5. Jungleland (Born To Run, 1975)

Slutet närmar sig så. Dags för de fem sista låtarna på den här topplistan som rullat på sedan mitten av juli! Det har tagit sin tid, men snart är vi i mål. Jag tror att topp fem är enkel att gissa sig till hur den ser ut. Kan väl avslöja att de fem sista låtarna samtliga är hämtade från två skivor. Inte bara Springsteens bästa skivor, utan två av de bästa skivorna som någonsin gjorts, och som med all säkerhet kommer att göras. Jag pratar förstås om Born To Run och Darkness On The Edge Of Town. Born To Run rankar jag som världens bästa skiva för det mesta. Andra gånger rankar jag Darkness... som världens bästa skiva. Ni fattar. Det är inte vilka skivor och låtar som helst vi pratar om.

Jungleland är nummer fem. Jag väljer att inleda med att citera några rader från Aftonbladets Springsteen-älskande USA-korrespondent Per Bjurman:

Det är andra kvällen. Springsteen har just dedicerat ”Meeting across the river” – en duktig raritet, det med – till nyligen bortgångne skådiskompisen Peter Boyle, när Roy Bittan glider ut i sitt mest klassiska intro.
Vänta nu, hinner jag säga innan den New York-turistande Markus Larsson slår en frivolt på parkettplätten intill mig , det här är ju ... för helvete:
”Jungleland”!
Jag ska väl inte upprepa alla de där överorden, eljest lär jag i framtiden få sitta och skämmas även över den här texten. Låt mig bara säga att det verkligt stora är att höra det sällan framförda mästerverket här, i New York City. Det är en nationalsång här, en religiös hymn och ett Garden som går fullkomligt bananas så fort The Professor slagit ner tangenterna i det där introt vrålar sig extatiskt igenom varenda textrad.
Äh, förresten, den där återhållsamheten kan sticka och brinna. ”Jungleland” på Garden är en av de mest magiska upplevelserna någonsin – och det är helt befogat att jag och Markus efteråt står och kramas som två tonårstjejer på Backstreet Boys-konsert.

Själv har jag inte fått uppleva den live. Han spelade den i Globen förra vintern, men då var jag inte där. Han spelade den i Köpenhamn i somras, men då var jag inte heller där. Det grämer mig något fruktansvärt! Att få höra Jungleland live hade lätt kvalat in som ett av de största ögonblicken i mitt liv, hur fånigt det än må låta. Det finns oändligt mycket att säga om den här låtens kvaliteter, men först lite fascinerande uppgifter om inspelningen av Jungleland och resten av låtarna på Born To Run. Som Bruce själv säger i Markus Larssons fantastiska Born To Run-artikel i Sonic #26: "Vi led, vi kämpade, vi gav allt. Men det är så fantastiska skivor skapas."

Jo, så var det onekligen. Bruce Springsteen ville med Born To Run skapa den perfekta skivan. Born To Run var hans sista chans. Greetings From Asbury Park och The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle hade inte blivit några succéer och skivbolaget övervägde att göra sig av med honom. Bruce själv insåg detta, och han ville komma bort från sin nuvarande situation som liten, okänd artist som spelade på barerna i Asbury Park. Han ville något mer. Till sin hjälp hade han rekryterat ny kraft. Mannen som yttrade det klassiska citatet "I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen" arbetade från början som skribent på Rolling Stone, men blev så gripen av Springsteens musik att han blev hans manager och producent. Ett samarbete som kom att vara i nära 20 år. Jon Landau hjälpte Springsteen - som höll på att gå in i väggen totalt - att gallra bland alla idéer och infall. Bara själva låten Born To Run sägs ha tagit sex månader att spela in!

Två nya medlemmar hade dessutom kommit in i The E Street Band. På Born To Run presenterar både Max Weinberg och Roy Bittan sig för första gången. Till sist var The E Street Band i sin mest klassiska och älskade form komplett. Max Weinberg med sitt stenhårda, dundrande, svängiga, exakta trumspel och Roy Bittan med sitt flyhänta, dansande pianospel. Springsteens musik hade aldrig låtit som den gör utan dessa två fantastiska musiker. Med de här fantastiska musikerna i bandet kunde Springsteens drömmar om hur hans musik skulle låta äntligen förverkligas.

