Så till slut är vi i mål. Endast vinnaren återstår. Bruce Springsteens 49 bästa låtar har avhandlats och till sist är det dags för nummer ett. Självklart är det Thunder Road som är Bruce Springsteens bästa låt. Världens bästa låt. Genom tiderna. Det har aldrig gjorts en bättre låt och det kommer aldrig att göras en bättre låt. Och så vidare.
Att skriva något om denna låtarnas låt är inte så lätt. Det finns så mycket att säga, men ingenting kommer ut. Förutom att farsan spelade Bruce Springsteen när jag växte upp, så är Thunder Road mitt första riktiga Springsteen-minne. Sommaren 1992 hade vi varit på Cypern och pappa hade köpt med sig en videokassett med The Complete Video Anthology på. Bildkvaliteten var horribel, men det gjorde inte så mycket. När den fantastiska versionen av Thunder Road fattade även jag som 13-åring att det här var något alldeles speciellt. Jag var inte direkt vad man kan kalla musikintresserad på den tiden, men den här videokassetten gick varm. Atlantic City, Rosalita, Born To Run, I'm On Fire, The River - många av mina favoriter hörde jag för kanske första gången på det där gamla videobandet. Allra mest var det dock Thunder Road som rullade. Inspelat 1979 under den fyra dagar långa No Nukes-galan i Madison Square Garden. En glad, sprallig, nyligen 30 år fyllda, Springsteen i grå kavaj och jeans med munspelet i fickan står och slänger vid mickstativet. När The E Street Band kommer in i låten tänds belysningen och alla de ikoniska figurerna står på scene. Clarence Clemons vickar på höfterna i sin vita dräkt, Gary Tallent har snygg silverslips på sig och Miami Steve har basker. Den klassiska duetten mellan Springsteen och Steve Van Zandt, Max Weinbergs enorma trummande och så den klassiska duellen mellan Bruce och Clarence. Bruce står på Roy Bittans flygel och spelar, han hoppar ner, tar sats och glider på knäna mot Big Man och båda avslutar låten med ett snyggt rock 'n roll-hopp. Den här videon kan jag utantill. Jag påstår ledigt att det är det bästa som finns. Den bästa tagningen av Thunder Road.
Thunder Road är uppbyggd som ett enda långt, stegrande klimax. De inledande tonerna med Roy Bittans piano och Springsteens munspel är det största enskilda ögonblicket i musikhistorien. Bruce berättar i dokumentären Wings For Wheels att det är tänkt att fungera som en introduktion, ett välkomnande till låten och även till hela Born To Run-skivan. En vackrare invitation kan man inte få. Texten är förstås även den bäst:
The screen door slams
Mary's dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again
Don't run back insidedarling you know just what I'm here for
So you're scared and you're thinking
That maybe we ain't that young anymore
Show a little faith, there's magic in the night
You ain't a beauty, but hey you're alright
Oh and that's alright with me
You can hide 'neath your covers
And study your pain
Make crosses from your lovers
Throw roses in the rain
Waste your summer praying in vain
For a savior to rise from these streets
Well now I'm no hero
That's understood
All the redemption I can offer, girl
Is beneath this dirty hood
With a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back
Heaven's waiting on down the tracks
Oh oh come take my hand
Riding out tonight to case the promised land
Oh oh Thunder Road, oh Thunder Road
oh Thunder Road
Lying out there like a killer in the sun
Hey I know it's late we can make it if we run
Oh Thunder Road, sit tight take hold
Thunder Road
Well I got this guitar
And I learned how to make it talk
And my car's out back
If you're ready to take that long walk
From your front porch to my front seat
The door's open but the ride it ain't free
And I know you're lonely
For words that I ain't spoken
But tonight we'll be free
All the promises'll be broken
There were ghosts in the eyes
Of all the boys you sent away
They haunt this dusty beach road
In the skeleton frames of burned out Chevrolets
They scream your name at night in the street
Your graduation gown lies in rags at their feet
And in the lonely cool before dawn
You hear their engines roaring on
But when you get to the porch they're gone
On the wind, so Mary climb in
It's a town full of losers
And I'm pulling out of here to win.
De två sista raderna kan nog vem som helst relatera till. Jag kände så när jag flyttade från Kristianstad. Att lyssna på Thunder Road ger mig fortfarande rysningar, varje gång. Från de allra första pianotonerna till slutet när Bruce frustar ur sig "It's a town full of losers / And I'm pulling out of here to win" och bandet kastar sig ut i det sista crescendot med Clarence Clemons brölande saxofon - jag har gåshud och fuktiga ögon. Det är likadant varje gång. Jag har hört Thunder Road hundratals gånger, men den har ändå samma effekt på mig varje gång jag hör den. När den dök upp som extranummer den 5 juli på Ullevi brast det fullständigt. Jag tror att det är det största enskilda ögonblicket i mitt liv. Det låter rätt löjligt, men så är det. Jag kan i alla fall inte erinra mig ha blivit så berörd och tagen som jag blev då.
Det finns mer att berätta, men jag tror det får räcka här. När jag i somras, i ruset efter Ullevispelningarna, fick idén om att göra den här listan så insåg jag att skulle bli en ganska stor utmaning att sammanställa Bruce Springsteens 50 bästa låtar. Inte att hitta 50 låtar, utan att välja ut endast 50 låtar ur hans enorma låtsamling, och dessutom rangordna dem. En sak var jag dock fullständigt klar över: Thunder Road skulle vinna. Om det rådde inga som helst tvivel. Skulle jag få välja resten av min musiksamling eller Thunder Road skulle jag välja Thunder Road. En sak att ta med till en öde ö: Thunder Road. Ni fattar. Ingen distans här inte.
Det har varit roligt att göra den här listan, och även om responsen inte direkt varit överväldigande, så hoppas jag åtminstone att någon har haft glädje av den. Åikterna går förstås alltid isär, men jag tror ändå att det är svårt att opponera sig mot valet av Thunder Road som Bruce Springsteens bästa låt. Nu tar jag jullov ett tag. Tack för visat intresse. God jul och liknande.
Till sist: videoklippen. Det blir förstås många sådana, nu när det är sista låten och allt. Vi börjar med ett klipp från 1976:
Från Hammersmith Odeon, 1975:
LA Colosseum, 1985:
Från Passaic, 1978, inklusive den grymma introduktionen där Bruce berättar om filmen Thunder Road och om hur han i Nevada-öknen ser en skylt där det står This is the land of peace, love, justice and no mercy och under den Thunder Road:
Från VH1 Storytellers:
Från Live In Barcelona:
Här är ett tidigt live-klipp (utan ljud) från 1975 där Mary istället heter Angelina:
Studioversionen:
Här är två klipp från Ullevi:
Och till sist då, det fantastiska klippet från No Nukes-konserten 1979. Det bästa som gjorts i musikväg över huvud taget. Det är klippet jag skriver om ovan. Det är så jävla bra att det inte är sant.
måndag 22 december 2008
onsdag 17 december 2008
Årets spel
2008 blev för mig återkomsten till tv-spelens värld. Under hela min studieperiod har mitt spelande legat lågt, men nu när jag arbetar och har pengar är jag mer spelnörd än någonsin. Har investerat i en lcd-tv, en Playstation 3 och en Xbox 360 plus mängder med spel, tillbehör och kablar för en maximal spelupplevelse. Därmed vågar jag mig också på att sammanfatta mina bästa spelupplevelser. Så här:
1. Metal Gear Solid 4: Guns Of The Patriots (PlayStation 3)
Den sista delen i sagan om Solid Snake blev en helt magnifik avslutning. Pretentionerna är högre än någonsin och Hideo Kojima tar till extremt långa - men även extremt välgjorda - filmsekvenser för att knyta ihop hela Metal Gear-historien. Grafiken är enastående, ljudet som levereras i fullt 5.1-format är det bästa som hörts i spelväg och designen är klockren. Men det allra bästa är spelsystemet. När man väl får kontrollera den åldrade, grånade Solid Snake är det en av de bästa spelupplevelserna någonsin. Kontrollen är fläckfri - man har full kontroll över Snake i alla tänkbara situationer. Vapenarsenalen är enorm och valfriheten likaså. Man kan anpassa sin spelstil helt efter vad man själv föredrar. Vill man som i de gamla spelen smyga sig fram funkar det galant. Vill man kriga sig fram som i ett renodlat actionspel går det lika bra. Metal Gear Solid 4 är ett episkt, storslaget mästerverk som ställer det mesta annat i skuggan.
