6. Loose Ends (Tracks, 1998)

Någon gång 1998 började ryktena surra om att Bruce Springsteen skulle göra en sällan skådad städning i sina arkiv och lyfta fram det han hittade där i form av en saftig box - fullmatad med aldrig tidigare hörd musik. Förvätningarna hos fansen piskades upp till febriga nivåer. Med tanke på vad som cirkulerat via bootlegs genom åren och vad som ryktades finnas kvar; orört, ohört, så förstår man att folk såg fram emot något alldeles extra. Det ryktades om de mytomspunna Electric Nebraska-inspelningarna, alla de hundratals låtar som spelades in i samband med Darkness-, The River- och Born In The USA-sessionerna. Och allt annat. Det vi fick var Tracks, en box om fyra skivor med låtar från Springsteens allra första provspelningar för John Hammond 1972 till fruktansvärda inspelningar från 90-talet, sämre än något som återfinns på Human Touch och Lucky Town. Och däremellan hittar vi resten.

Trots att Tracks inte levde upp till de orimliga förväntningarna innehåller den ändå oerhört mycket guld. A Good Man Is Hard To Find, Janey Don't You Lose Heart, Hearts Of Stone, I Wanna Be With You, Thundercrack, Where The Bands Are, Rendezvous, Seaside Bar Song, So Young And In Love, This Hard Land, Be True, Wages Of Sin, Don't Look Back, Take 'Em As They Come, Man At The Top, Johnny Bye Bye , Restless Nights, Roulette, The Wish, Stolen Car, Brothers Under The Bridges, Frankie, My Love Will Not Let You Down... Det är en ganska sanslös samling överblivna låtar som serveras på boxen.

Men den bästa låten - som nästan ensam gör ett inköp av Tracks-boxen, eller åtminstone budgetutgåvan 18 Tracks, motiverat - är förstås Loose Ends, låt nummer sex på listan. Loose Ends spelades in någon gång 1979 och var från början tänkt att vara med på The Ties That Bind, plattan som var tänkt att släppas samma år. Plattan slopades, då Bruce bestämde sig för att göra en dubbelskiva i stället - The River. Loose Ends var planerad att dyka upp på The River, men ströks av någon outgrundlig anledning. Tracks-versionen av Loose Ends skiljer sig en del från den som finns på The Ties That Bind.

Det sägs att Bruce har gjort pålägg i efterhand på vissa av låtarna på Tracks, och det är inte omöjligt att Loose Ends är en av dessa. Originalet, eller vad man ska kalla det, har en betydligt mer framträdande gitarrmelodi, medan piano och orgel hörs i bakgrunden. Tracks-versionen är fullkomligt dränkt i fantastiskt piano, glockenspiel och tamburiner. Den låter som en våt Phil Spector-dröm. Den är The E Street Band till bristningsgränsen. En mäktig matta av ljud, en helt underbar melodi och så klart ett av Clarence Clemons allra, allra bästa saxofonsolon. Jag kan lyssna på det solot tio gånger på raken. Det är helt överjävligt bra. Så mycket känsla och passion komprimerat till ett kort saxofonsolo. Jag kan lyssna på inledningen av låten tjugo gånger på raken. Trettio. Utan att tröttna.

Loose Ends framkallar rysningar, eufori och ljuva minnen. Loose Ends är en nio år lång kärleksrelation som bara blir starkare och starkare med åren. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Hade jag själv aldrig hört Bruce Springsteen förr och sedan lyssnat på Loose Ends hade min första tanke varit "hur kan det finnas fem låtar som är bättre än den här?"

Studioversionen:



Live i New York 2008:



Också från i år: