really dying
At night sometimes it seemed you could hear that whole damn city crying
Blame it on the lies that killed us, blame it on the truth that ran us down
You can blame it all on me Terry, it don't matter to me now
When the breakdown hit at midnight there was nothing left to say
But I hated him and I hated you when you went away
Now laying here in the dark, you're like an angel on my chest
Just another tramp of hearts crying tears of faithlessness
Remember all the movies, Terry, we'd go see
Trying to learn how to walk like the heroes we thought we had to be
Well after all this time to find we're just like all the rest
Stranded in the park and forced to confess
To hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
Well we swore forever friends
On the backstreets until the end
Egentligen kvittar det. Texten är magnifik - en av de bästa som någonsin skrivits. Storslagen, vemodig, bitter. Terry - må det vara en vän eller en flickvän - lämnar berättaren ensam och trasig för en annan. En sådan text måste matchas med lika fantastisk musik. Det gör den - minst sagt. Roy Bittans inledande pianospel är obeskrivligt. Max rullande trummor som smyger in och sedan detonerar hela låten. Kraftfullt, episkt - orden räcker inte till. Live lyfter låten ytterligare. Under 1976 till 1978 utvecklades låten under turnéns gång till något ännu större. I original är Backstreets nästan sju minuter lång - live blev den uppemot 12 minuter. I slutet av låten bakade nämligen Bruce in en monolog. Sad Eyes kom den att kallas, troligen ett namn påhittat av någon booleg-makare. Bruce försvinner helt in i sin monolog - mässar, predikar. Uppgivet, sorgset, klagande. Monologen ändrades från konsert till konsert. Här är en av de mest klassiska, från Roxy den 7 juli 1978. Den här versionen av Backstreets användes på liveskivan Live 1975-'85, men där klipptes Sad Eyes-monologen av någon bisarr anledning bort.
I remember you
Baby I remember you
Standing on the corner
Of Richmond AvenueAnd I remember I'dI remember back then I'dI'd drive all night
I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
To have you hold me in your arms
To have you hold me in your arms
And for just one look
For just one look
From your sad eyes
You had such pretty sad eyes
You had such pretty sad eyes
I remember they cried all night
They cried all night
We let 'em cry 'til they're all cried out
They cried all night
Baby they cried all night
And I hated you
But only me and you knew
But baby only me and you knew
The way they could lie
The way they could lie
They could tell such pretty lies
They could tell such pretty lies
And now you're back
And now you're back
Well little girl, I'm back too
And I've been out, and I've seen some things
Yeah I've been out, and I've seen some things
I've been out, and I've seen some things
And baby I've learned a thing or two
About me and you
And all I wanna know is why
All I wanna know's why
All I wanna know's why
Why
Baby I wanna know why
Baby justI want you, I want you
To look into my face
Just look into my face
Just look into my face
Look into my face
Look into my face
Look into my face
And tell me why
Why, I want to know why
You lied
You lied
You lied
And we'll go
Notera att refrängen till Drive All Night syns i den här monologen: I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
Sedan (31 december 1978 var sista gången) försvann Sad Eyes-partiet för att aldrig dyka upp igen. Mer att notera är att Bruce Springsteen använde sig av ett speciellt sätt att bygga upp sina låtar på Born To Run som han aldrig använt sig av igen. Han har själv sagt att det var ett sätt att välkomna lyssnaren till låten och historien, att bygga upp en stämning precis som i en film. Knepet används både i Thunder Road, Backstreets och i Jungleland. Vad jag syftar på är alltså att inleda låten försiktigt med pianospel, för att sedan sparka igång den med hela The E Street Band i full styrka. Ett enkelt men mycket effektivt knep. Gemensamt för de tre nämnda låtarna är att de hör till både Springsteens bästa låtar, men även världshistoriens allra förnämsta musikstycken. Backstreets är för övrigt en av två låtar på Born To Run som inte innehåller något saxofonspel. Jag tror inte att ett saxsolo från Big Man passat in i detta mörka, beska bakgatedrama.
För att återknyta till textens början. Vi fick Backstreets den där kvällen den 5 juli på Ullevi! Det var en overkligt stor upplevelse som självklart lockade fram kvällens första tårar. Det går liksom inte att förhålla sig oberörd när Roy Bittan slår an de inledande pianotonerna till Bruce Springsteens åttonde bästa låt. Nedan följer ett antal klipp med olika versioner av Backstreets. Däribland Ullevi-versionen från i somras, ett klipp från Hammersmith Odeon 1975 och några från 1978 - när den var som allra bäst. Se, lyssna, njut.
Hammersmith:
Capital Centre, Landover, 1978:
Snutt från Capitol Theatre, Passaic, 1978. Med Sad Eyes-partiet:
Från Milano, 1985:
Ullevi:
Ullevi, annan vinkel:
One soft infested summer me and Terry became friends
Trying in vain to breathe the fire we was born in
Catching rides to the outskirts, tying faith between our teeth
Sleeping in that old abandoned beach house, getting wasted in the heat
And hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
With a love so hard and filled with defeat
Running for our lives at night on them backstreets
Slow dancing in the dark on the beach at Stockton's Wing
Where desperate lovers park we sat with the last of the Duke Street Kings
Huddled in our cars waiting for the bells that ring
In the deep heart of the night when you let loose of everything
To go running on the backstreets, running on the backstreets
Terry you swore we'd live forever
Taking it on them backstreets together
Endless juke joints and Valentino drag
Where dancers scraped the tears up off the street dressed down in rags
Running into the darkness, some hurt bad some really dying
At night sometimes it seemed you could hear that whole damn city crying
Blame it on the lies that killed us, blame it on the truth that ran us down
You can blame it all on me Terry, it don't matter to me now
When the breakdown hit at midnight there was nothing left to say
But I hated him and I hated you when you went away
Now laying here in the dark, you're like an angel on my chest
Just another tramp of hearts crying tears of faithlessness
Remember all the movies, Terry, we'd go see
Trying to learn how to walk like the heroes we thought we had to be
Well after all this time to find we're just like all the rest
Stranded in the park and forced to confess
To hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
Well we swore forever friends
On the backstreets until the end
Egentligen kvittar det. Texten är magnifik - en av de bästa som någonsin skrivits. Storslagen, vemodig, bitter. Terry - må det vara en vän eller en flickvän - lämnar berättaren ensam och trasig för en annan. En sådan text måste matchas med lika fantastisk musik. Det gör den - minst sagt. Roy Bittans inledande pianospel är obeskrivligt. Max rullande trummor som smyger in och sedan detonerar hela låten. Kraftfullt, episkt - orden räcker inte till. Live lyfter låten ytterligare. Under 1976 till 1978 utvecklades låten under turnéns gång till något ännu större. I original är Backstreets nästan sju minuter lång - live blev den uppemot 12 minuter. I slutet av låten bakade nämligen Bruce in en monolog. Sad Eyes kom den att kallas, troligen ett namn påhittat av någon booleg-makare. Bruce försvinner helt in i sin monolog - mässar, predikar. Uppgivet, sorgset, klagande. Monologen ändrades från konsert till konsert. Här är en av de mest klassiska, från Roxy den 7 juli 1978. Den här versionen av Backstreets användes på liveskivan Live 1975-'85, men där klipptes Sad Eyes-monologen av någon bisarr anledning bort.
I remember you
Baby I remember you
Standing on the corner
Of Richmond AvenueAnd I remember I'dI remember back then I'dI'd drive all night
I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
To have you hold me in your arms
To have you hold me in your arms
And for just one look
For just one look
From your sad eyes
You had such pretty sad eyes
You had such pretty sad eyes
I remember they cried all night
They cried all night
We let 'em cry 'til they're all cried out
They cried all night
Baby they cried all night
And I hated you
But only me and you knew
But baby only me and you knew
The way they could lie
The way they could lie
They could tell such pretty lies
They could tell such pretty lies
And now you're back
And now you're back
Well little girl, I'm back too
And I've been out, and I've seen some things
Yeah I've been out, and I've seen some things
I've been out, and I've seen some things
And baby I've learned a thing or two
About me and you
And all I wanna know is why
All I wanna know's why
All I wanna know's why
Why
Baby I wanna know why
Baby justI want you, I want you
To look into my face
Just look into my face
Just look into my face
Look into my face
Look into my face
Look into my face
And tell me why
Why, I want to know why
You lied
You lied
You lied
And we'll go
Notera att refrängen till Drive All Night syns i den här monologen: I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
Sedan (31 december 1978 var sista gången) försvann Sad Eyes-partiet för att aldrig dyka upp igen. Mer att notera är att Bruce Springsteen använde sig av ett speciellt sätt att bygga upp sina låtar på Born To Run som han aldrig använt sig av igen. Han har själv sagt att det var ett sätt att välkomna lyssnaren till låten och historien, att bygga upp en stämning precis som i en film. Knepet används både i Thunder Road, Backstreets och i Jungleland. Vad jag syftar på är alltså att inleda låten försiktigt med pianospel, för att sedan sparka igång den med hela The E Street Band i full styrka. Ett enkelt men mycket effektivt knep. Gemensamt för de tre nämnda låtarna är att de hör till både Springsteens bästa låtar, men även världshistoriens allra förnämsta musikstycken. Backstreets är för övrigt en av två låtar på Born To Run som inte innehåller något saxofonspel. Jag tror inte att ett saxsolo från Big Man passat in i detta mörka, beska bakgatedrama.
För att återknyta till textens början. Vi fick Backstreets den där kvällen den 5 juli på Ullevi! Det var en overkligt stor upplevelse som självklart lockade fram kvällens första tårar. Det går liksom inte att förhålla sig oberörd när Roy Bittan slår an de inledande pianotonerna till Bruce Springsteens åttonde bästa låt. Nedan följer ett antal klipp med olika versioner av Backstreets. Däribland Ullevi-versionen från i somras, ett klipp från Hammersmith Odeon 1975 och några från 1978 - när den var som allra bäst. Se, lyssna, njut.
Hammersmith:
Capital Centre, Landover, 1978:
Snutt från Capitol Theatre, Passaic, 1978. Med Sad Eyes-partiet:
Från Milano, 1985:
Ullevi:
Ullevi, annan vinkel:
Helgen v. 47
Puh, blev orolig att jag missat helgen v. 48 utan att lyssna på Helgen v. 48 med bob hund. Denna årliga, lite fåniga tradition får icke missas! Men helgen v. 48 är ju inte förrän nästa helg. Då har jag och sambon inflyttningsfest. Ska veva låten hela kvällen.
Helgen v. 47 ägnades åt Gears of War 2 multiplayer i lördags. Spelade Horde tillsammans med tre kompisar. Otroligt roligt, det kommer att göras om. I går var jag hemma själv hela dagen och passade på att spela Metal Gear Solid 4 igen. Det känns ännu bättre den här gången än vad det gjorde när det släpptes. Man ska inte spela tv-spel mitt i högsommaren helt enkelt.
Passade även på att beställa The Age Of Nero och Now, Diabolical med Satyricon för det ytterst humana priset 207 kr från CDON. Snacka om fynd!
Helgen v. 47 ägnades åt Gears of War 2 multiplayer i lördags. Spelade Horde tillsammans med tre kompisar. Otroligt roligt, det kommer att göras om. I går var jag hemma själv hela dagen och passade på att spela Metal Gear Solid 4 igen. Det känns ännu bättre den här gången än vad det gjorde när det släpptes. Man ska inte spela tv-spel mitt i högsommaren helt enkelt.
Passade även på att beställa The Age Of Nero och Now, Diabolical med Satyricon för det ytterst humana priset 207 kr från CDON. Snacka om fynd!
fredag 21 november 2008
Sen då?
Snart är mastodontprojektet med Springsteen-listan i mål. Jag har hållit på med den sen i juli och nu är det bara åtta låtar kvar. Jag måste ha något nytt att blogga om. Listor av alla slag är alltid roligt, även om jag inte orkade ro höstlistan i hamn. Vissa mer ambitiösa musikbloggare recenserar nya skivor i en imponerande takt, men den orken har inte jag riktigt. Jag funderar dock på att plocka fram skivor som betytt mycket för mig och skriva några rader om dem. Eller låtar som betytt mycket. Något av det. Eller låtar/skivor på ett visst givet tema. Till exempel något i stil med "Tre från en" som P3 musik kör med, alltså tre låtar som har ett gemensamt tema. Det kan vara att de är släppta samma år, är gjorda av samma artist eller handlar om något visst. Möjigheterna är oändliga. Det blir kanske både det temat, samt texter om bra, viktiga skivor.
9. Bobby Jean (Born In The USA, 1984)
Om Drive All Night är den vackraste text som skrivits om kärlek, så är Bobby Jean den vackraste text som skrivits om vänskap. Först, läs texten:
Well I came by your house the other day, your mother said you went away
She said there was nothing that I could have done
There was nothing nobody could say
Me and you we've known each other ever since we were sixteen
I wished I would have known I wished I could have called you
Just to say goodbye Bobby Jean
Now you hung with me when all the others turned away turned up their nose
We liked the same music we liked the same bands we liked the same clothes
We told each other that we were the wildest, the wildest things we'd ever seen
Now I wished you would have told me I wished I could have talked to you
Just to say goodbye Bobby Jean
Now we went walking in the rain talking about the pain from the world we hid
Now there ain't nobody nowhere nohow gonna ever understand me the way you did
Maybe you'll be out there on that road somewhere
In some bus or train traveling alongIn some motel room there'll be a radio playing
And you'll hear me sing this song
Well if you do you'll know I'm thinking of you and all the miles in between
And I'm just calling one last time not to change your mind
But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean
Med nästa album Born In The USA var det dags att ta det sista steget till de största scenerna och de översta listplaceringarna. Bruce satte sig själv i hårdträning och blev stor och biffig. Omslaget till plattan fotograferades av den på den tiden hippa fotografen Annie Liebowitz. Ett ikoniskt omslag. En påkostad, slimmad produktion som passade tidens ideal perfekt klädde låtarna i en ljudkostym som i dag framstår som väldigt daterad. Påkostade videos till I'm On Fire, Born In The USA, Glory Days och Dancing In The Dark spelades in. Planen lyckades - minst sagt. Albumet tog sig in på första plats på Billboard-listan och på Englandslistan. Dancing In The Dark blev Springsteens första stora hitsingel med en andraplats på Billboardlistan. Ytterligare sex singlar tog sig in på Billboardlistan. De största arenorna såldes ut under den nästan två år långa turnén - däribland två mytompsunna kvällar på Ullevi 1985, då publikens hoppande och dansande fick hela arenan att ge vika och man tvingades till omfattande reparationsarbeten av arenan. Bruce var nu till slut en superstjärna. 
Från Paris 1985:
Från Ullevi:
Well I came by your house the other day, your mother said you went away
She said there was nothing that I could have done
There was nothing nobody could say
Me and you we've known each other ever since we were sixteen
I wished I would have known I wished I could have called you
Just to say goodbye Bobby Jean
Now you hung with me when all the others turned away turned up their nose
We liked the same music we liked the same bands we liked the same clothes
We told each other that we were the wildest, the wildest things we'd ever seen
Now I wished you would have told me I wished I could have talked to you
Just to say goodbye Bobby Jean
Now we went walking in the rain talking about the pain from the world we hid
Now there ain't nobody nowhere nohow gonna ever understand me the way you did
Maybe you'll be out there on that road somewhere
In some bus or train traveling alongIn some motel room there'll be a radio playing
And you'll hear me sing this song
Well if you do you'll know I'm thinking of you and all the miles in between
And I'm just calling one last time not to change your mind
But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean
Redan 1975 hade Bruce Springsteen upplevt en massiv hype då Born To Run släpptes och han beskrevs som rockens frälsare och framtid. Han hade genomfört legendariska turnéer och fått en stadigt växande publik. Han hade hyllade, älskade, klassiska album som Darkness On The Edge Of Town, The River och Nebraska under bältet. Han var älskad och respekterad. Men han var fortfarande inte någon superstjärna.
Med nästa album Born In The USA var det dags att ta det sista steget till de största scenerna och de översta listplaceringarna. Bruce satte sig själv i hårdträning och blev stor och biffig. Omslaget till plattan fotograferades av den på den tiden hippa fotografen Annie Liebowitz. Ett ikoniskt omslag. En påkostad, slimmad produktion som passade tidens ideal perfekt klädde låtarna i en ljudkostym som i dag framstår som väldigt daterad. Påkostade videos till I'm On Fire, Born In The USA, Glory Days och Dancing In The Dark spelades in. Planen lyckades - minst sagt. Albumet tog sig in på första plats på Billboard-listan och på Englandslistan. Dancing In The Dark blev Springsteens första stora hitsingel med en andraplats på Billboardlistan. Ytterligare sex singlar tog sig in på Billboardlistan. De största arenorna såldes ut under den nästan två år långa turnén - däribland två mytompsunna kvällar på Ullevi 1985, då publikens hoppande och dansande fick hela arenan att ge vika och man tvingades till omfattande reparationsarbeten av arenan. Bruce var nu till slut en superstjärna. Men den här inriktningen passade inte alla. Steve Van Zandt tyckte att den här strävan mot stjärnorna gick emot vad The E Street Band var menat att vara. Han kände sig all mer obekväm i det nya, 80-talsostiga The E Street Band. Steve Van Zandt - Bruce Springsteens äldsta vän, som arrangerade det klassiska blåset i Tenth Avenue Freeze-Out, som i otaliga klassiska livenummer delade mikrofon med Bruce, som bidrog med den mest fantastiska stämsång, som lade ner hela sin själ och hela sitt liv i The E Street Band, som sov i studion, som iförd sin hatt och på senare år bandana blev en nästan lika mytisk figur som Springsteen själv - valde därför att hoppa av The E Street Band för att i stället spela med sitt eget band Disciples Of Soul.
Den formidable Nils Lofgren ersatte Steven med bravur; men det var naturligtvis ett oerhört stort avbräck för bandet, och Bruce måste ha tagit det hårt. Två av låtarna på Born In The USA är därför mer eller mindre helt dedikerade till Steve Van Zandt. No Surrender - som Bruce ofta tillägnade Steve på konserterna under turnén - har jag redan haft med på listan. Den andra låten är förstås Bobby Jean. En helt fantastisk, makalös låt - den bästa som över huvud taget gjordes på 80-talet vill jag påstå. En förhållandevis glad upptempolåt, men med ett stort, underliggande vemod som flera gånger kommer upp till ytan, med som vanligt underbart pianospel från Roy Bittan och ett saxofonsolo i slutet av låten som nästan får mig att bryta ihop varje gång jag hör det. Clarence kramar så mycket liv, så mycket själ ur sin saxofon - den sista, långa, utdragna tonen som aldrig vill ta slut är något av det bästa han presterat, och live vill jublet aldrig ta slut när han pressar de sista krafterna ur sina lungor för att dra ut på det lite till. Helt enormt!
Texten är en enda lång kärleksförklaring till Steve Van Zandt: om hur de träffades som 16-åringar, blev bästa kompisar och gillade samma musik, samma band och samma kläder. Och de avslutande raderna:
Maybe you'll be out there on that road somewhere
In some bus or train traveling alongIn some motel room there'll be a radio playing
And you'll hear me sing this song
Well if you do you'll know I'm thinking of you and all the miles in between
And I'm just calling one last time not to change your mind
But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean
In some bus or train traveling alongIn some motel room there'll be a radio playing
And you'll hear me sing this song
Well if you do you'll know I'm thinking of you and all the miles in between
And I'm just calling one last time not to change your mind
But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean
Steve kom tillbaka till The E Street Band i samband med återföreningen 1999, och är nu återigen ständigt vid Springsteens sida. Jag har hört Bobby Jean live två gånger, 2003 och nu senast i somras. Ryktena florerade om att det här skulle bli den sista turnén med The E Street Band och Bobby Jean kändes därför - om möjligt - ännu mer känslosam. När den kom som extranummer gick det ett kollektivt sus genom publiken och när Bruce sjöng de sista raderna av texten gjorde han det med mer känsla än någonsin. Det kändes som att slutet var nära och att textraderna den här gången var riktad åt oss i publiken, för den 35 år långa kärleksrelation Bruce Springsteen haft med sina fans. Nu släpper Bruce en ny platta i januari och ryktena är redan igång om en ny turné med The E Street Band - så än är det inte över. Men både han och bandet blir äldre och tröttare - och någon gång måste det ta slut. Det är en sorglig tanke att tänka - men det är nog bäst att sluta medan de fortfarande har ork att göra sin fantastiska låtskatt rättvisa. Just då, just där på Ullevi den femte juli 2008 kändes Bobby Jean som det perfekta avskedet.