2. Gears Of War 2 (Xbox 360)
Jag dyrkade Gears Of War och del två var anledningen till att jag köpte en Xbox 360. Och jag blev inte besviken. Allt som var bra i del ett har blivit ännu bättre. Grafiken är ännu snyggare, spelsystemet precis lika genialt som i ettan, vapenarsenal utökad och spelets livslängd har utökats. Uppdragen är dessutom mer varierade, precis som miljöerna. Dessutom är Gears Of War 2 helt fantastiskt att spela online, framför allt med det nya spelsättet Horde, som är extremt beroendeframkallande. Söker man efter renodlad action blir det inte bättre än så här.
3. Little Big Planet (PlayStation 3)
Sonys omtalade spel är inte bara årets gulligaste spel, utan även det mest nyskapande. Bygg din egen bana och dela med den till resten av världen. Spela andras banor, eller spelskaparnas egna. Här finns helt otroliga konstruktioner, såsom kompletta återgivningar av banor från Super Mario Bros och Sonic. Grafiken är störtskön, hela konceptet genialiskt och Sackboy är en perfekt ny maskot för Sony.
1. Metal Gear Solid 4: Guns Of The Patriots (PlayStation 3)
Den sista delen i sagan om Solid Snake blev en helt magnifik avslutning. Pretentionerna är högre än någonsin och Hideo Kojima tar till extremt långa - men även extremt välgjorda - filmsekvenser för att knyta ihop hela Metal Gear-historien. Grafiken är enastående, ljudet som levereras i fullt 5.1-format är det bästa som hörts i spelväg och designen är klockren. Men det allra bästa är spelsystemet. När man väl får kontrollera den åldrade, grånade Solid Snake är det en av de bästa spelupplevelserna någonsin. Kontrollen är fläckfri - man har full kontroll över Snake i alla tänkbara situationer. Vapenarsenalen är enorm och valfriheten likaså. Man kan anpassa sin spelstil helt efter vad man själv föredrar. Vill man som i de gamla spelen smyga sig fram funkar det galant. Vill man kriga sig fram som i ett renodlat actionspel går det lika bra. Metal Gear Solid 4 är ett episkt, storslaget mästerverk som ställer det mesta annat i skuggan.
2. Gears Of War 2 (Xbox 360)
Jag dyrkade Gears Of War och del två var anledningen till att jag köpte en Xbox 360. Och jag blev inte besviken. Allt som var bra i del ett har blivit ännu bättre. Grafiken är ännu snyggare, spelsystemet precis lika genialt som i ettan, vapenarsenal utökad och spelets livslängd har utökats. Uppdragen är dessutom mer varierade, precis som miljöerna. Dessutom är Gears Of War 2 helt fantastiskt att spela online, framför allt med det nya spelsättet Horde, som är extremt beroendeframkallande. Söker man efter renodlad action blir det inte bättre än så här.
3. Little Big Planet (PlayStation 3)
Sonys omtalade spel är inte bara årets gulligaste spel, utan även det mest nyskapande. Bygg din egen bana och dela med den till resten av världen. Spela andras banor, eller spelskaparnas egna. Här finns helt otroliga konstruktioner, såsom kompletta återgivningar av banor från Super Mario Bros och Sonic. Grafiken är störtskön, hela konceptet genialiskt och Sackboy är en perfekt ny maskot för Sony.
Resten:
4. Grand Theft Auto IV (PlayStation 3, Xbox 360, PC)
5. WipeOut HD (PlayStation 3)
6. Mega Man 9 (PlaySation 3, Xbox 360, Wii)
7. Devil May Cry 4 (PlayStation 3, Xbox 360)
8. Mirror's Edge (PlayStation 3, Xbox 360, PC)
9. Dead Space (PlayStation 3, Xbox 360, PC)
10. Siren: Blood Curse (PlayStation 3)
Tilläggas bör att jag har missat många spel i år. Har t ex inte spelat Prince Of Persia än, som jag misstänker kan vara en kandidat för listan.
tisdag 16 december 2008
2. The Promised Land (Darkness On The Edge Of Town, 1978)
Det slutliga och starkaste beviset på den tidigare bordlagda tesen om att Darkness On The Edge Of Town-låtarna är ännu bättre live kommer här. Låt nummer 2 på listan är förstås The Promised Land och ingen annan. I studioversionen är den fantastisk, makalös, enastående (fyll på själv med alla superlativ som finns). Live är den ännu bättre. I studioversionen känns det som att både Bruce och The E Street Band håller igen lite. Clarence Clemons saxofonsolo är längre och mäktigare (och bättre!) och bandet spelar på gränsen av sin förmåga. Lyssna på de otaliga versioner av låten som finns på bootlegs från 1978. Eller från vilken period som helst. Lyssna på Bruces munspel, på Clarence Clemons solo, på lalalala-kören i slutet av låten.
Inspelningarna av Darkness On The Edge Of Town var som jag nämnt flera gånger tidigare problematiska. Bruce Springsteen fick inte spela in en skiva på grund av kontraktsbråk med Mike Appel, och i sin frustration genomförde han och bandet den ena efter den andra av legendariska, mytomspunna spelningar, där låtarna som sedemera skulle hamna på plattan dök upp och finslipades. Springsteens frustration återspeglas i låtarna och i texterna. Darkness On The Edge Of Town är en betydligt mörkare platta på alla plan än vad Born To Run är. De vackra, ungdomliga, kanske något naiva drömmarna på den plattan sprack och kvar blev den bistra verkligheten. På plattan möter vi krossade drömmar, men även den enskildes kamp för något bättre. The Promised Land är en sådan kamp. Tematiskt kan man säga att skivan är indelad i två sorters delar - dels kamplåtarna om att övervinna motgångar, som Badlands och The Promised Land, dels låtar om motgångar som övervinner all kamp, såsom Darkness On The Edge Of Town och Racing In The Street. Intressant att notera är att kamplåtarna inleder varsin sida av skivan, medan de som speglar myntets baksida avslutar respektive sida av albumet.
Jag har aldrig varit särskilt bra på att lära mig texter utantill, men texten till The Promised Land kan jag rabbla utantill i sömnen. Jag har sjungit med till denna livsglada, kraftfulla låt så många, många gånger. I bilen, hemma och på konserter. Jag tröttnar aldrig. Det går inte att tröttna på den här låten. Det vore som att tröttna på livet självt. Andra kvällen på Ullevi 2003 räknarjag som ett av mina största musikminnen i livet. Hela första kvällen hade jag efterlyst The Promised Land, men den kom aldrig. Jag hoppades förstås att den skulle göra det dagen efter. Och mycket riktigt. Bandet stegade in på scen, plockade på sig sina instrument och intog sina positioner. Bruce plockade fram sitt munspel och Max slog igång det karakteristiska trumintrot "dunk dunk". Vilken dröm! Vilken start på kvällen! Jag vrålade högt och hoppade förmodligen av glädje. Min önskan var infriad och nu kunde kvällen sluta hur den ville. För mig var den redan en succé eftersom jag fått höra The Promised Land. Att kvällen utvecklades till en av de mäktigaste, bästa kvällarna i mitt liv gör inte saken sämre...
Även om jag inte identifierar mig med texten på samma sätt som jag vet att många andra Springsteen-fans kan göra, så är den här låten ändå oändligt viktig för mig. Varje gång tillvaron känns motig och jobbig finns det ingen bättre terapi än att sätta igång The Promised Land. Min favorit är att sätta sig i bilen en varm sommarkväll, mata stereon med Darkness On The Edge Of Town och köra ner till Österlen till tonerna av The Promised Land. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är äkta livskvalitet. Texten andas hoppfullhet och optimism, likväl som hopplöshet och desperation.
On a rattlesnake speedway in the Utah desert
I pick up my money and head back into town
Driving cross the Waynesboro county line
I got the radio on and I'm just killing time
Working all day in my daddy's garage
Driving all night chasing some mirage
Pretty soon little girl I'm gonna take charge
The dogs on Main Street howl 'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land
I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start
The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land
There's a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I'm heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain't got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted
The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land
Musiken är bara glad, frustande, jublande. Bruce spelar munspel på ett sätt som inte är av denna världen och Roy Bittans pianospel hör till det bästa han presterat. Danny Federicis orgelslingor är fullkomligt ljuvliga och Max trumspel som vanligt i en klass för sig. Och det lugna, behagliga partiet innan Clarence Clemons saxofonsolo! För att inte tala om solot självt! Speciellt live, som sagt. The Promised Land är så oerhört mycket Bruce Springsteen dessutom. Skulle jag spela upp en enda låt för en oinvigd för att förklara själva essensen i vad Bruce Springsteen och hans musik är, och vad som gör den så bra, skulle jag välja Born To Run, The Promised Land eller låt nummer ett på listan. De tre låtarna innehåller verkligen allt en riktig The E Street Band-klassiker ska innehålla. Hela låten, alla komponenter i den, är bra på ett sätt som får ordet "bra" att kännas meningslöst, som liksom lämnar all övrig musik som gjorts i diket. Varför lyssna på något annat när The Promised Land finns?