De långa, utdragna inspelningarna höll på att ta knäcken på inte bara Bruce Springsteen, utan alla som var inblandade i inspelningen. Den mest fantastiska historien från inspelningen är den om när Clarence Clemons ska spela in sitt solo till just Jungleland. Det är bara han och Bruce kvar i studion. Jungleland ska ha ett saxofonsolo och det ska vara perfekt. Så är det bara. Kosta vad det kosta vill. Sakta och omsorgsfullt spelar de två vännerna in solot om och om och om igen tills det slutligen sitter där det ska. Till sist är solot färdigt, perfekt. De har stått där länge och spelat in. Clarence tror att han har stått i inspelningsbåset i två timmar. I själva verket har han stått 16 timmar och oavbrutet blåst i sin saxofon! Sexton timmar! Men så är också saxofonsolot i Jungleland inte bara Clarence Clemons största stund. Det är över huvud taget ett av de största enskilda ögonblick som någonsin gjorts i musikväg. Alla som hört det vet vad jag menar. Alla som inte hört det kommer att veta efter att ha lyssnat. Min första kontakt med Jungleland och solot var i SVT:s suveräna krönika efter fotbolls-VM 1994. Bilden där dåvarande förbundskapten Tommy Svensson i vild glädje gör en kullerbytta, ackompanjerad av Clarence Clemons fantastiska, euforiska solo är klassiska, ljuvliga bilder. Vem som än har valt Jungleland till de bilderna är ett geni.

Jungleland, detta över nio minuter långa episka stycke avslutar världens bästa skiva på ett otroligt sätt. Från de inledande stråkarna, via Roy Bittans legendariska pianointro - det näst vackraste som finns - till Clarence Clemons långa, triumferande solo är Jungleland något av det mest magiska man kan lyssna på. Och då har jag ändå inte nämnt texten än... Lika storslagen och episk som musiken är; är även texten. Ett stort drama med fantastiska formuleringar, ett bubbland, berusande språk och dramatiska händelser.

The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane

Well the Maximum Lawman run down Flamingo chasing the Rat and the barefoot girl
And the kids round here look just like shadows always quiet, holding hands
From the churches to the jails tonight all is silence in the world
As we take our stand down in Jungleland

The midnight gang's assembled and picked a rendezvous for the night
They'll meet 'neath that giant Exxon sign that brings this fair city light
Man there's an opera out on the Turnpike
There's a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry Tops, rips this holy night
The street's alive as secret debts are paid
Contacts made, they vanished unseen
Kids flash guitars just like switch-blades hustling for the record machine
The hungry and the hunted explode into rock'n'roll bands
That face off against each other out in the street down in Jungleland

In the parking lot the visionaries dress in the latest rage
Inside the backstreet girls are dancing to the records that the D.J. plays
Lonely-hearted lovers struggle in dark corners
Desperate as the night moves on, just a look and a whisper, and they're gone
Beneath the city two hearts beatSoul engines running through a night so tender in a bedroom locked

In whispers of soft refusal and then surrender in the tunnels uptown
The Rat's own dream guns him down as shots echo down them hallways in the night
No one watches when the ambulance pulls away
Or as the girl shuts out the bedroom light
Outside the street's on fire in a real death waltz
Between flesh and what's fantasy and the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland

En text av det här slaget kan inte göras rättvisa på annat sätt än att tonsättas med just de toner som är Jungleland - Bruce Springsteens femte bästa låt. Får jag någon gång höra den live kan jag dö lycklig direkt efter.

Och så de obligatoriska You Tube-klippen. Först från Capital Theatre, 1978:



Hammersmith, London, 1975:



New York, 1999:



Studioversionen:



Toronto, 1984: