fredag 27 februari 2009

Elvis-pepp



Jag och sambon dammade av Elivs Presleys magnifika 68 Comeback i kväll. Vilken storstilad comeback Elvis gjorde där 1968 efter ett par mörka år med fåniga musikfilmer och i populärmusikens bakvatten efter att The Beatles ändrat om hela kartan. Men med den här TV-sända specialshowen tog Elvis en ljuv revansch. Den sändes på NBC den 3 december 1968 och bjöd på en rad olika inslag där Elvis fick visa upp sig. Bland annat förinspelade, storslagna nummer med dansare och Elvis i centrum. Men höjpunkten var de två akustiska jam Elivs gjorde inför en liten publik tillsammans med sina närmaste bandkollegor såsom Scotty Moore på gitarr och DJ Fontana på trummor (eller snarare gitarrfodral i det här fallet). De körde gamla Elvis-favoriter på ett avspänt, informellt sätt där de sitter och skämtar med varandra, Elvis glömmer texterna och verkar över huvud taget ha extremt roligt. Resultatet blev helt jävla fantastiskt - bland det bästa som gjorts i musikväg. Elvis och hans vänner lyckas med enkla medel framkalla ett ös som får det att svartna för ögonen. Kolla klippen här nedan för bevis. Och kolla även in All Shook Up, där Elvis får flickorna i publiken att tjuta av förtjusning när han juckar, vickar på höfterna, skrevar och går ner på knä. Och i den läderdräkten. Det är så att jag själv sitter och blir helt till mig. Snyggare karl finns inte.

Baby What You Want Me To Do:



Lawdy Miss Clawdy:



All Shook Up:



5. Some Girls Are Bigger Than Others (The Queen Is Dead, 1986)

Åh. En av The Smiths allra vackraste och mest behagliga låtar. Återigen är det Johnny Marrs gitarrspel som är kanske låtens stora stjärna. Herregud, vad den mannens gitarr låter ljuvligt! Till denna underbara musik väljer Morrissey att skriva en plump, oseriös text om att vissa flickor är större än andra. Och det funkar lysande!

Som avslutning på The Queen Is Dead är Some Girls Are Bigger Than Others perfekt, har jag kommit fram till på senare år. Förr tyckte jag att plattan skulle avslutas med There Is A Light That Never Goes Out, men jag tror att det behövs något mjukt, avslappnande efter en låt som There Is A Light (som så klart återkommer på listan tids nog). Finns inte så mycket att säga. Some Girls Are Bigger Than Others är ren bomull för öron och själ.

tisdag 24 februari 2009

Världens sämsta spel

Efter GTA IV-hyllningarna - ett av tidernas största luftslott - är de höga betyg Resistance 2 fått ett av tv-spelsvärldens största mysterier. För maken till uselhet har jag sällan varit med om. Resistance 2 påminner om ett gammalt NES-spel i det att det lockar fram vansinnet i mig. Jag har aldrig någonsin blivit så arg på ett spel förr. Resistance 2 är svårt. Men det är även korkat. Vapnen är klena och tråkiga. Allt som är dåligt med att spela ett spel i förstapersonsvinkeln visar sig i Resistance 2. Gång på gång på gång dör jag för att jag fastnar i en vägg eller i ett hinder som jag inte ser, men som jag hade sett på riktigt. Eller så ramlar jag ner för ett stup. Backar in i en vägg. Och så vidare. Det är så jävla korkat. Dessutom är utmaningen orättvis och obalanserad. Det väller in fiender och man har knappt möjlighet att värja sig mot dem. Fult är det också. Grafiken är fattig, lågupplöst och med dåliga texturer. Ofta påminner det om ett snyggt Xbox-spel. Ibland bjuds vi på riktigt snygga grejer, men oftast är Resistance 2 fult. Karaktärerna ser ut som skit, och dessutom är de extremt anonyma och tråkiga. Och spelets huvudperson Nathan Hale är den sämsta karaktärern någonsin i ett spel. Han är så värdelös att jag hoppas att han ska dö hela tiden. Det är knappt att jag vill klara spelet, bara för att han inte ska få vinna. Fast jag kommer aldrig att klara spelet. Efter att ha dött tio gånger på raken av en och samma fiende i kväll förpassade jag spelet ur min PS3 och ner i min väska. I morgon byter jag in det mot Killzone 2 och får njuta av ett spel som visar hur förstapersonsaction ska se ut. Jag byter det sämsta fps-spelet någonsin mot ett av de bästa. Det känns helt okej. Lyckligtvis har Resistance 2 inte sålt särskilt bra, så med lite tur skrotas den här genomruttna serien och utvecklaren Insomniac satsar på något annat i stället, något de klarar av. T ex att leverera ett nytt Ratchet & Clank.