Den här långdragna nedräkningen börjar slutligen närma sig sitt mål. 49 låtar är nu avklarade och bara den allra, allra, allra bästa låten kvarstår. Jag tror inte att det är några svårigheter att gissa vilken det är. Det har varit otroligt svårt - speciellt gällande topplaceringarna - att avgöra vilka låtar som ska hamna var. Som jag tidigare skrivit så skulle jag egentligen vilja sätta alla de tio främsta låtarna som nummer ett. Så ta inte rangordningen så allvarligt. Alla de tio översta låtarna är mer eller mindre lika bäst. Men låt nummer 1 är ännu bättre. Den är inte bara Bruce Springsteens bästa låt. Den är världens bästa låt. Någonsin. Det har aldrig gjorts en bättre låt och det kommer aldrig att göras en bättre låt. Det är omöjligt. Det går inte. Ingenting kan slå den låten. På sätt och vis är det lite tråkigt att världens bästa låt gjordes redan 1975 och hur än all världens nuvarande och framtida artister kämpar på så kommer de aldrig att överträffa den. Men å andra sidan kan det väl funka som en morot, att kämpa på och åtminstone försöka göra något som är nästan lika bra. Jaja, nog tjatat. Låt nummer 1 kommer inom kort. Tills dess rekommenderar jag ett regelbundet dagligt intag av The Promised Land. Hej så länge.
Vi börjar med två magiska klipp från 1978. Först från Landover:
Sedan ett från Passaic (alla de här makalösa klippen från Passaic återfinns för övrigt på bootlegen Passaic Night. Leta upp den!). Bilden är svartvit och dålig, men man ser och hör ändå alldeles utmärkt hur bra det är:
Från Paris 1985:
Albumversionen:
Bruce Springsteen stöttar Barack Obama och kör först The Byrds Mr Spaceman och sedan The Promised Land akustiskt. Är det bra, eller vad?
Det här klippet från DVD:n Live In Barcelona är också enormt bra.
Och avslutningsvis, så klart, från Ullevi i somras:
Inspelningarna av Darkness On The Edge Of Town var som jag nämnt flera gånger tidigare problematiska. Bruce Springsteen fick inte spela in en skiva på grund av kontraktsbråk med Mike Appel, och i sin frustration genomförde han och bandet den ena efter den andra av legendariska, mytomspunna spelningar, där låtarna som sedemera skulle hamna på plattan dök upp och finslipades. Springsteens frustration återspeglas i låtarna och i texterna. Darkness On The Edge Of Town är en betydligt mörkare platta på alla plan än vad Born To Run är. De vackra, ungdomliga, kanske något naiva drömmarna på den plattan sprack och kvar blev den bistra verkligheten. På plattan möter vi krossade drömmar, men även den enskildes kamp för något bättre. The Promised Land är en sådan kamp. Tematiskt kan man säga att skivan är indelad i två sorters delar - dels kamplåtarna om att övervinna motgångar, som Badlands och The Promised Land, dels låtar om motgångar som övervinner all kamp, såsom Darkness On The Edge Of Town och Racing In The Street. Intressant att notera är att kamplåtarna inleder varsin sida av skivan, medan de som speglar myntets baksida avslutar respektive sida av albumet.
Jag har aldrig varit särskilt bra på att lära mig texter utantill, men texten till The Promised Land kan jag rabbla utantill i sömnen. Jag har sjungit med till denna livsglada, kraftfulla låt så många, många gånger. I bilen, hemma och på konserter. Jag tröttnar aldrig. Det går inte att tröttna på den här låten. Det vore som att tröttna på livet självt. Andra kvällen på Ullevi 2003 räknarjag som ett av mina största musikminnen i livet. Hela första kvällen hade jag efterlyst The Promised Land, men den kom aldrig. Jag hoppades förstås att den skulle göra det dagen efter. Och mycket riktigt. Bandet stegade in på scen, plockade på sig sina instrument och intog sina positioner. Bruce plockade fram sitt munspel och Max slog igång det karakteristiska trumintrot "dunk dunk". Vilken dröm! Vilken start på kvällen! Jag vrålade högt och hoppade förmodligen av glädje. Min önskan var infriad och nu kunde kvällen sluta hur den ville. För mig var den redan en succé eftersom jag fått höra The Promised Land. Att kvällen utvecklades till en av de mäktigaste, bästa kvällarna i mitt liv gör inte saken sämre...
Även om jag inte identifierar mig med texten på samma sätt som jag vet att många andra Springsteen-fans kan göra, så är den här låten ändå oändligt viktig för mig. Varje gång tillvaron känns motig och jobbig finns det ingen bättre terapi än att sätta igång The Promised Land. Min favorit är att sätta sig i bilen en varm sommarkväll, mata stereon med Darkness On The Edge Of Town och köra ner till Österlen till tonerna av The Promised Land. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är äkta livskvalitet. Texten andas hoppfullhet och optimism, likväl som hopplöshet och desperation.
On a rattlesnake speedway in the Utah desert
I pick up my money and head back into town
Driving cross the Waynesboro county line
I got the radio on and I'm just killing time
Working all day in my daddy's garage
Driving all night chasing some mirage
Pretty soon little girl I'm gonna take charge
The dogs on Main Street howl 'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land
I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start
The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land
There's a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I'm heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain't got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted
The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land
Musiken är bara glad, frustande, jublande. Bruce spelar munspel på ett sätt som inte är av denna världen och Roy Bittans pianospel hör till det bästa han presterat. Danny Federicis orgelslingor är fullkomligt ljuvliga och Max trumspel som vanligt i en klass för sig. Och det lugna, behagliga partiet innan Clarence Clemons saxofonsolo! För att inte tala om solot självt! Speciellt live, som sagt. The Promised Land är så oerhört mycket Bruce Springsteen dessutom. Skulle jag spela upp en enda låt för en oinvigd för att förklara själva essensen i vad Bruce Springsteen och hans musik är, och vad som gör den så bra, skulle jag välja Born To Run, The Promised Land eller låt nummer ett på listan. De tre låtarna innehåller verkligen allt en riktig The E Street Band-klassiker ska innehålla. Hela låten, alla komponenter i den, är bra på ett sätt som får ordet "bra" att kännas meningslöst, som liksom lämnar all övrig musik som gjorts i diket. Varför lyssna på något annat när The Promised Land finns?
Den här långdragna nedräkningen börjar slutligen närma sig sitt mål. 49 låtar är nu avklarade och bara den allra, allra, allra bästa låten kvarstår. Jag tror inte att det är några svårigheter att gissa vilken det är. Det har varit otroligt svårt - speciellt gällande topplaceringarna - att avgöra vilka låtar som ska hamna var. Som jag tidigare skrivit så skulle jag egentligen vilja sätta alla de tio främsta låtarna som nummer ett. Så ta inte rangordningen så allvarligt. Alla de tio översta låtarna är mer eller mindre lika bäst. Men låt nummer 1 är ännu bättre. Den är inte bara Bruce Springsteens bästa låt. Den är världens bästa låt. Någonsin. Det har aldrig gjorts en bättre låt och det kommer aldrig att göras en bättre låt. Det är omöjligt. Det går inte. Ingenting kan slå den låten. På sätt och vis är det lite tråkigt att världens bästa låt gjordes redan 1975 och hur än all världens nuvarande och framtida artister kämpar på så kommer de aldrig att överträffa den. Men å andra sidan kan det väl funka som en morot, att kämpa på och åtminstone försöka göra något som är nästan lika bra. Jaja, nog tjatat. Låt nummer 1 kommer inom kort. Tills dess rekommenderar jag ett regelbundet dagligt intag av The Promised Land. Hej så länge.
Vi börjar med två magiska klipp från 1978. Först från Landover:
Sedan ett från Passaic (alla de här makalösa klippen från Passaic återfinns för övrigt på bootlegen Passaic Night. Leta upp den!). Bilden är svartvit och dålig, men man ser och hör ändå alldeles utmärkt hur bra det är:
Från Paris 1985:
Albumversionen:
Bruce Springsteen stöttar Barack Obama och kör först The Byrds Mr Spaceman och sedan The Promised Land akustiskt. Är det bra, eller vad?
Det här klippet från DVD:n Live In Barcelona är också enormt bra.
