onsdag 22 april 2009

1. There Is A Light That Never Goes Out (The Queen Is Dead, 1986)

Dags att ro den här listan i hamn. Lika självklar vinnare Thunder Road var på min Topp 50-lista över Bruce Springsteens bästa låtar, lika självklar är There Is A Light That Never Goes Out. Min största The Smiths-kärlek. En låt att vårda och älska och luta sig mot i dåliga tider och i goda tider. Så oändligt vacker. Vemodig, sorgsen. Allt som finns att säga om den här låten är väl redan sagt av andra redan. Men små subtila nyanser kan lyftas fram. Textraderna "And in the darkened underpass I thought Oh God, my chance has come at last But then a strange fear gripped me And I just couldn't ask" och den syntetiskt framställda flöjtslinga som tonar fram i bakgrunden när Morrissey sjunger dessa rader, 1.46 in i låten. Melodin. Den akustiska gitarrslingan - Johnny Marrs allra vackraste. Det enda negativa som finns att säga om There Is A Light That Never Goes Out är att den är nästsista låten på skivan. Den borde självklart ligga sist. Den perfekta avslutningen. Och den blir även den perfekta avslutningen på den här bloggen. Med detta inlägg tackar jag för mig. Jag har inte tid och inte ork och framför allt ingen lust att blogga. Jag har ingenting att säga, och då är det lika bra att tiga. Jag kommer inte att sakna bloggandet en sekund, och eftersom jag inte har några läsare kommer ingen att sakna bloggen heller. Alla blir glada. Tack och hej för mig!


tisdag 21 april 2009

From Small Things (Big Things One Day Come)

En önskan inför den 7 juni: Bruce - kör den här:

You Got It

Mer gubbrock, mer Roy Orbison och mer Jeff Lynne. Roy Orbisons sista platta Mystery Girl släpptes postumt efter Roys död och producerades som sagt av Jeff Lynne. Och det märks! Det låter oerhört mycket Jeff Lynne, dvs massor av ljud, slickt, snyggt och välslipat. Den bästa låten på skivan är så klart den här låten - You got it.

torsdag 9 april 2009

Katastrofala omslag


Det var ett bra tag jag var inne på sidan sist, men de senaste dagarna har den fått en revival här hos mig. Jag syftar förstås på Katastrofala omslag, en av nätets allra roligaste och mest träffsäkra bloggar/hemsidor. Sida upp och sida ner med fasansfulla skivomslag (främst från obskyra dansband från 70- och 80-talen (en reflektion förresten: om man som dansbandsfan gillar de här banden; anses man då som "creddig"; ungefär som ett dansbandens svar på att gilla svår black metal (Deathspell Omega, Funeral Mist, Watain) som hårdrockare?)) och extremt roiga texter som i detalj anylserar omslagen. Jag skrattar mig fördärvad åt bilderna, men ännu mer åt texterna. Jag bjuder på ett smakprov här, av den läckra skivan på bilden ovan:
"Nu vridet vi fram klockan till 1982, och här får plötsligt Roland och de andra vara med och pryda omslagsbilden. För att kompensera för detta har Pelle valt att demonstrera sin ledarroll i gruppens strikta hierarki genom att ha på sig en otroligt ful skärmmössa med texten "the boss", som står rakt upp likt en mitra. Kontrasten mot titelns färg är sämre än någonsin, Pelle har hunnit lägga på sig ett par smickrande kilon, de har skojat till det med lustiga hattar och poserar med tidsenliga cyklar i bockstyrets glansdagar.Längst till höger står en man som vi känner igen från "Jubileums 10:an", här iförd rebelliskt avklippta jeansshorts och ett ansiktsuttryck som förmedlar att han tyckte det var en jävla löjlig idé det här med att ha hattar på sig, skulle han vara med skulle han åtminstone ha den minsta.Sen har vi Roland, vår Roland. Vilket kärt återseende! Han står iklädd plommonstop och garvar av livets lust, trots att han knappt når ner till marken och får kämpa med armarna för kung och fosterland mot ramen som obönhörligt pressas långt upp i härligheten.Sedan har vi Ludgo-Pelle själv, som står stadigt på jorden, som sig bör. Den givne ledargestalten. Eller?Till vänster om honom har vi en ny karaktär, en kåkfarare i hög hatt som tränger sig in i centrum och skymmer Pelles arm på ett mycket provocerande sätt. Vem är denne nya konkurrent om Ludgo-Kronan? Kaxigt cool är han hur som helst; han har matchat vita träskor, tubsockor, minimala shorts och hängslen, det är inte något man skojar bort i en handvändning.Slutligen har vi ännu en nykomling, en märklig historia i cowboyhatt och armen ledigt hängande i hängslet mitella-style. Varför dessa pridehängslen förresten? Ser det ut som att hans mikroskopiska shorts behövde slitas högre upp i grenen? Vi ser bra som det är, tack så mycket. Han har efter etikettens regler valt vita lågskor till bruna tubsockor, och för att markera hans utanförskap har han givits en annorlunda t-shirt än de andras. De övriga bär matchande reklamtröjor från något cykelassocierat, givetvis undantaget Pelle som har en deluxvariant med samma logotyp. Vår vänstre kamrat däremot har tilldelats en tröja från något enhjulingslopp för hjärtsjuka nakna albinos.Skivan släpptes på bolaget "Roldex". Det låter som en klocka som man köper av den där mannen på Gran Canaria som bara har ett öga och som man (när han väl fått syn på dig bland gatukonstnärerna som alltid spraymålar horribla landskap innehållande vattenfall, pyramider, stora planeter, små träd och ett par små fågelsilhuetter) inte slipper ifrån förrän man köper en äkta Roldexklocka eller skjuter honom i ansiktet."


