Bruce Springsteen - Working On A Dream

Ny skiva och ny turné i rekordtempo. Bruce Springsteens 2000-tal har verkligen varit extremt produktivt. Titta bara: 2000 slutförde han comeback-turnén. 2002 släppte han The Rising och ägnade sedan större delen av 2002 och 2003 till att turnera. 2004 var han engagerade i Vote For Change. 2005 släppte han Devils & Dust och turnerade solo med denna platta. 2006 släpptes We Shall Overcome: The Seeger Sessions och 2006 genomfördes en fantastisk turné med The Sessions Band (som jag tyvärr missade, båda gångerna). 2007 släpptes Magic och The Magic Tour pågick sedan under större delen av det året och 2008. Och nu är det alltså dags igen. En imponerande takt av en man som fyller 60 i år.

Working On A Dream spelades in under Magic-turnén och består av låtar skrivna under Magic-processen. Brendan O'Brien är återigen (tyvärr) producent och ljudbilden är återigen lite för murrig, överlastad och otydlig. Jag saknar de gamla produktionerna där varje instrument fick plats. Roy Bittans piano hörs till exempel alldeles för lite. Och Clarence Clemons medverkar knappt alls på skivan. Mannen är gammal nu och jag undrar hur det ska gå i sommar. Han var i dåligt skick redan förra sommaren.

Hur som helst. Skivan inleds med Outlaw Pete, en över åtta minuter lång, dramatisk låt. Stor, episk. Bruce Springsteen när han är som bäst. Förutom ett onödigt lån av melodin från Kiss I was made for loving you är Outlaw Pete en riktigt vass låt som kan bli intressant om den spelas i sommar. Den åtföljs av titelspåret, som är en enkel, poppig ganska typisk sentida Springsteen-låt. Inget märkvärdigt, men den är högst njutbar. Detsamma kan sägas om påföljande My Lucky Day. Jag tror att båda två kommer att funka bra live. Queen Of The Supermarket är ganska annorlunda. Fylld med körsång och harmonier och ett snyggt 60-talssound påminner den inte så lite om Beach Boys runt Pet Sounds och Beatles runt Sgt. Pepper. Ganska annorlunda för att vara Bruce Springsteen och låten har redan delat fansen i två läger. Jag gillar den. Good Eye däremot, som kommer lite senare, måste klassas som en av Bossens sämsta låtar någonsin. En hemsk blueslåt (nej, jag har aldrig gillat blues och kommer säkerligen aldrig att göra det heller) med distad sång och munspel. Bedrövlig.

The Wrestler som avslutar skivan belönades med en Golden Globe nyligen och är väl värd detta. En mycket vacker ballad. Ännu vackrare är dock The Last Carnival, en hyllning till Danny Federici och som nästan kan ses som en sen, andlig släkting till Wild Billy's Circus Story från The Wild, The Innocent And The E-Street Shuffle.

Working On A Dream kommer knappast att klassas som en klassiker eller som någon av Springsteens mest omistliga skivor, men den är som alltid ett gott hantverk som bjuder på god underhållning för stunden. Det är anmärkningsvärt att den mest inspirerade skivan Bruce gjort på 2000-talet är en coverskiva fylld med gamla folksånger. Jag tror att hans framtid finns där någonstans i stället: att göra något nytt med nya musiker omkring sig. Varför inte en skiva där han ger sig på soul eller country? Att han behärskar dessa stilarna har han bevisat många gånger. Vi får väl se. Fram till dess håller Working On A Dream ställningarna och den 7 juni står jag återigen framför scenen och jublar när Bruce Springsteen & The E Street Band äntrar estraden. Det blir fint.

8. Cemetry Gates (The Queen Is Dead, 1986)

Cemetry Gates kommer som en lättnad efter ett oerhört tungt parti med de mörka balladerna I Know It's Over och Never Had No One Ever. Texten lånar friskt från Shakespeares Richard III och filmen The Man Who Came To Dinner och Morrissey hinner klämma in ännu fler referenser i form av Wilde, Keats och Yeats. Texten återspeglar Morrisseys minnen från när han besökte Southern Cemetery i Manchester tillsammans med sin vän Linder Sterling. Noterbart är att Morrissey i texten dissar Oscar Wilde genom att kalla honom för "weird lover Wilde". Wilde är som bekant en av Morrisseys största inspirationskällor. Samtidigt som han i samma text ändå placerar Wilde långt över Keats och Yeats. Texten är i själva verket Morrisseys svar på kritiken bland musikkritiker om att han plagierade andra i sina texter.