Och avslutningsvis, så klart, från Ullevi i somras:
måndag 15 december 2008
3. Born To Run (Born To Run, 1975)
Den kanske mest ikoniska av alla Bruce Springsteens låtar - titelspåret från världens genom tiderna bästa skiva. Born To Run är en sammanfattning av allt vackert, allt gott, allt bra i världen. Born To Run är kort och gott själva definitionen av Bruce Springsteen och av bra musik. Born To Run är Springsteens signaturmelodi, hans mest självskrivna nummer.
Arbetet med låten var långt, utdraget och höll på att knäcka samtliga inblandade. 6 månader sägs det att det tog att spela in bara den här låten, den första som gjordes till Born To Run. Bruce Springsteen antog en närmast besatt inställning till att göra den här låten perfekt. Inget fick fela, inget fick lämnas åt slumpen. Tydligt inspirerad av Phil Spector och dennes Wall of sound-filosofi vräkte Bruce på med allt han hade. 11 gitarrspår! Stråkar, keyboards, orgel, piano, glockenspiel och dundrande trummor från Ernest "Boom" Carter. "Boom" Carter var ett riktigt trumess, en gammal jazzinfluerad räv som spelar med stor frenesi på bara Born To Run. Efter att den låten spelats in var det dags för resten av skivan, och då hade Max Weinberg rekryterats. Max säger i en intervju i den fantastiska dokumentären om inspelningen av Born To Run; Wings For Wheels som finns med i jubileumsboxen av Born To Run, att "Boom" gör en grej på trummorna i Born To Run som Max aldrig lyckades få till, så han skippade helt enkelt den grejen på konserterna. Om ni lyssnar på studioversionen, ca 1.58 in i låten, så förstår ni vad jag menar. Live lät låten förstås radikalt annorlunda. Alla pålägg var avskalade, och Born To Run kom i mitt tycke inte riktigt till sin fulla rätt förrän på Born In The USA-turnén. Den har sedan bara blivit bättre och bättre för varje år som gått, och så bra som den var i somras på Ullevi tror jag aldrig att den har varit.
Born To Runs tema är lika storslaget som musiken. Tonårsdrömmar, längtan efter något större och bättre. Typsika Springsteen-teman, men aldrig bättre gestalade än här. Musikaliskt är Born To Run en enda stegrande, ökande klimax. Från Ernest Carters mäktiga anslag, fölt av hela den mäktiga ljudkullisen med alla sina gitarrer, klockspel och pianon och saxofoner i inledningen av låten ökar låten hela tiden i intensitet, blir större och större och större. Sedan stannar den upp, laddar, samlar sig för ännu en explosion. Bandet misshandlar sina instrument, en stor spänning byggs upp och allt briserar i vad som bara kan beskrivas som ett av musikhistoriens största, bästa, mest triumfatoriska ögonblick. Jag är nära att skriva att det är musikhistoriens största ögonblick, men det finns två ögonblick i nummer ett på listan som är ännu större. Mer om det senare. Men när The E Street Band släpper lös all sin underbara kraft och styrka och Bruce Springsteen med all sin ungdomliga iver och entusiasm slänger sig ut i låtens allra sista, majestätiska rader är det så oändligt stort, så oändligt bra att alla ord saknar värde. Det går helt enkelt inte att beskriva.
The highway's jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody's out on the run tonight but there's no place left to hide
Together, Wendy, we can live with the sadness
I'll love you with all the madness in my soul
Someday girl I don't know when we're gonna get to that place
Where we really want to go and we'll walk in the sun
But till then tramps like us baby we were born to run
Everybody's out on the run tonight but there's no place left to hide
Together, Wendy, we can live with the sadness
I'll love you with all the madness in my soul
Someday girl I don't know when we're gonna get to that place
Where we really want to go and we'll walk in the sun
But till then tramps like us baby we were born to run
När man dessutom får ynnesten att uppleva den makalösa låt live, när glädjen hos bandet och publiken är så stor att alla hotar att krevera i en enda stor, lycklig smäll, ja då är man under några minuter världens lyckligaste. 120 000 händer som vajar i takt, en Bruce Springsteen vars ögon strålar av glädje och tonerna av världens kanske femte bästa låt någonsin som fyller hela ens kropp. Det blir inte mycket större än så.
Versionen från The Complete Video Anthology känner ni igen. Ni hittar den här.
Live In New York City:
Och för att tydliggöra min tes om att Born To Run bara blir bättre och bättre - en tagning från Phoenix 1978:
Och så från Ullevi:
Avslutningsvis kommer här studioversionen:
söndag 14 december 2008
Årets 10 låtar
1. Okkervil River - Lost Coastlines
2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal
3. Satyricon - The Wolfpack
4. Wolf Parade - Language City
5. Grand Magus - Like The Oar Strikes The Water
6. Vampire Weekend - M79
7. Opeth - Hessian Peel
8. Woven Hand - Kingdom Of Ice
9. M83 - Kim & Jessie
10. My Morning Jacket - Librarian
2. Fleet Foxes - White Winter Hymnal
3. Satyricon - The Wolfpack
4. Wolf Parade - Language City
5. Grand Magus - Like The Oar Strikes The Water
6. Vampire Weekend - M79
7. Opeth - Hessian Peel
8. Woven Hand - Kingdom Of Ice
9. M83 - Kim & Jessie
10. My Morning Jacket - Librarian
Bäst 2008
Okej, listar årets bästa 10 skivor. Någon text eller kommentar pallar jag inte med. Kör Springsteen-listan i mål, sen tar jag nog en längre paus. Jag känner att jag varken har tiden eller orken eller lusten som behövs, och det finns folk som skriver och tipsar om musik både bättre och med större passion än vad jag gör. Nåväl, årets tio bästa skivor enligt mig:
1. Calexico - Carried To Dust
2. Satyricon - The Age Of Nero
3. Fleet Foxes - Fleet Foxes
4. Wolf Parade - At Mount Zoomer
5. Woven Hand - Ten Stones
6. Opeth - Watershed
7. Grand Magus - Iron Will
8. Cut Copy - In Ghost Colours
9. Vampire Weekend - Vampire Weekend
10. Portrait - Portrait
Ett gäng bubblare:
Department Of Eagles - In Ear Park, M83 - Saturdays = Youth, The Mountain Goats - Heretic Pride, Mount Eerie - Lost Wisdom, Nachtmystium - Assassins, Okkervil River - The Stand Ins, Grand Archives - Grand Archives.
1. Calexico - Carried To Dust
2. Satyricon - The Age Of Nero
3. Fleet Foxes - Fleet Foxes
4. Wolf Parade - At Mount Zoomer
5. Woven Hand - Ten Stones
6. Opeth - Watershed
7. Grand Magus - Iron Will
8. Cut Copy - In Ghost Colours
9. Vampire Weekend - Vampire Weekend
10. Portrait - Portrait
Ett gäng bubblare:
Department Of Eagles - In Ear Park, M83 - Saturdays = Youth, The Mountain Goats - Heretic Pride, Mount Eerie - Lost Wisdom, Nachtmystium - Assassins, Okkervil River - The Stand Ins, Grand Archives - Grand Archives.
tisdag 9 december 2008
Årsbästalistor
Får väl publicera en årsbästalista också. Jag håller på att fundera som bäst. Jag tycker, lite klyschigt, att 2008 har varit ganska blekt. 2007 var bättre, 2006 också. Men visst har jag hittat mycket guld i år också. År 2008 har det annars varit mycket äldre musik för min del, i en mängd olika stilar. En enda röra. Jag tror dock att jag har de tio bästa skivorna klara, jag ber att få återkomma om ett par dagar.
4. Badlands (Darkness On The Edge Of Town, 1978)
Från Max Weinbergs inledande trummarkering till att låten tonas ut är Badlands i stort den perfekta låten. Det finns inget att anmärka på. Det här är musik i sin vackraste, bästa form. Denna kraftfulla, triumfartade galopp inleder Darkness On The Edge Of Town på ett överväldigande sätt. Medan texten är fullkomligt nattsvart och hopplös är musiken levnadsglad, sprudlande. Det är en magnifik kontrast.