Från Paris 1985:
Från Ullevi:
torsdag 20 november 2008
Woven Hand, KB, 16/11 2008
Var med bror min och såg Woven Hand på KB i söndags. Det var en hett efterlängtad spelning för egen del, då Woven Hand i samma lokal två år tidigare gjorde en av de bästa och mest intensiva spelningar jag någonsin varit på. Tyvärr började kvällen lite haltande. Men det var inte Woven Hands fel, utan det bedrövliga förbandet Dr. Dog som spelade alldeles för länge. De spelade någon slags 60-talsdoftande retropop som mest var pinsam.
Woven Hand däremot. Bandet kliver på scenen till stort jubel. Helt i svart intar de sina positioner och inleder en stenhårt, tungt manglande konsert som rymmer stora känslor och en intensiv svärta. Det bjuds på låtar från de flesta av Woven Hands skivor, och även två 16 Horsepower-spår. Kvällens största jubel utbryter när Dave Eugene Edwards slår an de inledande ackorden till Splinters från 16 Horsepowers främsta platta, Secret South. Det är makalöst bra! Andra höjdpunkter under kvällen är Not On Stone, Kingdom Of Ice, The Speaking Hands, Your Russia och Dirty Blue. Bandet är otroligt tight och välspelande. Framför allt imponeras jag återigen av Ordy Garrisons trumspel. Men största stjärnan är förstås Edwards själv. Sittande på sin pall fyller han ut hela lokalen med sin mäktiga röst och sin otroliga närvaro. Det rycker i honom, han mässar, svamlar, skakar på huvudet och när han blundar och sjunger känns det som att han inte ens noterar att hela lokalen är fylld av folk som lyssnar på honom. Det är en stor upplevelse att studera honom. Jag och bror står i början av konserten allra längst fram, och kan därför specialstudera honom ingående. Det är riktigt häftigt. Ljudet längst fram domineras tyvärr alltför mycket av Pascal Humberts bas, så vi retirerar några meter och får där en mycket bättre ljudupplevelse.
Mellansnacket är som vanligt minimalt. I stället spelas ett mörkt ljud, likt vindens sus genom bergen, upp medan Edwards plockar på sin gitarr eller mandolin och frambesvärjer ord, som om han talar i tungor. Sedan börjar låtarna. Det är svårt att komma i från faktumet att 16 Horsepower var ett bättre band än Woven Hand, men det här duger gott. Konserten är en domedagsmässa av det allra mörkaste slaget, men alla som går därifrån när det är över verkar glada ändå. Inte så konstigt, med tanke på vilken lysande spelning som precis utspelats. Jag längtar redan efter nästa gång David Eugene Edwards och hans följe beträder en svensk scen igen.
tisdag 18 november 2008
Ny skiva
Ja, nu är det officiellt. Flera sidor rapporterar om att Bruce Springsteen släpper en ny skiva den 27 januari. Working On A Dream heter den och är återigen - tyvärr - producerad av Brendan O'Brien. En turné lär det väl också bli, det pratas om en inomhusturné som ska dra igång redan i februari. Vi får väl se. Det blir till att slå läger utanför Brogrens Tobak i Höganäs igen i så fall. Vågar vi hoppas på att det blir en spelning på Malmö Arena? Sveriges nyaste och häftigaste inomhusarena. Det vore inte omöjligt. Köpenhamn saknar bra inomhusarenor, och för de danskar som vill se Bruce Springsteen tar man sig via bron snabbt och smidigt till Malmö.
10. Drive All Night (The River, 1980)
When I lost you honey sometimes I think I lost my guts too
And I wish God would send me a word
send me something I'm afraid to lose
Lying in the heat of the night like prisoners all our lives
I get shivers down my spine and all
I wanna do is hold you tight
När vi pratar stora musikupplevelser så går det inte att bortse från den mästerliga balladen Drive All Night från The River. Texten till att börja med. Drive All Night är kanske den vackraste och mest innerliga text som någonsin skrivits om kärlek. Andres Lokko har kallat raderna i refrängen för de vackraste som någonsin skrivits på kärlekstemat.
I swear I'll drive all night just to buy you some shoes
And to taste your tender charm
And I just wanna sleep tonight again in your arms
Och vem kan säga emot? Kan det uttryckas tydligare och bättre än så? En så enkel och banal sak som att köpa ett par skor. Men att köra hela natten bara för att få tag i dem - bara för kärlekens skull. Det är de små sakerna som gör en stor kärlek. Som sagt, de vackraste rader som någonsin skrivits om kärlek.
Tonight there's fallen angels and they're waiting for us down in the street
Tonight there's calling strangers,
hear them crying in defeat.
Let them go, let them go, let them go,
do their dances of the dead (let'em go right ahead)
You just dry your eyes girl, and c'mon c'mon
c'mon let's go to bed, baby, baby, baby
Drive All Night skrevs ursprungligen till Darkness On The Edge Of Town, men ansågs vara för lång för att passa in. Dessutom tyckte Bruce inte att det passade med en kärlekslåt bland resten av låtarna på plattan. Men på The River gjorde den sig bättre, och tur är det. Vilken helt makalös låt det är! Bruce sjunger med mer känsla än någon annan gång. Clarence Clemons spelar sitt mest känslofyllda solo någonsin. Stämsången är inte av denna värld när "Don't cry now" mjukt och försiktigt sjungs medan Bruce själv med all sin kraft och all sin passion öppnar sitt hjärta. Det är knäckande bra.
Drive All Night utvecklades och växte till en hel låt från den legendariska monologen Sad Eyes som Bruce Springsteen under turnéerna stoppade in i Backstreets. Ur denna monolog växte alltså Drive All Night fram, och intressant är att låten även växte fram i studion - under en enda tagning. Bruce Springsteen bara spann vidare, och The E Street Band hängde på. Låten är nio minuter lång och man hör att den är till stor del improviserad - framför allt i slutpartiet där Bruce sjunger "through the wind, through the snow, through the rain" om och om igen. Det här ger låten ännu större nerv, tycker jag.
There's machines and there's fire waiting on the edge of town
They're out there for hire but baby they can't hurt us now
Cause you've got, you've got, you've got,you've got my love, you've got my love
Through the wind, through the rain, the snow, the wind, the rain
You've got, you've got my, my love
heart and soul
"Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Men, jo. Det gör det. Det händer. Det är på riktigt. Dom spelar DRIVE ALL NIGHT. I fullbandsversion. För första gången sen 1980. Bara det hade varit enormt. Men vad händer? Dom inte bara spelar den. Dom gör en version som inte är av denna värld! Den är överjordiskt. Bruce sjunger ut. Han sjunger UT. Han sjunger ut av hela sitt hjärta i orden "Heaaaaaaaaart and Soooooouuuul!" Och det känns overkligt att man får vara med om detta. Och när Clarence kommer in med sitt solo och hans ansikte kommer upp på den gigantiska skärmen och jag ser hur tårarna rinner nedför hans kinder. Då brister allt. Och jag gråter. AV GLÄDJE. AV LYCKA. OCH AV TACKSAMHET. Musiken forsätter, bandet som körar, och sjunger ”Don’t cry now, Don’t cry now, Don’t cry now, Don’t cry now" och liksom säger oss att inte gråta och känna vemod för att slutet på E Street närmar sig, utan bara njuta av stunden, och DET GJORDE JAG TILL 100 procent! . Och Steves harmonier möter Nils mjuka röst som möter Soozies, och en klang uppstår som är så isande vacker att jag inte kan känna annat än tacksamhet. Oändlig tacksamhet till samtliga som står på Ullevis scen. Och musiken bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och ebbar till sist ut i ett orgasmiskt överjordiskt klimax efter 10 minuters musikaliskt vansinne. Overkligt, Surrealistiskt. Bortom allt förnuft."
"Ta Drive All Night till exempel: en person står inför nästan 60 000 andra och skanderar ut en till synes så simpel fras som "I swear I drive all night again, just to buy you some shoes". Det tolkar jag som att det är de små sakerna i livet som är viktiga och i det långa loppet spelar störst roll. Att köpa ett par skor till någon man älskar för att man älskar personen är i utgångsläget en "liten handling", men just för att den genomförs som den gör i just det sammanhanget blir den något väldigt stort. "
"Drive All Night - Där kom nästan tårarna."
"Den 5 juli 2008 framför Bruce Springsteen & The E Street Band DRIVE ALL NIGHT - för första gången sedan 5 juni 1981. Jag är tårögd under hela låten, jag blundar och bara lyssnar på intensiteten i framförandet. Det känns som om den aldrig vill ta slut och själv känner jag mig plötsligt uppleva det jag så många gånger hört på mina sönderspelade bootlegs därhemma. Magiskt. Överväldigande och alldeles fantastiskt. Jag kommer aldrig att glömma dessa 10 minuter på Ullevi. "
"Efter att man hört den soundcheckats 3 gånger så visste man nästan vad man kunde förvänta sig. Men trots det så slog det emot en med en sån kraft så man inte visste vad man skulle göra, jag valde att böja huvudet ner och bara gråta"
"Första dagen när jag hörde något från soundchecket som vagt påminnde om Drive All Night var jag säker på hörselhallisunationer, och sedan när sången börjar så är versionen man hör utifrån så stark att en kille bryter ihop helt och några av oss bara stirrar på varandra och undrar om detta verkligen händer i verkligheten, när han sedan gör låten ännu en gång och lika starkt igen så är förväntningarna orimligt höga så när man är inne och upplever konserten är jag känslomässigt tömd, men på något sätt tycker jag att Ullevi 1 är något av det bästa hittils.
Dagen efter får vi återigen höra två soundcheck versioner av Drive All Night och några av oss kommer överens om att även om låten inte dyker upp igen kväll 2 så har vi ändå hört låten live även om vi inte sett Bruce utan bara hört ljudet, så stark var den att den för många räknades som en liveupplevelse.