På något sätt, av någon perves anledning, blir jag sugen på att spisa de här skivorna. Dansbandsvärlden modell 70-tal verkar så enkel, så romantisk, så enfaldig och mjuk.

måndag 6 april 2009

Traveling Wilburys

Min gubbighet tog sig till nya extremer i dag. Jag var i Danmark med föräldrarna i helgen och farsan spelade den här skivan i bilen:


Traveling Wilburys första skiva! Det blir inte gubbigare. George Harrison, Roy Orbison, Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne. Fem rocklegender från tre generationer samlades för att göra den ultimata gubbskivan. Och det gick ju bra! Jag är uppväxt med den här gubbskivan, och det spelar säkert in. För den här skivan är bra! Jeff Lynnes produktion är typiskt 89-talssnygg med "skicklig hästsvans och obligatorisk läderväst"* och de fem farbröderna levererar ett gäng mycket starka gubblåtar. Handle With Care, Last Night, Not Alone Anymore, Heading For The Light, Margarita och så klart End Of The Line är grym gubbrock. Skivan, Vol 1, blev en mycket stor framgång och uppföljaren Vol 3 kom något år senare. Tyvärr hade Roy Orbison gått bort då, och Vol 3 nådde inte alls samma framgångar. Den är heller inte lika bra. Men Vol 1 är i all sin 80-talsdoftande gubbighet en klassisk rockskiva.



* Andres Lokko

Bra skit 2009

En liten sammanfattning av de första fyra månaderna 2009 kanske kan vara på sin plats. De här skivorna har jag i stor eller liten utsträckning haft behållning av:

Mastodon - Crack The Skye (tveklöst bästa skivan i år)
M. Ward - Hold Time
Antony & the Johnsons - The Crying Light
Bonnie "Prince" Billy - Beware
V/A - Dark Was The Night
The Boy Least Likely To - The Law Of The Playground
Andrew Bird - Noble Beast
Dan Deacon - Bromst
The Decemberists - The Hazards Of Love
Camera Obscura - My Maudin Career
Fever Ray - Fever Ray
Funeral Mist - Maranatha
Animal Collective - Merriweather Post Pavillion

2009 har varit ett bra musikår så här långt, helt enkelt.

fredag 27 mars 2009

2. Well I Wonder (Meat Is Murder, 1985)


Nummer 2 på listan är en alldeles för bortglömd pärla från Meat Is Murder. Inklämd mellan Nowhere Fast och Barbarism Begins At Home återfinns den vackra, bitterljuva halvballaden Well I Wonder. Johnny Marrs akustiska gitarr gör underverk och Morrissey gör en av sina bästa sånginsatser.

Meat Is Murder blev en stor succé när den släpptes 1985, och tog sig upp i topp på den brittiska topplistan. Det är en av bandets mest varierade skivor, och även en av de textmässigt mest laddade skivorna där Morrissey tar upp djurens rätt (Meat Is Murder), skolväsendet (The Headmaster Ritual) och den sedvanliga ensamhets- och utanförkänslan i t ex How Soon Is Now och just Well I Wonder.

Well I wonder
do you hear me when you sleep ?
I hoarsely cry

Well I wonder
do you see me when we pass ?
I half-die

Please keep me in mind
please keep me in mind

Gasping - but somehow still alive
this is the fierce last stand of all I am

Gasping - dying - but somehow still alive
this is the final stand of all I am
Please keep me in mind

Ljudet av fallande regn som tonar in i slutet av låten bidrar till den sorgsna, vemodiga känslan. För mig är Well I Wonder en av The Smiths största stunder, överträffad bara av en viss låt på plats nummer 1 som jag misstänker att de flesta redan listat ut vilken det är.