Lights out tonight trouble in the heartland
Got a head-on collision smashin' in my guts manI'm caught in a crossfire that I don't understand
But there's one thing I know for sure girl I don't give a damn
For the same old played out scenes baby I don't give a damn
For just the in-betweens honey I want the heart I want the soul
I want control right now you better listen to me baby
Talk about a dream, try to make it real
You wake up in the night with a fear so real
You spend your life waiting for a moment that just don't come
Well don't waste your time waiting
Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
We'll keep pushin' till it's understood
And these badlands start treating us good
Workin' in the field till you get your back burned
Workin' 'neath the wheels till you get your facts learned
Baby I got my facts learned real good right now
You better get it straight darling
Poor man wanna be rich, rich man wanna be king
And a king ain't satisfied till he rules everything
I wanna go out tonight, I wanna find out what I got
Now I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that could save me
I believe in the hope and I pray that some day
It may raise me above these
Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
Keep pushin' till it's understood
And these badlands start treating us
For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it ain't no sin to be glad you're alive
I wanna find one face that ain't looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these
Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
Keep movin' till it's understood
And these badlands start treating us good
Badlands spelades under varje konsert på Darkness-, The River-, Born In The USA-, Reunion- och The Rising-turnéerna, och så vitt jag vet även under alla spelningar på Magic-turen. Kort sagt en av Bruce Springsteens mest centrala, älskade låtar. Några större framgångar rönte den dock inte när den släpptes som singel, med en 42 plats som bäst på Billboard-listan. Live har låten genom åren genomgått en smärre omvandling, blivit längre och i mitt tycke bara bättre och bättre. 1978 inleddes spelningarna oftast med antingen Badlands eller en gammal goding i stil med Oh Boy, Summertime Blues eller Rave On direkt följd av Badlands. Men numera är Badlands självskrivna plats i slutet av setet, precis innan extranumren. Varje gång Max Weinberg drar igång den är det som att en storm drar in. Badlands live är så mäktig att den kan orsaka jordskalv. Publiken har inkorpererats i låten på ett lysande sätt (någon läsare som exakt vet när publikens allsång blev en del av Badlands?), kanske är Badlands det mäktigaste allsångsstycke som finns. Jag lovar, i somras vibrerade Ullevi oroväckande mycket under Badlands. Wikipedia ägnar utrymme om Badlands som live-fenomen och har följande att berätta:
Moreover "Badlands" live features a number of band and audience customary practices. Danny Federici's electronic glockenspiel is added to carry the opening keyboard riff, immediately announcing the song to the crowd and getting everyone to their feet. Fans clap hands in time to Weinberg's famous part, with newcomers watching and then following the double-time part at the end. During the chorus, when Springsteen shouts "Bad-lands!" fans pump their fists in the air twice, once for each syllable of the word. In the years when it slotted at the start of shows, this would be Clemons' first sax solo, which would bring him to center stage and elicit huge cheers from the crowd. The slow-down afterward that is often elongated, with the audience joining Springsteen for the long, wordless "oooh oooh"s part. One or more false endings is usually tacked on, to further prolong the joint experience.
Vad mer? Stämsången mellan Bruce och Steven van Zandt. Roy Bittans piano och Danny Federicis jublande orgel i refrängen. Clarence Clemons makalösa solos. Max Weinbergs sanslöst hårda, pumpande trumspel. Att lyssna på Badlands är att under ett par minuter komma till paradiset. Allt jobbigt, alla bekymmer, alla problem försvinner och för en stund känns allt bara bra. Badlands är ett lyckopiller utan dess like. Jag tror det räcker så. Jag ska inte dra några historier om hur mycket Badlands betyder för mig, om vilka minnen den framkallar eller liknande. Precis som resten av låtarna på Darkness On The Edge Of Town har Badlands funnits med i många, många år och blivit en gammal, trygg vän man alltid kan lita på. Badlands är svår att beskriva i ord. Det är en låt som måste upplevas; höras, ses, kännas. Ord gör inte denna naturkraft rätta.
Ullevi, 2008:
1978, Largo:
1980:
Barcelona, 1981:
Paris, 1985:
New York, 1999:
Knäckande bra version från 1978, fast utan bild:
Barcelona, 2008:
Live in Barcelona, 2002:
Lights out tonight trouble in the heartland
Got a head-on collision smashin' in my guts manI'm caught in a crossfire that I don't understand
But there's one thing I know for sure girl I don't give a damn
For the same old played out scenes baby I don't give a damn
For just the in-betweens honey I want the heart I want the soul
I want control right now you better listen to me baby
Talk about a dream, try to make it real
You wake up in the night with a fear so real
You spend your life waiting for a moment that just don't come
Well don't waste your time waiting
Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
We'll keep pushin' till it's understood
And these badlands start treating us good
Workin' in the field till you get your back burned
Workin' 'neath the wheels till you get your facts learned
Baby I got my facts learned real good right now
You better get it straight darling
Poor man wanna be rich, rich man wanna be king
And a king ain't satisfied till he rules everything
I wanna go out tonight, I wanna find out what I got
Now I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that could save me
I believe in the hope and I pray that some day
It may raise me above these
Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
Keep pushin' till it's understood
And these badlands start treating us
For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it ain't no sin to be glad you're alive
I wanna find one face that ain't looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these
Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
Keep movin' till it's understood
And these badlands start treating us good
Badlands spelades under varje konsert på Darkness-, The River-, Born In The USA-, Reunion- och The Rising-turnéerna, och så vitt jag vet även under alla spelningar på Magic-turen. Kort sagt en av Bruce Springsteens mest centrala, älskade låtar. Några större framgångar rönte den dock inte när den släpptes som singel, med en 42 plats som bäst på Billboard-listan. Live har låten genom åren genomgått en smärre omvandling, blivit längre och i mitt tycke bara bättre och bättre. 1978 inleddes spelningarna oftast med antingen Badlands eller en gammal goding i stil med Oh Boy, Summertime Blues eller Rave On direkt följd av Badlands. Men numera är Badlands självskrivna plats i slutet av setet, precis innan extranumren. Varje gång Max Weinberg drar igång den är det som att en storm drar in. Badlands live är så mäktig att den kan orsaka jordskalv. Publiken har inkorpererats i låten på ett lysande sätt (någon läsare som exakt vet när publikens allsång blev en del av Badlands?), kanske är Badlands det mäktigaste allsångsstycke som finns. Jag lovar, i somras vibrerade Ullevi oroväckande mycket under Badlands. Wikipedia ägnar utrymme om Badlands som live-fenomen och har följande att berätta:
Moreover "Badlands" live features a number of band and audience customary practices. Danny Federici's electronic glockenspiel is added to carry the opening keyboard riff, immediately announcing the song to the crowd and getting everyone to their feet. Fans clap hands in time to Weinberg's famous part, with newcomers watching and then following the double-time part at the end. During the chorus, when Springsteen shouts "Bad-lands!" fans pump their fists in the air twice, once for each syllable of the word. In the years when it slotted at the start of shows, this would be Clemons' first sax solo, which would bring him to center stage and elicit huge cheers from the crowd. The slow-down afterward that is often elongated, with the audience joining Springsteen for the long, wordless "oooh oooh"s part. One or more false endings is usually tacked on, to further prolong the joint experience.
Vad mer? Stämsången mellan Bruce och Steven van Zandt. Roy Bittans piano och Danny Federicis jublande orgel i refrängen. Clarence Clemons makalösa solos. Max Weinbergs sanslöst hårda, pumpande trumspel. Att lyssna på Badlands är att under ett par minuter komma till paradiset. Allt jobbigt, alla bekymmer, alla problem försvinner och för en stund känns allt bara bra. Badlands är ett lyckopiller utan dess like. Jag tror det räcker så. Jag ska inte dra några historier om hur mycket Badlands betyder för mig, om vilka minnen den framkallar eller liknande. Precis som resten av låtarna på Darkness On The Edge Of Town har Badlands funnits med i många, många år och blivit en gammal, trygg vän man alltid kan lita på. Badlands är svår att beskriva i ord. Det är en låt som måste upplevas; höras, ses, kännas. Ord gör inte denna naturkraft rätta.Ullevi, 2008:
1978, Largo:
1980:
Barcelona, 1981:
Paris, 1985:
New York, 1999:
Knäckande bra version från 1978, fast utan bild:
Barcelona, 2008:
Live in Barcelona, 2002:
söndag 7 december 2008
George Harrison - All Things Must Pass
George Harrisons insats i Beatles glöms ofta bort, hamnar i skuggan bakom de två andra. Vilket inte är så konstigt egentligen, men George Harrisons roll i Beatles är väldigt underskattad. Framför allt efter att gruppen slutade turnera 1966 växte George som låtskrivare i gruppen. Han skrev bland annat klassiska låtar som Something, While My Guitar Gently Weeps och Here Comes The Sun. Men George fick inte ta någon plats i Beatles, där fanns ju redan John och Paul. Framför allt John Lennon lär ha drivit hårt med George Harrison. George Harrison var måhända ingen stor sångare, men hans gitarrspel och låtskrivande var viktiga delar i det sentida Beatles. Efter bandets splittring fick han sin stora revansch
med All Things Must Pass.Med Phil Spector som producent skapades ljuv musik. Klädd i en typiskt storslagen Spector-produktion får Harrisons röst och karakteristiska gitarr- och steel guitar-spel ändå stor plats bland alla slagverk, blåsinstrument och stråkar. Skivan släpptes som en trippel-LP, och bortsett från ett par långa, utdragna, helt onödiga jam i slutet av skivan, är All Things Must Pass en odödlig klassiker rakt igenom. Här finns ett otroligt starkt låtmaterial som Dylans If Not For You, singelframgången My Sweet Lord, I'd Have You Any Time, Ballad Of Sir Francis Crisp, Awaiting On You All, All Things Must Pass och Isn't It A Pity. Spectors produktion hör till de bästa han gjort, och Harrisons gitarrspel är underbart. Skivan är vacker, skir. Även om här finns glada låtar som Awaiting On You All, Apple Scruffs och Let It Down så finns det något sorgligt, rörande över hela skivan. John och Paul i alla ära - i min bok är det ingen tvekan om vilken av Beatlarna som var bäst.