Men den slutgilltiga liveversion som vi fick höra var så stark att Ullevi inte var för stort för en i stort sett underskattad och obskyr låt utan när jag tittade upp mot läktarna och såg publikbilder på skärmen så berörde låten i princip alla även om det fanns folk som ogillade eller var kallsinniga till den så var den totala synen av Ullevi läktare så mäktig att det kändes overkligt.Samtidigt som jag stod bredvid de spanjorer som önskat låten och runt omkring mig fanns hardcore fans som inte bryr sig om att köa och vi sjöng med Bruce i någon form av religiös extas."
Roade mig med att läsa på det svenska Springsteen-forumet på springsteen.se för att se vad folk hade att säga efter Ullevi-konserten den 5 juli. Den stora grejen efter den kvällen var Drive All Night. Den har inte spelats med The E Street Band sedan 1981, men så, den 5 juli 2008 spelades den äntligen igen. Citaten ovan säger det mesta om hur stort det faktiskt var. För mig är det något av det största jag någonsin varit med om. Över huvud taget. Att den dessutom framfördes i en version som var helt bedårande, helt perfekt kändes overkligt. Både jag och min bror stod med tårarna i ögonen. Han så extremt tagen ut, och jag var inte bättre. Det var någon slags blandning av chock, förundran, glädje, extas och en känsla av overklighet. Jag tror inte att en enda av de 60 000 åskådarna var oberörd. Under sitt solo grät Clarence Clemons floder. Det här var stort - både för oss i publiken och för bandet på scen.
Through the wind, through the rain, through the snow, through the rain,
Through the wind, through the snow, through the rain
(Don't cry now)
I swear I'll drive all night
(Don't cry now)
I swear I'll drive all night
(Don't cry now)
Through the wind, through the rain, through the snow, through the rain
Through the wind, through the rain, through the snow
Det här blev ett rekordlångt inlägg, men jag känner att Drive All Night förtjänar det. Att det finns nio låtar till som är ännu bättre än den här känns rätt otroligt, men så är det. Nästa låt på listan spelades också på Ullevi och är nästan lika känslosam den. Speciellt kändes den så just där, just då. Men mer om det senare. Nu: njut av Drive All Night. Från Ullevi 5 juli 2008. Och från The River.
And I wish God would send me a word
send me something I'm afraid to lose
Lying in the heat of the night like prisoners all our lives
I get shivers down my spine and all
I wanna do is hold you tight
När vi pratar stora musikupplevelser så går det inte att bortse från den mästerliga balladen Drive All Night från The River. Texten till att börja med. Drive All Night är kanske den vackraste och mest innerliga text som någonsin skrivits om kärlek. Andres Lokko har kallat raderna i refrängen för de vackraste som någonsin skrivits på kärlekstemat.
I swear I'll drive all night just to buy you some shoes
And to taste your tender charm
And I just wanna sleep tonight again in your arms
Och vem kan säga emot? Kan det uttryckas tydligare och bättre än så? En så enkel och banal sak som att köpa ett par skor. Men att köra hela natten bara för att få tag i dem - bara för kärlekens skull. Det är de små sakerna som gör en stor kärlek. Som sagt, de vackraste rader som någonsin skrivits om kärlek.
Tonight there's fallen angels and they're waiting for us down in the street
Tonight there's calling strangers,
hear them crying in defeat.
Let them go, let them go, let them go,
do their dances of the dead (let'em go right ahead)
You just dry your eyes girl, and c'mon c'mon
c'mon let's go to bed, baby, baby, baby
Drive All Night skrevs ursprungligen till Darkness On The Edge Of Town, men ansågs vara för lång för att passa in. Dessutom tyckte Bruce inte att det passade med en kärlekslåt bland resten av låtarna på plattan. Men på The River gjorde den sig bättre, och tur är det. Vilken helt makalös låt det är! Bruce sjunger med mer känsla än någon annan gång. Clarence Clemons spelar sitt mest känslofyllda solo någonsin. Stämsången är inte av denna värld när "Don't cry now" mjukt och försiktigt sjungs medan Bruce själv med all sin kraft och all sin passion öppnar sitt hjärta. Det är knäckande bra.
Drive All Night utvecklades och växte till en hel låt från den legendariska monologen Sad Eyes som Bruce Springsteen under turnéerna stoppade in i Backstreets. Ur denna monolog växte alltså Drive All Night fram, och intressant är att låten även växte fram i studion - under en enda tagning. Bruce Springsteen bara spann vidare, och The E Street Band hängde på. Låten är nio minuter lång och man hör att den är till stor del improviserad - framför allt i slutpartiet där Bruce sjunger "through the wind, through the snow, through the rain" om och om igen. Det här ger låten ännu större nerv, tycker jag.
There's machines and there's fire waiting on the edge of town
They're out there for hire but baby they can't hurt us now
Cause you've got, you've got, you've got,you've got my love, you've got my love
Through the wind, through the rain, the snow, the wind, the rain
You've got, you've got my, my love
heart and soul
"Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Det här händer inte. Men, jo. Det gör det. Det händer. Det är på riktigt. Dom spelar DRIVE ALL NIGHT. I fullbandsversion. För första gången sen 1980. Bara det hade varit enormt. Men vad händer? Dom inte bara spelar den. Dom gör en version som inte är av denna värld! Den är överjordiskt. Bruce sjunger ut. Han sjunger UT. Han sjunger ut av hela sitt hjärta i orden "Heaaaaaaaaart and Soooooouuuul!" Och det känns overkligt att man får vara med om detta. Och när Clarence kommer in med sitt solo och hans ansikte kommer upp på den gigantiska skärmen och jag ser hur tårarna rinner nedför hans kinder. Då brister allt. Och jag gråter. AV GLÄDJE. AV LYCKA. OCH AV TACKSAMHET. Musiken forsätter, bandet som körar, och sjunger ”Don’t cry now, Don’t cry now, Don’t cry now, Don’t cry now" och liksom säger oss att inte gråta och känna vemod för att slutet på E Street närmar sig, utan bara njuta av stunden, och DET GJORDE JAG TILL 100 procent! . Och Steves harmonier möter Nils mjuka röst som möter Soozies, och en klang uppstår som är så isande vacker att jag inte kan känna annat än tacksamhet. Oändlig tacksamhet till samtliga som står på Ullevis scen. Och musiken bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och ebbar till sist ut i ett orgasmiskt överjordiskt klimax efter 10 minuters musikaliskt vansinne. Overkligt, Surrealistiskt. Bortom allt förnuft."
"Ta Drive All Night till exempel: en person står inför nästan 60 000 andra och skanderar ut en till synes så simpel fras som "I swear I drive all night again, just to buy you some shoes". Det tolkar jag som att det är de små sakerna i livet som är viktiga och i det långa loppet spelar störst roll. Att köpa ett par skor till någon man älskar för att man älskar personen är i utgångsläget en "liten handling", men just för att den genomförs som den gör i just det sammanhanget blir den något väldigt stort. "
"Drive All Night - Där kom nästan tårarna."
"Den 5 juli 2008 framför Bruce Springsteen & The E Street Band DRIVE ALL NIGHT - för första gången sedan 5 juni 1981. Jag är tårögd under hela låten, jag blundar och bara lyssnar på intensiteten i framförandet. Det känns som om den aldrig vill ta slut och själv känner jag mig plötsligt uppleva det jag så många gånger hört på mina sönderspelade bootlegs därhemma. Magiskt. Överväldigande och alldeles fantastiskt. Jag kommer aldrig att glömma dessa 10 minuter på Ullevi. "
"Efter att man hört den soundcheckats 3 gånger så visste man nästan vad man kunde förvänta sig. Men trots det så slog det emot en med en sån kraft så man inte visste vad man skulle göra, jag valde att böja huvudet ner och bara gråta"
"Första dagen när jag hörde något från soundchecket som vagt påminnde om Drive All Night var jag säker på hörselhallisunationer, och sedan när sången börjar så är versionen man hör utifrån så stark att en kille bryter ihop helt och några av oss bara stirrar på varandra och undrar om detta verkligen händer i verkligheten, när han sedan gör låten ännu en gång och lika starkt igen så är förväntningarna orimligt höga så när man är inne och upplever konserten är jag känslomässigt tömd, men på något sätt tycker jag att Ullevi 1 är något av det bästa hittils.
Dagen efter får vi återigen höra två soundcheck versioner av Drive All Night och några av oss kommer överens om att även om låten inte dyker upp igen kväll 2 så har vi ändå hört låten live även om vi inte sett Bruce utan bara hört ljudet, så stark var den att den för många räknades som en liveupplevelse.
Men den slutgilltiga liveversion som vi fick höra var så stark att Ullevi inte var för stort för en i stort sett underskattad och obskyr låt utan när jag tittade upp mot läktarna och såg publikbilder på skärmen så berörde låten i princip alla även om det fanns folk som ogillade eller var kallsinniga till den så var den totala synen av Ullevi läktare så mäktig att det kändes overkligt.Samtidigt som jag stod bredvid de spanjorer som önskat låten och runt omkring mig fanns hardcore fans som inte bryr sig om att köa och vi sjöng med Bruce i någon form av religiös extas."
Roade mig med att läsa på det svenska Springsteen-forumet på springsteen.se för att se vad folk hade att säga efter Ullevi-konserten den 5 juli. Den stora grejen efter den kvällen var Drive All Night. Den har inte spelats med The E Street Band sedan 1981, men så, den 5 juli 2008 spelades den äntligen igen. Citaten ovan säger det mesta om hur stort det faktiskt var. För mig är det något av det största jag någonsin varit med om. Över huvud taget. Att den dessutom framfördes i en version som var helt bedårande, helt perfekt kändes overkligt. Både jag och min bror stod med tårarna i ögonen. Han så extremt tagen ut, och jag var inte bättre. Det var någon slags blandning av chock, förundran, glädje, extas och en känsla av overklighet. Jag tror inte att en enda av de 60 000 åskådarna var oberörd. Under sitt solo grät Clarence Clemons floder. Det här var stort - både för oss i publiken och för bandet på scen.