Resistance 2 - jag HATAR dig.


måndag 23 februari 2009

6. Half A Person (The World Won't Listen, 1987 / Louder Than Bombs, 1987)

Låten släpptes som singelbaksida till Shoplifters Of The World Unite i januari 1987. Det ironiska är att b-sidan Half A Person är mycket bättre än a-sidan. En något vemodig ballad, både i sitt musikaliska anslag och i sin text. Johnny Marrs akustiska gitarr driver låten, som har en fantastisk sångmelodi. Lyriken kan som vanligt analyseras och vridas och vändas på i det oändliga. Feministernas kamp, Morrisseys ungdom osv. Själv fastnar jag alltid för textraderna:

And if you have five seconds to spare
Then I'll tell you the story of my life

Ironiskt och tragiskt på samma gång. Som så ofta med Morrisseys lyrik alltså.

söndag 22 februari 2009

Mastodon - Crack The Skye


Mastodon har sålt sig! Mastodon har blivit mesiga! Ja, det skulle inte förvåna mig om snacket kommer att gå så efter att folk har fått ta del av Mastodons nya platta Crack The Skye. För visst, skivan är bra mycket "snällare" än bandets tidigare alster. Sången är numera helt befriad från skrik, bara rensång och stämmor. Skitsnyggt! Personligen tycker jag att det är uteslutande positivt att det onyanserade vrålandet som förekom främst på EP:n Lifesblood och första plattan Remission nu helt är borta. Låtmaterialet är måhända lite mjukare än förr, men lika intrikat och snårigt som någonsin tidigare. Neurosis-tyngd, thrash metal-tugg, ljuva Thin Lizzy-harmonier, proggrock, excellent musicerande. Brann Dailor är lika briljant bakom trummorna som alltid, och gitarrspelet med de snygga slingorna och tvillingharmonierna framkallar rysningar. I Ghost Of Karelia svävar bandet ut ordentligt i skitsnygga ljudlandskap och jag kallar ledigt låten för en av de bästa de har gjort. Texterna är i vanlig ordning rejält flummiga. De tre tidigare plattorna har var och en handlat om elementen eld, vatten och jord. Crack The Skye handlar om eter. Ett konceptverk om själavandring, Rasputin och andevärldar. På något sätt matchar textkonceptet musiken rätt så bra. Mastodon fortsätter att köra sin grej, och skiter i vad alla andra tycker och tänker. Gott så.

lördag 14 februari 2009

Den stora speltråden


Det var länge sedan jag skrev något om tv-spel. Tro inte att jag legat på latsidan bara, jag har spelat som en tok under årets första två månader. Tänkte skriva några rader om vad jag spelat, och vad vi har att se fram emot i spelväg under året.

Prince Of Persia

Köpte det här för löjligt lite pengar via engelska Game. 300 spänn eller något. Extremt värt. Den celshadade, tecknade grafiken är otroligt vacker. Kontrollen över prinsen är enkel och smidig. Förra generationens Prince Of Persia var mer actionbetonad, men här är det ren plattform som gäller. "Banorna" är smart utformade och bjuder på halsbrytande plattformsakrobatik. Tyvärr lider Prince Of Persia lite av samma symptom som Assassin's Creed i att kontrollen är lite för automatiserad. Prinsen gör helt enkelt väldigt mycket av sig själv, som spelare räcker det att trycka på hoppknappen så gör prinsen ofta jobbet själv. Det är dock inte lika illa som i Assassin's Creed, utan i stället skapar kontrollen en känsla av att man som spelare är extremt duktig. Till sin hjälp har prinsen en fager prinsessa vid namn Elika. Hon bistår honom i strider och hjälper honom även i plattformsmomenten. Spelet går kortfattat ut på att tillsammans med Elika återställa världen till det normala efter att den mörka guden Ahriman släppts lös och förvandlat den till något mörkt och ont. Känslan av att ha befriat en del av världen och se hur den återställs till sitt vackra, sanna jag är mäktig och gör att man som spelare bara vill fortsätta att spela. Jag gillar Prince Of Persia som fan, och hade mycket trevligt tillsammans med det. Ett mycket värt köp för den som ännu inte skaffat det.

Eternal Sonata

Lånade detta rollspel av min bror. Det verkade så lovande. Snygg, tecknad grafik i animestil, ljuvlig musik och stor mysfaktor. Stridssystemet är snabbt och välfungerande, mer actionbetonat än vad spm är vanligt inom jrpg-genren. Striderna blir därför ett rent nöje. Tyvärr har Tri-Crescendo snålat med fienderna, vilket gör att den ena striden är den andra lik. Så oavsett hur bra stridssystemet är, så tröttnar jag ändå fort då varje strid är likadan. Inte heller handlingen lyckas gripa tag i mig, så efter ungefär sju timmar gav jag upp. Får väl se om jag orkar ta tag i det igen.