Skivan köps med fördel t ex från Ginza för 219 kr.
My Sweet Lord:
All Things Must Pass:
If Not For You tillsammans med Bob Dylan:
fredag 5 december 2008
Veckans klassiker: Unanimated - "Ancient God Of Evil"
Dags att damma av ytterligare en gammal klassiker i skivhyllan. Den här gången är det Unanimateds "Ancient God Of Evil" som ska få en stund i rampljuset. Bandet bildades i Stockholm 1988 av Jojje Bohlin (gitarr), Peter Stjärnvind (trummor och cymbaler) samt Rickard Cabeza (the bass guitar).
Stilen var redan från början ganska typisk stockholmsk dödsmetall, men av det något mer melodiösa slaget. Debuten "In The Forest Of The Dreaming Dead" släpptes 1993 och är absolut ingen dålig platta. Ganska tidstypisk slingdöds med vissa black metal-tendenser. Det är dock "Ancient God Of Evil" från 1995 som är Unanimateds stora stund. Precis som alla andra skivor från den tiden är den inspelad av Dan Swanö i hans legendariska Unisound-studio. Det kom mycket sådan här musik då i mitten av 90-talet, och mycket av den håller fortfarande. Det är något speciellet med den här formen av melodiös dödsmetall med folkmusik- och heavy metal-influenser som jag fullkomligen älskar. Klassiker som Dissections "The Somberlain" och "Storm Of The Light´s Bane", Opet
hs "Orchid" och "Morningrise", Eucharists "A Velvet Creations", Naglfars "Vittra", At The Gates "Terminal Spirit Disease", In Flames "Lunar Strain", Dark Tranquillitys "Skydancer" och så vidare."Ancient God Of Evil" innehåller ljuva bisvärmsriff, typiskt nordiska slingor och ett krossande starkt låtmaterial. Life Demise, Oceans Of Time, Dead Calm, Ruins, Die Alone.... praktiskt taget alla låtar är av yppersta klass. Micke Janssons ljusa kraxande matchar slingorna som gitarristerna Jojje Bohlin och Jonas Mellberg konstant kastar över lyssnaren. Peter Stjärnvind spelar tryggt och stabilt. Produktionen är kristallklar, väldigt 90-tal.
Själv köpte jag plattan någon gång på sportlovet i ettan på gymnasiet. Minns så väl hur jag - som precis börjat snöa in på death och black metal då - satt på pojkrummet och dyrkade all ny musik jag upptäckte. "Anicent God Of Evil" dök upp i ett paket från Ginza tillsammans med ett gäng andra skivor. Vilka de var minns jag inte, men "Ancient God Of Evil" glömmer jag aldrig. Från det första gitarrintrot i Life Demise till de sista tonerna av Die Alone klingat ut är den här plattan en sällsynt njutning rakt igenom. Lyssna gärna på ett par låtar från plattan på bandets Myspace-sida. Där kan ni avnjuta The Depths Of A Black Sea, Life Demise, In The Forest Of The Dreaming Dead och Die Alone. Mycket nöje.
torsdag 4 december 2008
Till Daniel
Hej Daniel! Här kommer en låt jag vet att du kommer att älska. Fleetwood Mac när DET var som allra mest strömlinjeformat och smakfullt. Luftig produktion, krämiga keyboards och fluffigt gitarrspel. Everywhere från 1987.
Dagens låttips
Fortsätter med mina spontana låttips. I dag blir det en låt med Calexico. Cruel, inledningsspåret från den smått briljanta plattan Garden Ruin. En vemodig, vacker låt som definitivt hade platsat på höstlistan. Jag gillar främst den här sidan av Calexico; den lågmälda, eftertänksamma som gör ballader att dö för.
Och så bandets andra, glada sida. Sunken Waltz från albumet Feast of Wire, här i en liveversion:
onsdag 3 december 2008
Ett snabbt låttips
Bara så där. Ibland vill man bara dela med sig av en jävligt bra låt. Inget krångel. Mickey Newbury - Just dropped in (to see in what condition my condition was in).
5. Jungleland (Born To Run, 1975)
Slutet närmar sig så. Dags för de fem sista låtarna på den här topplistan som rullat på sedan mitten av juli! Det har tagit sin tid, men snart är vi i mål. Jag tror att topp fem är enkel att gissa sig till hur den ser ut. Kan väl avslöja att de fem sista låtarna samtliga är hämtade från två skivor. Inte bara Springsteens bästa skivor, utan två av de bästa skivorna som någonsin gjorts, och som med all säkerhet kommer att göras. Jag pratar förstås om Born To Run och Darkness On The Edge Of Town. Born To Run rankar jag som världens bästa skiva för det mesta. Andra gånger rankar jag Darkness... som världens bästa skiva. Ni fattar. Det är inte vilka skivor och låtar som helst vi pratar om.
Jungleland är nummer fem. Jag väljer att inleda med att citera några rader från Aftonbladets Springsteen-älskande USA-korrespondent Per Bjurman:
Det är andra kvällen. Springsteen har just dedicerat ”Meeting across the river” – en duktig raritet, det med – till nyligen bortgångne skådiskompisen Peter Boyle, när Roy Bittan glider ut i sitt mest klassiska intro.
Vänta nu, hinner jag säga innan den New York-turistande Markus Larsson slår en frivolt på parkettplätten intill mig , det här är ju ... för helvete:
”Jungleland”!
Jag ska väl inte upprepa alla de där överorden, eljest lär jag i framtiden få sitta och skämmas även över den här texten. Låt mig bara säga att det verkligt stora är att höra det sällan framförda mästerverket här, i New York City. Det är en nationalsång här, en religiös hymn och ett Garden som går fullkomligt bananas så fort The Professor slagit ner tangenterna i det där introt vrålar sig extatiskt igenom varenda textrad.
Äh, förresten, den där återhållsamheten kan sticka och brinna. ”Jungleland” på Garden är en av de mest magiska upplevelserna någonsin – och det är helt befogat att jag och Markus efteråt står och kramas som två tonårstjejer på Backstreet Boys-konsert.
Själv har jag inte fått uppleva den live. Han spelade den i Globen förra vintern, men då var jag inte där. Han spelade den i Köpenhamn i somras, men då var jag inte heller där. Det grämer mig något fruktansvärt! Att få höra Jungleland live hade lätt kvalat in som ett av de största ögonblicken i mitt liv, hur fånigt det än må låta. Det finns oändligt mycket att säga om den här låtens kvaliteter, men först lite fascinerande uppgifter om inspelningen av Jungleland och resten av låtarna på Born To Run. Som Bruce själv säger i Markus Larssons fantastiska Born To Run-artikel i Sonic #26: "Vi led, vi kämpade, vi gav allt. Men det är så fantastiska skivor skapas."
Jo, så var det onekligen. Bruce Springsteen ville med Born To Run skapa den perfekta skivan. Born To Run var hans sista chans. Greetings From Asbury Park och The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle hade inte blivit några succéer och skivbolaget övervägde att göra sig av med honom. Bruce själv insåg detta, och han ville komma bort från sin nuvarande situation som liten, okänd artist som spelade på barerna i Asbury Park. Han ville något mer. Till sin hjälp hade han rekryterat ny kraft. Mannen som yttrade det klassiska citatet "I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen" arbetade från början som skribent på Rolling Stone, men blev så gripen av Springsteens musik att han blev hans manager och producent. Ett samarbete som kom att vara i nära 20 år. Jon Landau hjälpte Springsteen - som höll på att gå in i väggen totalt - att gallra bland alla idéer och infall. Bara själva låten Born To Run sägs ha tagit sex månader att spela in!