Through the wind, through the rain, through the snow, through the rain,
Through the wind, through the snow, through the rain
(Don't cry now)
I swear I'll drive all night
(Don't cry now)
I swear I'll drive all night
(Don't cry now)
Through the wind, through the rain, through the snow, through the rain
Through the wind, through the rain, through the snow
Det här blev ett rekordlångt inlägg, men jag känner att Drive All Night förtjänar det. Att det finns nio låtar till som är ännu bättre än den här känns rätt otroligt, men så är det. Nästa låt på listan spelades också på Ullevi och är nästan lika känslosam den. Speciellt kändes den så just där, just då. Men mer om det senare. Nu: njut av Drive All Night. Från Ullevi 5 juli 2008. Och från The River.
måndag 17 november 2008
Guitar Hero II
Har lånat hem Guitar Hero II till Xbox 360. Äntligen dags för det bra Guitar Hero, inte det värdelösa Guitar Hero III som jag ämnar sälja snarast. Någon som vill köpa?
Guitar Hero II må vara gammalt, låtarna må vara coverversioner - men ändå. I Guitar Hero II känner man sig som en gitarrhjälte och låtvalet är överlag lysande. Det ska bli så förbannat roligt att köra igenom Strutter, Tonight I'm Gonna Rock You, Shout At The Devil, Carry On Wayward Son, Hush och Billion Dollar Babies.
Funderar även på att investera i Rock Band 2 faktiskt. Åtminstone spelet med en gitarr till.
Guitar Hero II må vara gammalt, låtarna må vara coverversioner - men ändå. I Guitar Hero II känner man sig som en gitarrhjälte och låtvalet är överlag lysande. Det ska bli så förbannat roligt att köra igenom Strutter, Tonight I'm Gonna Rock You, Shout At The Devil, Carry On Wayward Son, Hush och Billion Dollar Babies.
Funderar även på att investera i Rock Band 2 faktiskt. Åtminstone spelet med en gitarr till.
Världens sämsta artist
Har P3 på när jag sittar och jobbar och som vanligt spelas hennes nya låt, Live Your Life. Och återigen får jag det bekräftat: världens sämsta artist (förutom Takida förstås) är Rihanna. Det finns ingen ände på hur värdelös hon är. Hennes nasala sång är den sämsta någonsin. Och dessutom wailar hon. Hela tiden. Hon sjunger inte. Hon bara wailar och låter. Snälla, ge henne sångförbud. För alltid. Hon är outhärdlig.
fredag 14 november 2008
Gears Of War 2
Som utlovat: en liten titt på Gears Of War 2. Klarade kampanjen häromdagen och satt med ett stort, brett leende efteråt. Vilken jävla resa! Jag köpte min 360 enkom för Gears of War 2, och snacka om att det var ett bra köp. Nu älskar jag min 360 och spelar mest på den. Den stackars PS3:an står för tillfället ensam och övergiven. Men det blir det snart ändring på. Little Big Planet ska ju inhandlas. Och Prince of Persia och Mirror's Edge köper jag till PS3 tror jag.
Fast nu var det Gears of War 2 det skulle handla om. Jag älskade ettan och spelade det otaliga gånger tillsammans med min kompis Fredrik. Vi körde co-op och klarade t o m av det på Insane, vilket inte är fy skam. Gears of War innehåller oöverträffad action och en intensitet som endast Call of Duty-serien kan matcha. Ett lysande kontrollsystem och grafik som fortfarande framstår som något av det snyggaste som skådats talar också till spelets fördel. Tyvärr var handlingen i spelet obefintlig, ofta vet man inte varför man gör saker och ting. Bakgrundsinformation till uppdragen är obefintlig. Dessutom är kampanjen alldeles för kort. Det här har rättats till i del två. Kampanjen är nu runt tio timmar lång - fortfarande lite för kort, men mycket bättre. Epic har jobbat hårdare på manuset och det är jag tacksam för. Samtidigt är allt det som gjorde ettan så bra kvar - de supermanliga, hårda karaktärerna, kontrollsystemet med det stilbildande cover-systemet och active reload, den makalösa grafiken och den tunga, episka stämningen. Allt är jättestort och jättemäktigt. Det börjar direkt med att man åker i en konvoj genom en fantastiskt vacker dal med gulnande träd och snöklädda berg runtom. Under resan får man ta sig rakt ner i Locusts hålor, bli uppäten av en gigantisk mask, försvara människornas sista utpost Jacinto och så vidare. Variatonen är stor, men hela tiden står spelets främsta egenskap i centrum - tung jävla action.
Med en maffig hemmabio och en bra HD-tv är det en omskakande upplevelse. Grafiken slår allt annat och ljudbilden är lika imponerande den. Men bäst är ändå kontrollen. Smidig, enkel och självklar. Cover-systemet är lika kul den här gången: ta skydd, rusa fram, skjut en salva, ta skydd, slunga iväg en handgranat, rusa fram igen och gör slut på det motstånd som ligger och vrider sig i plågor. Tempot är högt och varje strid extremt adrenalinpumpande. Det är det här som gör att Gears of War var så roligt att spela om, och det är det som gör att jag kommer att spela om tvåan många gånger igen, både själv och via co-op. Gears of War 2 är för mig ett av årets bästa spel, endast slaget av Metal Gear Solid 4. Betyget blir således högt, solklara 9 av 10.
Fast nu var det Gears of War 2 det skulle handla om. Jag älskade ettan och spelade det otaliga gånger tillsammans med min kompis Fredrik. Vi körde co-op och klarade t o m av det på Insane, vilket inte är fy skam. Gears of War innehåller oöverträffad action och en intensitet som endast Call of Duty-serien kan matcha. Ett lysande kontrollsystem och grafik som fortfarande framstår som något av det snyggaste som skådats talar också till spelets fördel. Tyvärr var handlingen i spelet obefintlig, ofta vet man inte varför man gör saker och ting. Bakgrundsinformation till uppdragen är obefintlig. Dessutom är kampanjen alldeles för kort. Det här har rättats till i del två. Kampanjen är nu runt tio timmar lång - fortfarande lite för kort, men mycket bättre. Epic har jobbat hårdare på manuset och det är jag tacksam för. Samtidigt är allt det som gjorde ettan så bra kvar - de supermanliga, hårda karaktärerna, kontrollsystemet med det stilbildande cover-systemet och active reload, den makalösa grafiken och den tunga, episka stämningen. Allt är jättestort och jättemäktigt. Det börjar direkt med att man åker i en konvoj genom en fantastiskt vacker dal med gulnande träd och snöklädda berg runtom. Under resan får man ta sig rakt ner i Locusts hålor, bli uppäten av en gigantisk mask, försvara människornas sista utpost Jacinto och så vidare. Variatonen är stor, men hela tiden står spelets främsta egenskap i centrum - tung jävla action.
Med en maffig hemmabio och en bra HD-tv är det en omskakande upplevelse. Grafiken slår allt annat och ljudbilden är lika imponerande den. Men bäst är ändå kontrollen. Smidig, enkel och självklar. Cover-systemet är lika kul den här gången: ta skydd, rusa fram, skjut en salva, ta skydd, slunga iväg en handgranat, rusa fram igen och gör slut på det motstånd som ligger och vrider sig i plågor. Tempot är högt och varje strid extremt adrenalinpumpande. Det är det här som gör att Gears of War var så roligt att spela om, och det är det som gör att jag kommer att spela om tvåan många gånger igen, både själv och via co-op. Gears of War 2 är för mig ett av årets bästa spel, endast slaget av Metal Gear Solid 4. Betyget blir således högt, solklara 9 av 10.
torsdag 13 november 2008
Kom igen nu då!
Fick min bästa noteringer i besöksstatistiken i tisdags. I samband med sammanfattningen av de 40 första låtarna på Bruce Springsteen-listan antar jag. Men om nu så "många" kollade in, varför inte bemöda sig med en kommentar eller en gissning om vad som återstår på listan. Kom igen, nu. Det står ju ett fint pris på spel. Och äran förstås.
tisdag 11 november 2008
Snart dags för Topp 10
Det har varit ett långt och kul projekt, men nu börjar listan lida mot sitt slut. Bara de tio allra, allra bästa låtarna är kvar. Jag började med den här listan i somras, i efterdyningarna av de fantastiska dagarna på Ullevi 4 och 5 juli. Jag får fortfarande gåshud och något fuktigt i ögonvrån när jag tänker tillbaka. Nu så här fyra månader senare sitter jag och tittar på de 40 låtar som hittills varit med och nöjd med min lista. Visst kan man alltid diskutera inbördes rangordning på listan, men det är inte helt lätt. Och visst kan man alltid sakna den och den låten på listan. Med så många låtar som Bruce Springsteen har gjort är det oundvikligt. Jag är som sagt ändå nöjd, även om det finns vissa småsaker jag kan fundera kring så här i efterhand. Jag ångrar lite att Girls In Their Summer Clothes kom med på listan. Be True och Where The Bands are likaså. Och Seaside Bar Song må vara en dum bagatell, men den var en av mina första favoriter från den där sommaren 1999 då jag började lyssna på Springsteen på allvar. Growin' Up kan också tänkas förtjäna ett bättre öde än att utelämnas så här. Och från The River finns stänkare som Two Hearts, Out In The Street och You Can Look But You Better Not Touch och självklart balladerna Point Blank och Fade Away. Something In The Night och Streets Of Fire från Darkness On The Edge Of Town var också snubblande nära att komma med på listan. Likaså Tenth Avenue Freeze Out från Born To Run, Spirit In The Night från Greetings From Asbury Park, NJ och självklart This Hard Land, Take 'Em As They Come, Protection, From Small Things Big Things Come, None But The Brave, Johnny 99, Mansion On The Hill, My Fathers House och så vidare och så vidare i all oändlighet.
Men nu är det alltså dags för det tio sista låtarna. Jag tror folk med koll på Bruce Springsteen utan större besvär kan gissa vilka tio låtar det rör sig om. Vissa självskrivna låtar saknas så här långt, och, tja, det beror på att de snart dyker upp. Posta gärna gissningar. Den som kommer närmast min topp 10 vinner en tunna nyrökt sill från Simrishamn.
De första 40 låtarna sammanfattningsvis, för den som har glömt:
11. New York City Serenade
12. The Price You Pay
13. Prove It All Night
14. Atlantic City
15. Beacause The Night
16. I'm Going Down
17. No Surrender
18. Frankie
19. Wreck On The Highway
20. I Wanna Marry You
21. The Promise
22. Factory
23. Downbound Train
24. Janey Don't You Lose Heart
25. The River
26. Jackson Cage
27. Tougher Than The Rest
28. 4th Of July, Asbury Park (Sandy)
29. Highway Patrolman
30. Lucky Town
31. Night
32. Youngstown
33. Darkness On The Edge Of Town
34. The Ties That Bind
35. Incident On 57th Street
36. Stolen Car
37. Independence Day
38. Give The Girl A Kiss
39. Used Cars
40. Rosalita
41. So Young And In Love
42. Open All Night
43. My City Of Ruins
44. Brilliant Disguise
45. For You
46. Hearts Of Stone
47. Rendezvous
48. Reason To Believe
49. I'm On Fire
50. County Fair
Men nu är det alltså dags för det tio sista låtarna. Jag tror folk med koll på Bruce Springsteen utan större besvär kan gissa vilka tio låtar det rör sig om. Vissa självskrivna låtar saknas så här långt, och, tja, det beror på att de snart dyker upp. Posta gärna gissningar. Den som kommer närmast min topp 10 vinner en tunna nyrökt sill från Simrishamn.
De första 40 låtarna sammanfattningsvis, för den som har glömt:
11. New York City Serenade
12. The Price You Pay
13. Prove It All Night
14. Atlantic City
15. Beacause The Night
16. I'm Going Down
17. No Surrender
18. Frankie
19. Wreck On The Highway
20. I Wanna Marry You
21. The Promise
22. Factory
23. Downbound Train
24. Janey Don't You Lose Heart
25. The River
26. Jackson Cage
27. Tougher Than The Rest
28. 4th Of July, Asbury Park (Sandy)
29. Highway Patrolman
30. Lucky Town
31. Night
32. Youngstown
33. Darkness On The Edge Of Town
34. The Ties That Bind
35. Incident On 57th Street
36. Stolen Car
37. Independence Day
38. Give The Girl A Kiss
39. Used Cars
40. Rosalita
41. So Young And In Love
42. Open All Night
43. My City Of Ruins
44. Brilliant Disguise
45. For You
46. Hearts Of Stone
47. Rendezvous
48. Reason To Believe
49. I'm On Fire
50. County Fair
11. New York City Serenade (The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle, 1973)
The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle är den sista skivan med den första upplagan av The E Street Band, den som hade Vini Lopez som trummis och David Sancious som pianist. Med dem försvann också den jazziga, skönt loja känslan som präglar Springsteens två första skivor. David Sancious var en stor del i hur de här skivorna lät, med sitt lysande pianospel. Namnet E Street Band är för övrigt Sancious förtjänst, då han bodde på E Street. Tillsammans med honom skapade Bruce på den här skivan en bubblande, sprudlande bild av gatulivet i småstaden, men även i New York, speciellt i den stora New York-serenaden. Låten är baserad på de två tidigare låtarna New York Song och Vibes Man, som sedan omarbetades och utvecklades till New York City Serenade - Bruce Springsteens längsta och kanske mest omväxlande låt någonsin. David Sancious sista och största stund som pianist i The E Street Band. Låten inleds med ett långt, makalöst pianointro av Sancious där hans fingrar leker fram de mest fantastiska toner. Det är mörkt och allvarstyngt ibland, jazzigt och lekfullt ibland och stillsamt, förföriskt, vackert somliga gånger. Efter pianot tar en akustisk gitarr vid och Bruce börjar sjunga:
Billy he's down by the railroad tracks
Sittin' low in the back seat of his Cadillac
Diamond Jackie, she's so intact
As she falls so softly beneath him
Jackie's heels are stacked
Billy's got cleats on his boots
Together they're gonna boogaloo down
Broadway and come back home with the loot
It's midnight in Manhattan, this is no time to get cute
It's a mad dog's promenade
So walk tall or baby don't walk at all
Den nästan 10 minuter långa låten rymmer de flesta känslolägen och det är en lång, böljande, underbar resa innan vi är i mål. Clarence Clemons levererar ett stort saxofonsolo, David Sancious briljerar låten igenom och "She won't take the train"-partiet med handklapp och stötig körsång har jag alltid älskat. Bruce har aldrig gjort en låt liknande den här igen. Denna romantiska, storslagna hyllning till New York är fullkomligt unik i hans låtskatt och därför en mycket speciell och värdig placering på den här listan.
Billy he's down by the railroad tracks
Sittin' low in the back seat of his Cadillac
Diamond Jackie, she's so intact
As she falls so softly beneath him
Jackie's heels are stacked
Billy's got cleats on his boots
Together they're gonna boogaloo down
Broadway and come back home with the loot
It's midnight in Manhattan, this is no time to get cute
It's a mad dog's promenade
So walk tall or baby don't walk at all
Den nästan 10 minuter långa låten rymmer de flesta känslolägen och det är en lång, böljande, underbar resa innan vi är i mål. Clarence Clemons levererar ett stort saxofonsolo, David Sancious briljerar låten igenom och "She won't take the train"-partiet med handklapp och stötig körsång har jag alltid älskat. Bruce har aldrig gjort en låt liknande den här igen. Denna romantiska, storslagna hyllning till New York är fullkomligt unik i hans låtskatt och därför en mycket speciell och värdig placering på den här listan.
måndag 10 november 2008
Satyricon - The Age Of Nero
Satyricon fortsätter att hålla den norska fanan högt. Trots konkurrens på senare tid från främst Frankrike (Deathspell Omega), Sverige (Watain, Shining, Marduk) och USA (Xasthur, Leviathan, Lurker of Chalice) är det ändå så att den främsta svartmetallen kommer från Norge. Darkthrone har blivit allt primitivare och punkigare, men levererar fortfarande. Gorgoroth och Carpathian Forest blir bara bättre och bättre - deras senaste skivor är de bästa banden har gjort. Arcturus har tappat Garm, men fått Simen Hestnaes och är fortfarande mycket bra. Mayhem släppte Ordo Ad Chao och satte återigen en ny standard. Och så har vi band som 1349, Furze, Virus, Aura Noir, Taake, Enslaved, Urgehal med flera. Norsk black metal mår alltså lika bra som någonsin. Och allra främst är Satyricon. Bandet är större än någonsin (ligger t ex på Roadrunner). Runt 1999 genomgick bandet en metamorfos, både visuellt och audiellt. Den typiska black metal-looken byttes ut mot något nytt. Dagens Satyricon är lätt det snyggaste black metal-bandet som finns. Musiken har också förändrats, förenklats. Det gamla Satyricon kändes som det kanske mest naturromantiska av alla de norska banden, men med Rebel Xtravaganza antog både musik och lyrik en helt annan karaktär. Det roliga med Satyricon är att de bara blir bättre och bättre. Jag har inte lyssnat på The Age Of Nero jättemånga gånger, men så här spontant känns den som det bästa bandet har gjort sedan Nemesis Divina för tolv år sedan. Musiken är avskalad, allt onödigt är bortskrapat. En träffande jämförelse är att Satyricon är Darkthrones snyggare, smartare lillebror. Kunde inte sagt det bättre själv. The Age Of Nero finns i butik nu och är ett givet köp, ett så kallat måste.
12. The Price You Pay (The River, 1980)
För att använda Tracks(listan)-språk: veckans raket. Eller snarare den här listans raket. Den är ännu en av de makalösa balladerna på The River, som hos mig fått ett enormt uppsving det här året. The Price You Pay var för mig länge en ganska anonym låt. Bra men inte så mycket mer. Men under sommaren har den vuxit något enormt och var en av mina mest spelade Bruce Springsteen-låtar under sommaren. Som så många gånger förr är det Roy Bittans pianospel i kombination med den suveräna melodin som gör The Price You Pay så bra. Den sätter sig inte direkt, utan smyger sig på. Och när Bruce sjunger "That counts the men fallen away to the price you pay ,and girl before the end of the day, I'm gonna tear it down and throw it away" stannar tiden. Det är så fruktansvärt vackert. Sedan börjar det igen med pianoslingan. Fantastiskt.
Den spelades redan på turnén 1978, då med en extra vers. Denna vers återfinns även i versionen av låten som är med på The Ties That Bind-plattan. Texten handlar om att det finns ett pris för alla våra handlingar. Somliga menar att texten har symbolik hämtad från bibeln, och det är inte första gången i så fall, med tanke på exempelvis Adam Raised A Cain.
The Price You Pay är en sorgligt underskattad låt - se bara min egen tidigare relation till den. När jag googlar efter den får jag knappt några träffar, och på de vanliga hemsidorna jag brukar använda mig av står det inte särskilt mycket information, mer än det jag nämnt ovan. Såvitt jag kan se har den inte spelats live sedan 1981, och om den skulle spelas någon gång får det väl ses som en lika stor skräll som att Drive All Night framfördes på Ullevi i somras. The Price You Pay är tillsammans med Jungleland den låt jag allra helst vill höra live. Jag har lyckats beta av de flesta andra, men de här två är kvar. Det känns inte särskilt sannolikt att jag kommer att få höra The Price You Pay någon gång, men man kan ju alltid drömma. Och under tiden lyssnar jag på den. Om och om igen.
2-07 The Price You Pay
Här är en ytterst ovanlig version jag aldrig hört förr.
Den spelades redan på turnén 1978, då med en extra vers. Denna vers återfinns även i versionen av låten som är med på The Ties That Bind-plattan. Texten handlar om att det finns ett pris för alla våra handlingar. Somliga menar att texten har symbolik hämtad från bibeln, och det är inte första gången i så fall, med tanke på exempelvis Adam Raised A Cain.
The Price You Pay är en sorgligt underskattad låt - se bara min egen tidigare relation till den. När jag googlar efter den får jag knappt några träffar, och på de vanliga hemsidorna jag brukar använda mig av står det inte särskilt mycket information, mer än det jag nämnt ovan. Såvitt jag kan se har den inte spelats live sedan 1981, och om den skulle spelas någon gång får det väl ses som en lika stor skräll som att Drive All Night framfördes på Ullevi i somras. The Price You Pay är tillsammans med Jungleland den låt jag allra helst vill höra live. Jag har lyckats beta av de flesta andra, men de här två är kvar. Det känns inte särskilt sannolikt att jag kommer att få höra The Price You Pay någon gång, men man kan ju alltid drömma. Och under tiden lyssnar jag på den. Om och om igen.