Devil May Cry 4

Har knappt spelat något av de andra spelen i serien, men eftersom det bara kostade 199 kr var det bara att slå till. Devil May Cry 4 känns, på gott och ont, extremt japanskt. Gammaldags arkadaction med långa kombinationer, tonvis med fiender och överdriven, vulgär design. Älska eller hata. Det bästa med Devil May Cry 4 är bossfighterna. Att japaner gör de bästa bosstriderna är ingen hemlighet, och bossarna i Devil May Cry 4 hör till de bästa jag mött. Tyvärr tar fantasin slut halvvägs in i spelet. Efter att ha spelat som den nye hjälten Nero tar nu de förra spelens hjälte Dante över. Dante är en mycket roligare karaktär att spela som, men hans parti i spelet består av att springa tillbaka längs de banor man redan beträtt som Nero, och dessutom möta samma bossar igen. Rätt tjatigt. Men Devil May Cry 4 är i vilket fall som helst en mycket trevlig actionupplevelse.

Mass Effect

Ljuvligt rollspel i science fiction-miljö. Mitt första intryck av spelet var inte så positivt, men jag gav det ett par försök till och var helt plötsligt fast. Ett lysande stridssystem som mer påminner om ett hederligt actionspel än något annat. Bra, trovärdiga karaktärer. Snygg grafik och design. Suverän musik. Mycket bra handling. Lysande dialog, där man som spelare verkligen får bestämma vad som sägs. Och de val man gör får stora konsekvenser för resten av spelet. Tyvärr förefaller spelet att vara för kort. Jag har nu spelet i 14 timmar och börjar redan närma mig slutet. Är man van vid Final Fantasy-spel med en spellängd på minst 50-60 timmar framstår det här som ytterst lite. Förvisso finns det en myriad av sidouppdrag att utföra, men jag känner mig ändå lite blåst på konfekten. Dock: jag har haft det extremt roligt under färden.

Härnäst ska jag spela Flower till PlayStation 3. Ett litet nedladdningsbart spel för 70 riksdaler som går ut ungefär på att man är vinden och ska föra en blomma framåt genom vackra landskap. Något sådant.

Snart släpps Killzone 2, och efter att ha spelat demon är jag extremt taggad! Spelet verkar extremt lovande. Tung, annorlunda kontroll. Överjävligt läcker grafik. Och de coolaste fienderna någonsin: Helghan.

Men årets spel 2009 kommer nog ändå bli God Of War III. Sony har precis släppt en ny trailer på spelet och jag sitter och avsöndrar stora mängder saliv när jag tittar på den. Alltid lika pålitliga Loading har den här.

torsdag 5 februari 2009

7. I Know It's Over (The Queen Is Dead, 1986)

Fy fan. Spela aldrig den här låten när ni har blivit dumpade. Jag gjorde det en gång för många år sedan och höll på att stryka med på kuppen.

Oh Mother, I can feel the soil falling over my head
And as I climb into an empty bed
Oh well. Enough said.
I know it's over - still I cling
I don't know where else I can go
Oh ...
Oh Mother, I can feel the soil falling over my head
See, the sea wants to take me
The knife wants to slit me
Do you think you can help me ?
Sad veiled bride, please be happy
Handsome groom, give her room
Loud, loutish lover, treat her kindly
(Though she needs you
More than she loves you)
And I know it's over - still I cling
I don't know where else I can go
Over and over and over and over
Over and over, la ...
I know it's over
And it never really began
But in my heart it was so real
And you even spoke to me, and said :
"If you're so funny
Then why are you on your own tonight ?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight ?
I know ...
'Cause tonight is just like any other night
That's why you're on your own tonight
With your triumphs and your charms
While they're in each other's arms..."

It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes strength to be gentle and kind
Over, over, over, over
It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes guts to be gentle and kind
Over, over
Love is Natural and Real
But not for you, my love
Not tonight, my love
Love is Natural and Real
But not for such as you and I, my love
Oh Mother, I can feel the soil falling over my head

Titta på den texten. Och tänk er att ni blivit dumpade. Det är ingen bra att spela I Know It's Over då. Men det gjorde jag, för att grotta ner mig i mitt elände riktigt ordentligt. Det är kanske en av Morrisseys vackraste texter till en av The Smiths allra vackraste sånger. Tyvärr är den jobbig att lyssna på även när man inte blir dumpad, på grund av alla de stora känslor den bär på och som den väcker. Dessutom följs den direkt av Never Had No One Ever, som är nästan lika tung den. I fråga om musik om krossad kärlek finns det ingen viktigare låt än I Know It's Over.

Salford, 1986:



Nottingham, 1986:



Studioversionen: