7. Racing In The Street (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

Ironiskt att Bruce Springsteens allra vackraste, mest sorgsna ballad lånar en textrad från den allt annat än sorgsna Dancing In The Streets med Martha & The Vandellas: "Summer's here and the time is right For racing in the street". För det finns inget glatt med den här låten. Textens huvudperson och hans kompis Sonny åker från stad till stad i en Chevy från 1969 för att tävla om ära och pengar. Som Bruce sjunger: en del slutar bara att leva, andra tvättar av sig smutsen och kämpar vidare:

Now some guys they just give up livin
And start dyin little by little piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the street

Låtens huvudperson söker efter nya tävlingar, nya utmaningar. Man han söker även efter något större. I en Camaro tillsammans med en snubbe från Los Angeles hittar han henne.

I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back and drove that little girl away

Men illusioner brister, drömmar krossas, det blir inte som man tänkt sig. Temat går igen på många av Springsteens låtar från den här tiden, och har så klart mycket att göra med hans egen situation under 70-talets sista halva, med kontraktsbråket och förbudet att spela in en ny skiva. Aldrig manifisteras dessa tankar tydligare än i Racing In The Street och i dessa rader:

But now there's wrinkles around my baby's eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, Baby, did you make it all right

She sits on the porch of her daddy's house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born

Det är otroligt hjärtskärande och gripande. Racing In The Street rymmer trots all svärta ändå någon form av ljus i slutet av låten, då Bruce sjunger:

For all the shutdown strangers and hot-rod angels
Rumblin thru this promised land
Tonight my baby and me, we're gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands

Tonight, tonight, the highway's bright
Out of our way mister, you best keep
Cause summer's here and the time is right
For racing in the street

När jag skrev om Prove It All Night diskuterade jag faktumet att låtarna på Darkness On The Edge Of Town är magnifika redan i sina originalversioner, men att de lyfts ytterligare flera snäpp till live. Det gäller i princip varje låt på plattan förutom Factory. Och det gäller i synnerhet Racing In The Street. Den blommar ut på ett magnifikt sätt, breder ut sig, vecklas ut. Framför allt är Racing In The Street Roy Bittans stora stund. Från de försiktiga, mollanstrukna pianotonerna i början av låten äger han Racing In The Street. Och live får hans piano ännu större plats. Det långa, utdragna slutet av låten som kommer till sin rätt först live rymmer toner som det går att skriva hela böcker om. Roys fingrar är överallt. Ej att förglömma Danny Federici som trots allt spelar låtens bärande melodi på sin orgel. En av de vackraste melodier som finns. Racing In The Street är sinnessjukt, ofattbart bra och det skär i hjärtat att tvingas sätta Racing In The Street som "bara" nummer 7 på den här listan.

Racing In The Street är också starka, personliga minnen. Härliga minnen. Det är kanske fånigt att dra upp dem här, jag vet inte. Jag började lyssna på Bruce Springsteen på sommaren, jag har sett honom fyra gånger - alla på sommaren. För mig är Bruce Springsteens musik det perfekta soundtracket till sommaren. Hans skivor har ackompanjerat varenda sommar i mitt liv sedan 1999. Vad jag än gjort, var jag än varit så har Bruce Springsteen funnits med. Och allra mest Darkness On The Edge Of Town, denna platta som jag spelat så många gånger att jag inte kan hålla räkningen. Alla bilturer jag och min bror gjort genom det skånska sommarlandskapet. Pratat om litet och stort, lyssnat på Bruce Springsteen. Uppladdningarna inför hans två dubbla Ullevispelningar då Springsteen-nörderiet antagit rent abnorma proportioner. Ullevi 2003 då Roy Bittan slog an de ljuva inledningstonerna och Bruce började sjunga:

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She's waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money got no strings attached
We shut 'em up and then we shut 'em down

Den sommarens motsvarighet till Drive All Night. Jag hoppades, önskade, drömde om att de skulle spela Racing In The Street. Och de gjorde det. Som de gjorde det! Fortfarande, fem år senare, kommer jag ihåg den där dagen in i minsta detalj. En ljuvlig, solig kväll i slutet av juni. Ett fullpackat Ullevi. Tjejerna som gjorde vågen, men inte tänkte på att de hade varsin plastmugg med öl i näven. Stämningen. Hela sittplatspubliken som från första sekunden av inledande The Promised Land stod upp. 120 000 händer som vajade under Born To Run. Tändarna och mobiltelefonerna som lyste upp Ullevi likt eldflugor under My City Of Ruins. Och så Racing In The Street. Herrejävl,ar, vad bra den var. Jag kollapsade nästan. Hm, ja, högtravande blev det. Men det är svårt att förhålla sig på annat sätt till en sådan här låt. Och som sagt: att tvingas sätta den som nummer sju gör ont. Alla topp 10-låtar är värda att sättas som nummer ett. Racing In The Street är världens bästa låt. Grejen är bara den att de sex andra låtarna är ännu bättre.

Härnäst kommer en låt från Tracks. Om Racing In The Street är soundtracket till varje sommar sedan 1999, vad säger man då om den? Nästa låt kommer att bli en ännu större hyllning till sommaren, till glädjen och ett ännu fånigare raljerande över de minnen den väcker. Några gissningar om vilken låt det kan vara? Nästa vecka kommer svaret. Eller tidigare, om jag inte kan hålla mig. Det kliar i fingrarna att få skriva om den nämligen. Tills dess, lyssna på Racing In The Street. Framför allt på Roy Bittans pianospel i slutet av låten. Musik blir inte mycket vackrare än så. Själv har jag 14 olika versioner av låten, upptäckte jag. Säger väl en del om vad jag anser om den.

Capital Theatre, Landover, 1980:



Passaic, 1978 (bästa versionen):



Sista kvällen på Magic Tour:



Slutligen hittar vi en väldigt annorlunda version, med munspel i början. Helt annorlunda pianointro också. Och texten skiljer sig också från originalversionen. Sångmelodin är en helt annan, och The E Street Band är mer involverat. Ska jag vara ärlig låter den här versionen mer som resten av materialet på Darkness On The Edge Of Town. Mycket fin! Återfinns på The Lost Masters och The Definitive Darkness Outtakes.