2-07 The Price You Pay
Här är en ytterst ovanlig version jag aldrig hört förr.
söndag 9 november 2008
Fifth Or Firth
Vill bara slå ett slag för en av världens bästa proglåtar, Fifth Or Firth med Genesis från deras bästa platta Selling England By The Pound. Lyssna på det långa, instrumentala partiet som börjar runt 2 minuter in i låten. Den melodin som först spelas på keyboard och senare på gitarr är så knäckande bra. Sorglig och vacker. Sedan blir det muntrare toner. Phil Collins meckar som fan bakom trummorna och visar att han är en riktigt vass trummis. Sedan kommer då den där gitarrmelodin. Åh, vad bra den är. Lyssna. Njut.
Dead Space
På allmän begäran från Mattias "Indy" Pettersson är det dags att ta det här med tv-spelsskrivandet på allvar. Hösten är tv-spelarens högtidsstund, i princip alla storspel släpps inom en period av två månader. Oktober, november och julen - det är då det händer. I höst har storspel som Bioshock till PlayStation 3, Far Cry 2, Fallout 3, Fable 2, Gears Of War 2, Little Big Planet, Prince Of Persia, Motorstorm: Pacific Rift, Resistance 2, Mirror's Edge, Valkyria Chronicles och Dead Space släppts med några veckors mellanrum. Det är svårt att hinna med allt. Jag har valt att prioritera Gears Of War 2 och Little Big Planet mest i höst. I väntan på dessa två köpte jag Dead Space till Xbox 360. Lite skön skräck i höstmörkret är aldrig fel, tänkte jag. Synd bara att Dead Space trots goda försök inte skrämmer mig mer än ett avsnitt av Seinfeld. Dead Space är berättelsen om Isaac Clarke som tillsammans med resten av besättningen på ett räddningsskepp anländer till det gigantiska rymdskeppet USG Ishimura för att undersöka vad som har hänt där. Ishimura är ett gigantiskt gruvskepp som används av människan för att tömma hela planeter på dess resurser. Något har dock gott väldigt fel, för när Isaac anländer är Ishimura ett öde spökskepp. Men snart visar det sig att det inte är helt öde, för några riktigt fula fiskar kallade Necromorphs hemsöker skeppet. Necromorphs förefaller att vara resterna av Ishimuras besättning, men muterade till något som ser ut att kunna vara hämtat ur Alien. Det bästa sättet att döda de här fulingarna är med de robusta gruvverktyg Isaac lämpligt nog hittar ombord på skeppet. Det enda sättet att döda Necromorphs är nämligen genom att kapa av deras kroppsdelar. Ett ganska nyskapande, fräscht sätt att döda fiender på.
Dead Space påminner mycket om Bioshock. Både i stämning och handling - precis som i Bioshock hittar Isaac ljudinspelningar från besättningen där de händelser som föregått spelet nystas upp. Spelsystemet med att man springer - eller lufsar snarare - runt och utför uppdrag påminner också mycket om Bioshock. Och här ligger väl spelets stora nackdel. Det blir ganska enformigt efter ett tag att utföra likartade sysslor om och om igen. Det kan vara att dra i ett reglage, samla in olika prover för att tillverka ett gift eller att sätta igång rymdskeppets försvarssystem.
I övrigt har Dead Space många fördelar. Spelet saknar i princip helt det traditionella menysystemet, utan allt sker på holografiska skärmar som ploppar upp framför Isaac. Någon traditionell livmätare finns heller inte, utan Isaacs hälsa visas i form av ljusstaplar i ryggraden på hans dräkt. Mycket snyggt och smart gjort. Grafiken i spelet är otroligt bra, med framför allt suveräna ljuseffekter. Likaså är ljudet enastående. Kontrollen fungerar felfritt och spelet har smarta funktioner för att underlätta spelandet. Till exempel behöver man aldrig gå vilse, utan man trycker bara in högra styrspaken så lyses vägen man ska gå upp. Skönt för mig som helt saknar lokalsinne och går vilse både i verkligheten och i alla fria tv-spel. Sammantaget är Dead Space ett mycket lyckat äventyrs/actionspel med lysande ljud och grafik, många väl utförda innovationer och en tät och krypande stämning som jag älskar. Gillar man Alien gillar man nog Dead Space också. Uppdragen är som sagt en aning monotona och särskilt rädd blir man inte av att spela Dead Space. I övrigt är det ett klockrent köp. Ett betyg skulle väl bli en stark sjua av tio möjliga.
Alltså:
Betyg: 7 av 10
fredag 7 november 2008
13. Prove It All Night (Darkness On The Edge Of Town, 1978)
Många - däribland Andres Lokko - klagar på att Darkness On The Edge Of Town inte är så bra, eftersom låtarna på skivan är ännu bättre live. Ja, så är det ju. Men de är fantastiska redan i original, och ännu mer fantastiska live. Bruce Springsteen och The E Street Band släpper alla tyglar och stoppar in ännu mer själ och passion i låtarna. Prove It All Night är ett av de tydligaste exemplen på detta. I albumversionen är den 3.54 lång. När den framfördes live 1978 - i sin mest famösa version - var den över elva minuter lång. Där studioversionen startar direkt med Roy Bittans karakteristiska piano följt av hela bandet, så är liveversionen dramatiskt annorlunda. Den börjar försiktigt med endast piano och trummor. Efter en stund kommer gitarren in. Först enstaka plockande toner; sedan ett frustande, långdraget gitarrsolo innan låten slutligen stannar upp och börjar igen, så som den inleds på skiva. Lika utdraget är slutet, med intensivt gitarrmangel. På följande turnéer var den här introduktionen kvar längre, och låten påminde mer om studiooriginalet. Som på Ullevi. Gitarrduellen mellan Steve och Bruce i slutet var dock kvar, precis som när de växlar mikrofonen mellan varandra och vrålar "Yeah!" ivrigt påhejade av publiken. Det blev en extatisk final: publiken, Bruce och Steve hetsade varandra till stordåd.
Prove It All Night är textmässigt en av de minst mörka låtarna på Darkness On The Edge Of Town, då den berättar en kärlekshistoria om ett ungt par. Textens huvudperson lovar att köpa sin älskade en klänning och en ring i guld för en kyss, "A kiss to seal our fate tonight, A kiss to prove it all night". Låten andas en försiktig optimism, att kärleken kan segra trots omvärldens påtryckningar. Som Bruce sjunger i ett av låtens starkaste partier:
"You hear the voices telling you not to go, They made their choices and they'll never know, What it means to steal, to cheat, to lie, What it's like to live and die."
Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle få höra den här live, så när de första pianotonerna klingade ut över Ullevi vrålade jag av lycka. Prove It All Night fångar i mångt och mycket essensen av vad som gör Bruce Springsteen och The E Street Band så överlägset bäst. Kolla klippen här nedan. Ett från Barcelona 2002, och ett par från 1978.
Prove It All Night är textmässigt en av de minst mörka låtarna på Darkness On The Edge Of Town, då den berättar en kärlekshistoria om ett ungt par. Textens huvudperson lovar att köpa sin älskade en klänning och en ring i guld för en kyss, "A kiss to seal our fate tonight, A kiss to prove it all night". Låten andas en försiktig optimism, att kärleken kan segra trots omvärldens påtryckningar. Som Bruce sjunger i ett av låtens starkaste partier:
"You hear the voices telling you not to go, They made their choices and they'll never know, What it means to steal, to cheat, to lie, What it's like to live and die."
Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle få höra den här live, så när de första pianotonerna klingade ut över Ullevi vrålade jag av lycka. Prove It All Night fångar i mångt och mycket essensen av vad som gör Bruce Springsteen och The E Street Band så överlägset bäst. Kolla klippen här nedan. Ett från Barcelona 2002, och ett par från 1978.
Barcelona:
Klippet från 1978 är inspelat på Capitol Center i Landover och uppdelat i två delar. Den första delen består av det ovan omtalade introt, den andra delen består följaktligen av resten av låten. Det är en galet bra version, så titta och njut, om och om igen.
Här är ett från Passaic Theatre, från 1978. Det återfinns även på bootlegen Passaic Night, en av de bästa:
Slutligen ett från Phoneix, 8 juli 1978:
Del ett:
Del två:
Här är ett från Passaic Theatre, från 1978. Det återfinns även på bootlegen Passaic Night, en av de bästa:
Slutligen ett från Phoneix, 8 juli 1978:
torsdag 6 november 2008
Äntligen!
Har ju väntat ett tag. Två månader nästan. Men i dag fick jag äntligen, äntligen min MacBook. Gud, vad läcker den är! Snyggaste datorn jag någonsin sett, och så underbar att använda. Första inlägget skrivet på nya datorn!
onsdag 5 november 2008
14. Atlantic City (Nebraska, 1982)
Min första kontakt med Nebraska var genom pappas rostiga VHS-kopia av The Complete Video Anthology, inköpt på Cypern 1992. Just då brydde jag mig mer om Thunder Road, Born To Run och Rosalita som alla tre framförs i makalösa versioner på den här samlingen. Senare fastnade jag för videon till Atlantic City: svartvita bilder över den sunkiga, slitna versionen av Las Vegas. Sedemera trängde även den mörka, dystra, intensiva musiken sig på. Jag gick så klart vidare till Nebraska, men detta var långt senare. Atlantic City framstår därför fortfarande som min favorit från skivan. Det är en mörk, inte särskilt positiv berättelse om casinostadens baksidor. Textens huvudperson har förlorat det mesta, men någonstans finner han ändå ett litet, litet hopp. En egentligen romantisk text om en tro på att saker och ting kommer att bli bra om de bara kommer till Atlantic City. Texten beskriver samtidigt stadens mörka sida, med brottslighet och det faktum att Atlantic City på den här tiden var en tämligen nergången stad. Textens inledande rader Well they blew up the chicken man in Philly last night, now they blew up his house to refererar för övrigt till maffiabossen Philip Testa som dödades av en sprängladdning i hans hus i Philadelphia.
Now our luck may have died and our love may be cold but with you forever I'll stay
We're goin' out where the sand's turnin' to gold so put on your stockin's baby 'cause the night's getting cold
And everything dies baby that's a fact
But maybe everything that dies someday comes back
Bruce gjorde inga turnéer i samband med Nebraska, så låtarna därifrån luftades för första gången på Born In The USA-turnén två år senare. Somliga av låtarna framfördes som de lät på skivan, med enbart akustisk gitarr och munspel. Andra arrangerades om och spelades av hela The E Street Band. Som just Atlantic City. Här framstår den som en av Springsteens absolut tyngsta låtar. Max Weinbergs enkla, dundrande trumkomp lägger grunden och arrangemanget passar textens svärta perfekt. Bruce körde den både 2003 och 2008 på Ullevi i enorma, omskakande tappningar. Han framförde den även med The Seeger Sessions Band i en kraftigt omarbetad version. Men allra bäst är ändå originalet i all sin avskalade, primitiva form.