Två nya medlemmar hade dessutom kommit in i The E Street Band. På Born To Run presenterar både Max Weinberg och Roy Bittan sig för första gången. Till sist var The E Street Band i sin mest klassiska och älskade form komplett. Max Weinberg med sitt stenhårda, dundrande, svängiga, exakta trumspel och Roy Bittan med sitt flyhänta, dansande pianospel. Springsteens musik hade aldrig låtit som den gör utan dessa två fantastiska musiker. Med de här fantastiska musikerna i bandet kunde Springsteens drömmar om hur hans musik skulle låta äntligen förverkligas.
De långa, utdragna inspelningarna höll på att ta knäcken på inte bara Bruce Springsteen, utan alla som var inblandade i inspelningen. Den mest fantastiska historien från inspelningen är den om när Clarence Clemons ska spela in sitt solo till just Jungleland. Det är bara han och Bruce kvar i studion. Jungleland ska ha ett saxofonsolo och det ska vara perfekt. Så är det bara. Kosta vad det kosta vill. Sakta och omsorgsfullt spelar de två vännerna in solot om och om och om igen tills det slutligen sitter där det ska. Till sist är solot färdigt, perfekt. De har stått där länge och spelat in. Clarence tror att han har stått i inspelningsbåset i två timmar. I själva verket har han stått 16 timmar och oavbrutet blåst i sin saxofon! Sexton timmar! Men så är också saxofonsolot i Jungleland inte bara Clarence Clemons största stund. Det är över huvud taget ett av de största enskilda ögonblick som någonsin gjorts i musikväg. Alla som hört det vet vad jag menar. Alla som inte hört det kommer att veta efter att ha lyssnat. Min första kontakt med Jungleland och solot var i SVT:s suveräna krönika efter fotbolls-VM 1994. Bilden där dåvarande förbundskapten Tommy Svensson i vild glädje gör en kullerbytta, ackompanjerad av Clarence Clemons fantastiska, euforiska solo är klassiska, ljuvliga bilder. Vem som än har valt Jungleland till de bilderna är ett geni.
Jungleland, detta över nio minuter långa episka stycke avslutar världens bästa skiva på ett otroligt sätt. Från de inledande stråkarna, via Roy Bittans legendariska pianointro - det näst vackraste som finns - till Clarence Clemons långa, triumferande solo är Jungleland något av det mest magiska man kan lyssna på. Och då har jag ändå inte nämnt texten än... Lika storslagen och episk som musiken är; är även texten. Ett stort drama med fantastiska formuleringar, ett bubbland, berusande språk och dramatiska händelser.
The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane
Well the Maximum Lawman run down Flamingo chasing the Rat and the barefoot girl
And the kids round here look just like shadows always quiet, holding hands
From the churches to the jails tonight all is silence in the world
As we take our stand down in Jungleland
The midnight gang's assembled and picked a rendezvous for the night
They'll meet 'neath that giant Exxon sign that brings this fair city light
Man there's an opera out on the Turnpike
There's a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry Tops, rips this holy night
The street's alive as secret debts are paid
Contacts made, they vanished unseen
Kids flash guitars just like switch-blades hustling for the record machine
The hungry and the hunted explode into rock'n'roll bands
That face off against each other out in the street down in Jungleland
In the parking lot the visionaries dress in the latest rage
Inside the backstreet girls are dancing to the records that the D.J. plays
Lonely-hearted lovers struggle in dark corners
Desperate as the night moves on, just a look and a whisper, and they're gone
Beneath the city two hearts beatSoul engines running through a night so tender in a bedroom locked
In whispers of soft refusal and then surrender in the tunnels uptown
The Rat's own dream guns him down as shots echo down them hallways in the night
No one watches when the ambulance pulls away
Or as the girl shuts out the bedroom light
Outside the street's on fire in a real death waltz
Between flesh and what's fantasy and the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland
En text av det här slaget kan inte göras rättvisa på annat sätt än att tonsättas med just de toner som är Jungleland - Bruce Springsteens femte bästa låt. Får jag någon gång höra den live kan jag dö lycklig direkt efter.
Och så de obligatoriska You Tube-klippen. Först från Capital Theatre, 1978:
Hammersmith, London, 1975:
New York, 1999:
Studioversionen:
Toronto, 1984:
Jungleland är nummer fem. Jag väljer att inleda med att citera några rader från Aftonbladets Springsteen-älskande USA-korrespondent Per Bjurman:
Det är andra kvällen. Springsteen har just dedicerat ”Meeting across the river” – en duktig raritet, det med – till nyligen bortgångne skådiskompisen Peter Boyle, när Roy Bittan glider ut i sitt mest klassiska intro.
Vänta nu, hinner jag säga innan den New York-turistande Markus Larsson slår en frivolt på parkettplätten intill mig , det här är ju ... för helvete:
”Jungleland”!
Jag ska väl inte upprepa alla de där överorden, eljest lär jag i framtiden få sitta och skämmas även över den här texten. Låt mig bara säga att det verkligt stora är att höra det sällan framförda mästerverket här, i New York City. Det är en nationalsång här, en religiös hymn och ett Garden som går fullkomligt bananas så fort The Professor slagit ner tangenterna i det där introt vrålar sig extatiskt igenom varenda textrad.
Äh, förresten, den där återhållsamheten kan sticka och brinna. ”Jungleland” på Garden är en av de mest magiska upplevelserna någonsin – och det är helt befogat att jag och Markus efteråt står och kramas som två tonårstjejer på Backstreet Boys-konsert.
Själv har jag inte fått uppleva den live. Han spelade den i Globen förra vintern, men då var jag inte där. Han spelade den i Köpenhamn i somras, men då var jag inte heller där. Det grämer mig något fruktansvärt! Att få höra Jungleland live hade lätt kvalat in som ett av de största ögonblicken i mitt liv, hur fånigt det än må låta. Det finns oändligt mycket att säga om den här låtens kvaliteter, men först lite fascinerande uppgifter om inspelningen av Jungleland och resten av låtarna på Born To Run. Som Bruce själv säger i Markus Larssons fantastiska Born To Run-artikel i Sonic #26: "Vi led, vi kämpade, vi gav allt. Men det är så fantastiska skivor skapas."
Jo, så var det onekligen. Bruce Springsteen ville med Born To Run skapa den perfekta skivan. Born To Run var hans sista chans. Greetings From Asbury Park och The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle hade inte blivit några succéer och skivbolaget övervägde att göra sig av med honom. Bruce själv insåg detta, och han ville komma bort från sin nuvarande situation som liten, okänd artist som spelade på barerna i Asbury Park. Han ville något mer. Till sin hjälp hade han rekryterat ny kraft. Mannen som yttrade det klassiska citatet "I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen" arbetade från början som skribent på Rolling Stone, men blev så gripen av Springsteens musik att han blev hans manager och producent. Ett samarbete som kom att vara i nära 20 år. Jon Landau hjälpte Springsteen - som höll på att gå in i väggen totalt - att gallra bland alla idéer och infall. Bara själva låten Born To Run sägs ha tagit sex månader att spela in!
Två nya medlemmar hade dessutom kommit in i The E Street Band. På Born To Run presenterar både Max Weinberg och Roy Bittan sig för första gången. Till sist var The E Street Band i sin mest klassiska och älskade form komplett. Max Weinberg med sitt stenhårda, dundrande, svängiga, exakta trumspel och Roy Bittan med sitt flyhänta, dansande pianospel. Springsteens musik hade aldrig låtit som den gör utan dessa två fantastiska musiker. Med de här fantastiska musikerna i bandet kunde Springsteens drömmar om hur hans musik skulle låta äntligen förverkligas.
De långa, utdragna inspelningarna höll på att ta knäcken på inte bara Bruce Springsteen, utan alla som var inblandade i inspelningen. Den mest fantastiska historien från inspelningen är den om när Clarence Clemons ska spela in sitt solo till just Jungleland. Det är bara han och Bruce kvar i studion. Jungleland ska ha ett saxofonsolo och det ska vara perfekt. Så är det bara. Kosta vad det kosta vill. Sakta och omsorgsfullt spelar de två vännerna in solot om och om och om igen tills det slutligen sitter där det ska. Till sist är solot färdigt, perfekt. De har stått där länge och spelat in. Clarence tror att han har stått i inspelningsbåset i två timmar. I själva verket har han stått 16 timmar och oavbrutet blåst i sin saxofon! Sexton timmar! Men så är också saxofonsolot i Jungleland inte bara Clarence Clemons största stund. Det är över huvud taget ett av de största enskilda ögonblick som någonsin gjorts i musikväg. Alla som hört det vet vad jag menar. Alla som inte hört det kommer att veta efter att ha lyssnat. Min första kontakt med Jungleland och solot var i SVT:s suveräna krönika efter fotbolls-VM 1994. Bilden där dåvarande förbundskapten Tommy Svensson i vild glädje gör en kullerbytta, ackompanjerad av Clarence Clemons fantastiska, euforiska solo är klassiska, ljuvliga bilder. Vem som än har valt Jungleland till de bilderna är ett geni.