Förutom videon ovan, kommer här ett par till. Först Paris, 1985:
Från The Ghost Of Tom Joad-turnén:
Live In Dublin
En snutt från Ullevi i somras:
Avslutningsvis från Live In New York City:
Now our luck may have died and our love may be cold but with you forever I'll stay
We're goin' out where the sand's turnin' to gold so put on your stockin's baby 'cause the night's getting cold
And everything dies baby that's a fact
But maybe everything that dies someday comes back
Bruce gjorde inga turnéer i samband med Nebraska, så låtarna därifrån luftades för första gången på Born In The USA-turnén två år senare. Somliga av låtarna framfördes som de lät på skivan, med enbart akustisk gitarr och munspel. Andra arrangerades om och spelades av hela The E Street Band. Som just Atlantic City. Här framstår den som en av Springsteens absolut tyngsta låtar. Max Weinbergs enkla, dundrande trumkomp lägger grunden och arrangemanget passar textens svärta perfekt. Bruce körde den både 2003 och 2008 på Ullevi i enorma, omskakande tappningar. Han framförde den även med The Seeger Sessions Band i en kraftigt omarbetad version. Men allra bäst är ändå originalet i all sin avskalade, primitiva form.
Förutom videon ovan, kommer här ett par till. Först Paris, 1985:
Från The Ghost Of Tom Joad-turnén:
Live In Dublin
En snutt från Ullevi i somras:
Avslutningsvis från Live In New York City:
15. Because The Night (The Definitive Darkness Outtakes, 1978 / Live 1975-85, 1986 / Miljontals bootlegs)
Låt nummer femton på listan är ännu en av alla låtar Bruce Springsteen skrivit men som blivit känd genom andra artister. Talk To Me, Hearts Of Stone, The Fever, Fire, Trapped Again, Light Of Day och kanske framför allt Because The Night som blev en jättehit 1978 med Patti Smith. När Bruce och The E Street Band befann sig i studion för att spela in Darkness On The Edge Of Town så var Patti Smith och hennes band i studion bredvid och spelade in sin platta Easter. Bruce kände att låten inte passade in på Darkness och gav den därför till Patti i stället. Hon skrev om texten något och inkluderade den på sin platta. Den nådde 13 plats på Billboard-listan och blev hennes största hit dittills. Här är texten till hennes version:
Take me now baby here as I am
Pull me close, try and understand
Desire is hunger is the fire I breathe
Love is a banquet on which we feed
Come on now try and understand
The way I feel when Im in your hands
Take my hand come undercover
They cant hurt you now,
Cant hurt you now, cant hurt you now
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us
Have I doubt when Im alone
Love is a ring, the telephone
Love is an angel disguised as lust
Here in our bed until the morning comes
Come on now try and understand
The way I feel under your command
Take my hand as the sun descends
They cant touch you now,
Cant touch you now, cant touch you now
Because the night belongs to lovers ...
With love we sleep
With doubt the vicious circle
Turn and burns
Without you I cannot live
Forgive, the yearning burning
I believe its time, too real to feel
So touch me now, touch me now, touch me now
Because the night belongs to lovers ...
Because tonight there are two loversIf we believe in the night we trust
Because tonight there are two lovers ...
Jämför med Springsteens text (en av varianterna, den har omarbetats många gånger):
Take me now baby here as I am
Pull me close try an understand
I work all day out in the hot sun
Stay with me now till the mornin' comes
Come on now try and understand
The way I feel when I'm in your hands
Take me now as the sun descends
They can't hurt you now
They can't hurt you now
They can't hurt you now
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us
What I got I have earned
What I'm not I have learned
Desire and hunger is the fire I breathe
Just stay in my bed till the morning comes
Come on now try and understand
The way I feel when I'm in your hands
Take me now as the sun descends
They can't hurt you now
They can't hurt you now
They can't hurt you now
Because the night...
Your love is here and now
The vicious circle turns and burns without
Though I cannot live forgive me now
The time has come to take this moment and
They can't hurt you now
Because the night...
Bruce själv har aldrig släppt låten i studioversion officiellt. Däremot finns den med på en rad bootlegs, däribland The Definite Darkness Outtakes. Låten blev dock något av en inventarie i Springsteens liveshower och lika så en av höjdpunkterna. Jag har den på ett stort antal bootlegs och kan inte riktigt bestämma mig för vilken som är bäst. Versionen på Roxy Night kanske? Eller den på Passaic Night? Eller versionen från Johanneshov 1981 på Teardrops On The City? Eller versionen av låten som uppstått sedan Nils Lofgren kom med i bandet, med det långa gitarrsolot? Den som jag för första gången själv fick höra de båda kvällarna på Ullevi i somras och aldrig kommer att glömma. Because The Night börjar stillsamt med en fantastisk pianoslinga från Roy Bittan. Dock stegrar låten snart, för att fullständigt brisera i refrängen. Ullevis fantastiska publik lyfte låten till ännu högre höjder - allsången var häpnadsväckande. Och sedan kommer då Nils Lofgrens gitarrsolo som får alla hakor att ramla i golvet. Långt, glödande och passionerat. Nils snurrar runt som en ballerina, drar och bänder i strängarna och framlockar magiska toner. Because The Night var absolut en av sommarens höjdpunkter. Eller lyssna på gitarren i introt av låten från bootlegsen från 1978, 1.03 in i versionen från Passaic här nedan. Gåshudsframkallande. Eller Clarence Clemons saxofonsolo... Lyssna på intensiteten i låten, lyssna på attacken, på nerven. Fan, vad bra det är.
Vilken version som är bäst av Patti Smiths eller Bruce Springsteens? Gissa....
Lite olika klipp. Först från Passaic, 1978. Kass bild, magisk version:
Från Ullevi:
Grym version från Paris 1985:
Och så klart, Patti Smiths version:
Take me now baby here as I am
Pull me close, try and understand
Desire is hunger is the fire I breathe
Love is a banquet on which we feed
Come on now try and understand
The way I feel when Im in your hands
Take my hand come undercover
They cant hurt you now,
Cant hurt you now, cant hurt you now
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us
Have I doubt when Im alone
Love is a ring, the telephone
Love is an angel disguised as lust
Here in our bed until the morning comes
Come on now try and understand
The way I feel under your command
Take my hand as the sun descends
They cant touch you now,
Cant touch you now, cant touch you now
Because the night belongs to lovers ...
With love we sleep
With doubt the vicious circle
Turn and burns
Without you I cannot live
Forgive, the yearning burning
I believe its time, too real to feel
So touch me now, touch me now, touch me now
Because the night belongs to lovers ...
Because tonight there are two loversIf we believe in the night we trust
Because tonight there are two lovers ...
Jämför med Springsteens text (en av varianterna, den har omarbetats många gånger):
Take me now baby here as I am
Pull me close try an understand
I work all day out in the hot sun
Stay with me now till the mornin' comes
Come on now try and understand
The way I feel when I'm in your hands
Take me now as the sun descends
They can't hurt you now
They can't hurt you now
They can't hurt you now
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us
What I got I have earned
What I'm not I have learned
Desire and hunger is the fire I breathe
Just stay in my bed till the morning comes
Come on now try and understand
The way I feel when I'm in your hands
Take me now as the sun descends
They can't hurt you now
They can't hurt you now
They can't hurt you now
Because the night...
Your love is here and now
The vicious circle turns and burns without
Though I cannot live forgive me now
The time has come to take this moment and
They can't hurt you now
Because the night...
Bruce själv har aldrig släppt låten i studioversion officiellt. Däremot finns den med på en rad bootlegs, däribland The Definite Darkness Outtakes. Låten blev dock något av en inventarie i Springsteens liveshower och lika så en av höjdpunkterna. Jag har den på ett stort antal bootlegs och kan inte riktigt bestämma mig för vilken som är bäst. Versionen på Roxy Night kanske? Eller den på Passaic Night? Eller versionen från Johanneshov 1981 på Teardrops On The City? Eller versionen av låten som uppstått sedan Nils Lofgren kom med i bandet, med det långa gitarrsolot? Den som jag för första gången själv fick höra de båda kvällarna på Ullevi i somras och aldrig kommer att glömma. Because The Night börjar stillsamt med en fantastisk pianoslinga från Roy Bittan. Dock stegrar låten snart, för att fullständigt brisera i refrängen. Ullevis fantastiska publik lyfte låten till ännu högre höjder - allsången var häpnadsväckande. Och sedan kommer då Nils Lofgrens gitarrsolo som får alla hakor att ramla i golvet. Långt, glödande och passionerat. Nils snurrar runt som en ballerina, drar och bänder i strängarna och framlockar magiska toner. Because The Night var absolut en av sommarens höjdpunkter. Eller lyssna på gitarren i introt av låten från bootlegsen från 1978, 1.03 in i versionen från Passaic här nedan. Gåshudsframkallande. Eller Clarence Clemons saxofonsolo... Lyssna på intensiteten i låten, lyssna på attacken, på nerven. Fan, vad bra det är.
Vilken version som är bäst av Patti Smiths eller Bruce Springsteens? Gissa....
Lite olika klipp. Först från Passaic, 1978. Kass bild, magisk version:
Från Ullevi:
Grym version från Paris 1985:
Och så klart, Patti Smiths version:
tisdag 4 november 2008
Gubbrock Xtravaganza
Har efter överläggande med mig själv enats om att den här godingen är världens bästa gubbrocklåt någonsin. Jag talar om Southside Johnnys It's Been A Long Time från 1991 års Better Days. En gubbrocklåt som är helt fulländad. Snyggt blås och riviga gitarrer. Och så gästsjunger förstås både Steve Van Zandt och Bruce Springsteen. Bruces egen karriär var inget att ha vid den här tiden - sunkskivorna Human Touch och Lucky Town släpptes ett år senare, och E Street Band hade fått på foten två år tidigare. Men här sjunger han som i fornstora dagar, och Little Steven tar i från tårna han också. Kort sagt: gubbrock när den är som bäst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