Jungleland, detta över nio minuter långa episka stycke avslutar världens bästa skiva på ett otroligt sätt. Från de inledande stråkarna, via Roy Bittans legendariska pianointro - det näst vackraste som finns - till Clarence Clemons långa, triumferande solo är Jungleland något av det mest magiska man kan lyssna på. Och då har jag ändå inte nämnt texten än... Lika storslagen och episk som musiken är; är även texten. Ett stort drama med fantastiska formuleringar, ett bubbland, berusande språk och dramatiska händelser.
The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane
Well the Maximum Lawman run down Flamingo chasing the Rat and the barefoot girl
And the kids round here look just like shadows always quiet, holding hands
From the churches to the jails tonight all is silence in the world
As we take our stand down in Jungleland
The midnight gang's assembled and picked a rendezvous for the night
They'll meet 'neath that giant Exxon sign that brings this fair city light
Man there's an opera out on the Turnpike
There's a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry Tops, rips this holy night
The street's alive as secret debts are paid
Contacts made, they vanished unseen
Kids flash guitars just like switch-blades hustling for the record machine
The hungry and the hunted explode into rock'n'roll bands
That face off against each other out in the street down in Jungleland
In the parking lot the visionaries dress in the latest rage
Inside the backstreet girls are dancing to the records that the D.J. plays
Lonely-hearted lovers struggle in dark corners
Desperate as the night moves on, just a look and a whisper, and they're gone
Beneath the city two hearts beatSoul engines running through a night so tender in a bedroom locked
In whispers of soft refusal and then surrender in the tunnels uptown
The Rat's own dream guns him down as shots echo down them hallways in the night
No one watches when the ambulance pulls away
Or as the girl shuts out the bedroom light
Outside the street's on fire in a real death waltz
Between flesh and what's fantasy and the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland
En text av det här slaget kan inte göras rättvisa på annat sätt än att tonsättas med just de toner som är Jungleland - Bruce Springsteens femte bästa låt. Får jag någon gång höra den live kan jag dö lycklig direkt efter.
Och så de obligatoriska You Tube-klippen. Först från Capital Theatre, 1978:
Hammersmith, London, 1975:
New York, 1999:
Studioversionen:
Toronto, 1984:
tisdag 2 december 2008
6. Loose Ends (Tracks, 1998)
Någon gång 1998 började ryktena surra om att Bruce Springsteen skulle göra en sällan skådad städning i sina arkiv och lyfta fram det han hittade där i form av en saftig box - fullmatad med aldrig tidigare hörd musik. Förvätningarna hos fansen piskades upp till febriga nivåer. Med tanke på vad som cirkulerat via bootlegs genom åren och vad som ryktades finnas kvar; orört, ohört, så förstår man att folk såg fram emot något alldeles extra. Det ryktades om de mytomspunna Electric Nebraska-inspelningarna, alla de hundratals låtar som spelades in i samband med Darkness-, The River- och Born In The USA-sessionerna. Och allt annat. Det vi fick var Tracks, en box om fyra skivor med låtar från Springsteens allra första provspelningar för John Hammond 1972 till fruktansvärda inspelningar från 90-talet, sämre än något som återfinns på Human Touch och Lucky Town. Och däremellan hittar vi resten.
Trots att Tracks inte levde upp till de orimliga förväntningarna innehåller den ändå oerhört mycket guld. A Good Man Is Hard To Find, Janey Don't You Lose Heart, Hearts Of Stone, I Wanna Be With You, Thundercrack, Where The Bands Are, Rendezvous, Seaside Bar Song, So Young And In Love, This Hard Land, Be True, Wages Of Sin, Don't Look Back, Take 'Em As They Come, Man At The Top, Johnny Bye Bye , Restless Nights, Roulette, The Wish, Stolen Car, Brothers Under The Bridges, Frankie, My Love Will Not Let You Down... Det är en ganska sanslös samling överblivna låtar som serveras på boxen.
Trots att Tracks inte levde upp till de orimliga förväntningarna innehåller den ändå oerhört mycket guld. A Good Man Is Hard To Find, Janey Don't You Lose Heart, Hearts Of Stone, I Wanna Be With You, Thundercrack, Where The Bands Are, Rendezvous, Seaside Bar Song, So Young And In Love, This Hard Land, Be True, Wages Of Sin, Don't Look Back, Take 'Em As They Come, Man At The Top, Johnny Bye Bye , Restless Nights, Roulette, The Wish, Stolen Car, Brothers Under The Bridges, Frankie, My Love Will Not Let You Down... Det är en ganska sanslös samling överblivna låtar som serveras på boxen.
Men den bästa låten - som nästan ensam gör ett inköp av Tracks-boxen, eller åtminstone budgetutgåvan 18 Tracks, motiverat - är förstås Loose Ends, låt nummer sex på listan. Loose Ends spelades in någon gång 1979 och var från början tänkt att vara med på The Ties That Bind, plattan som var tänkt att släppas samma år. Plattan slopades, då Bruce bestämde sig för att göra en dubbelskiva i stället - The River. Loose Ends var planerad att dyka upp på The River, men ströks av någon outgrundlig anledning. Tracks-versionen av Loose Ends skiljer sig en del från den som finns på The Ties That Bind.
Det sägs att Bruce har gjort pålägg i efterhand på vissa av låtarna på Tracks, och det är inte omöjligt att Loose Ends är en av dessa. Originalet, eller vad man ska kalla det, har en betydligt mer framträdande gitarrmelodi, medan piano och orgel hörs i bakgrunden. Tracks-versionen är fullkomligt dränkt i fantastiskt piano, glockenspiel och tamburiner. Den låter som en våt Phil Spector-dröm. Den är The E Street Band till bristningsgränsen. En mäktig matta av ljud, en helt underbar melodi och så klart ett av Clarence Clemons allra, allra bästa saxofonsolon. Jag kan lyssna på det solot tio gånger på raken. Det är helt överjävligt bra. Så mycket känsla och passion komprimerat till ett kort saxofonsolo. Jag kan lyssna på inledningen av låten tjugo gånger på raken. Trettio. Utan att tröttna.
Loose Ends framkallar rysningar, eufori och ljuva minnen. Loose Ends är en nio år lång kärleksrelation som bara blir starkare och starkare med åren. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Hade jag själv aldrig hört Bruce Springsteen förr och sedan lyssnat på Loose Ends hade min första tanke varit "hur kan det finnas fem låtar som är bättre än den här?"
Studioversionen:
Live i New York 2008:
Också från i år:
v. 48 och veckans boktips
Vecka 48 är slut och veckans bästa låtar blev såsom så här:
The Kinks - A Well Respected Man
Calexico - Victor Jara's Hands
The Sonics - Keep a Knockin'
Opeth - In Mist She Was Standing
Satyricon - Commando
Spännande, eller hur? Måste för övrigt passa på att tipsa om Lennart Perssons nya bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död. 59 texter om 59 sånger som Lennart tycker är värda att skriva om. Köp den här boken! Lennart är Sveriges absolut bästa musikskribent och hans sätt att skriva får mig att vilja undersöka varenda låt han skriver om, även om det handlar om musik jag alls inte lyssnar på. Se det som en lektion i musikallmänbildning. Se det som en stunds god underhållning. Boken finns för 125 kr hos adlibris och det finns ju egentligen inget att tveka om. Kanske hittar du ny favoritmusik, hur som helst får du en suverän läsupplevelse. Lennart skriver med så mycket passion och kärlek och intresse om sina låtar att det knappt går att lägga i från sig boken. Man sträckläser den och när man är klar vill man ha mer.
The Kinks - A Well Respected Man
Calexico - Victor Jara's Hands
The Sonics - Keep a Knockin'
Opeth - In Mist She Was Standing
Satyricon - Commando
Spännande, eller hur? Måste för övrigt passa på att tipsa om Lennart Perssons nya bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död. 59 texter om 59 sånger som Lennart tycker är värda att skriva om. Köp den här boken! Lennart är Sveriges absolut bästa musikskribent och hans sätt att skriva får mig att vilja undersöka varenda låt han skriver om, även om det handlar om musik jag alls inte lyssnar på. Se det som en lektion i musikallmänbildning. Se det som en stunds god underhållning. Boken finns för 125 kr hos adlibris och det finns ju egentligen inget att tveka om. Kanske hittar du ny favoritmusik, hur som helst får du en suverän läsupplevelse. Lennart skriver med så mycket passion och kärlek och intresse om sina låtar att det knappt går att lägga i från sig boken. Man sträckläser den och när man är klar vill man ha mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