A dreaded sunny day
So I meet you at the cemetry gates
Keats and Yeats are on your side
A dreaded sunny day
So I meet you at the cemetry gates
Keats and Yeats are on your side
While Wilde is on mine

So we go inside and we gravely read the stones
All those people, all those lives
Where are they now ?
With loves, and hates
And passions just like mine
They were born
And then they lived
And then they died
It seems so unfair
I want to cry

You say : "'Ere thrice the sun done salutation to the dawn"
And you claim these words as your own
But I've read well, and I've heard them said
A hundred times (maybe less, maybe more)
If you must write prose/poems
The words you use should be your own
Don't plagiarise or take "on loan"
'Cause there's always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall
Who'll trip you up and laugh
When you fall

You say : "'Ere long done do does did"
Words which could only be your own
And then produce the text
From whence was ripped
(Some dizzy whore, 1804)

A dreaded sunny day
So let's go where we're happy
And I meet you at the cemetry gates
Oh, Keats and Yeats are on your side
A dreaded sunny day
So let's go where we're wanted
And I meet you at the cemetry gates
Keats and Yeats are on your side
But you lose
'Cause weird lover Wilde is on mine

Sure !

Cemetry Gates är en av skivans gladaste och varmaste låtar. Melodin bärs fram av Johnny Marrs akustiska gitarr och Morrisseys sånginsats är briljant (som vanligt). En egentligen enkel och banal låt, men som i sin kontext blir perfekt - efter de två ovan nämnda balladerna. Och, ja - det ska vara Cemetry Gates. Det är en avsiktlig felstavning.

Studioversionen med någon lökig hemmavideo (blunda och njut i stället):



Live i Wolverhampton 1986:



Live i Nottingham:

Biljetter!

Jag var faktiskt inte särskilt ambitiös i mina försök att få tag i Bruce Springsteen-biljetter i dag. Men det slutade ändå med två ståplatsbiljetter till den extrainsatta tredje (!) kvällen den sjunde juni på Stadion. Äh, det blir så klart hur fint som helst det här. Får jag Jungleland i en bra version är bara det värt biljettpriset.

Det har tydligen varit rejält strul kring biljettsläppet i dag. Först sköts hela släppet upp en timme, och därefter har folk haft svårt att kunna komma fram både på internet och per telefon. Visst var det väntetid, men för min del var det första gången någonsin jag lyckades få tag i biljetter till ett så här stort evenemang på internet. Snart dags att börja ladda igen. Räkna inte med någon ny topp 50-lista efter den här spelningen bara.

Andrew Bird - Noble Beast

Andrew Bird släppte en av 2007 års bästa skivor med sin Armchair Apocrypha. Hans mjuka, vackra popmusik nådde sin absoluta peak på den här skivan. Fast The Mysterious Production Of Eggs från 2005 är i princip lika bra den. Akustiska gitarrer, Andrews fiolspel och så klart hans visslande. Ingen stoppar in visslande i musik så snyggt som Andrew Bird. Mina förväntningar var alltså höga. Synd då att Noble Beast inte levde upp till dem. Den är en ganska stor besvikelse. Plattan är inte alls dålig. Tvärtom - den är rätt bra. Behaglig, snyggt arrangerad popmusik i samma stil som tidigare. Problemet är bara att låtarna är totalt anonyma. Jag lyssnar på skivan och när den är slut kommer jag inte ihåg en sekund av den. Jag har det absolut trevligt i sällskap, men jag minns inte vad det är jag lyssnat på. En bra skiva ska duga till mer än att stå och skvala i bakgrunden när man ligger på soffan och sover middag. Noble Beast gör tyvärr inte det.

9. Paint A Vulgar Picture (Strangeways, Here We Come, 1987)

En kanske något udda favoritlåt. Jag tror inte att många The Smiths-fans skulle placera Paint A Vulgar Picture på sin tio i topp-lista. Men det skiter väl jag i. Jag älskar den här låten för sitt glada humör, för sin fantastiska melodi och Morrisseys ironiska text om skivbolaget som pumpar ut samlingar med sina utdagade artister:


At the record company meeting
On their hands - a dead star
And oh, the plans they weave
And oh, the sickening greed

At the record company party
On their hands - a dead star
The sycophantic slags all say :
"I knew him first, and I knew him well"

Re-issue ! Re-package ! Re-package !
Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph
Extra Track (and a tacky badge)

A-list, playlist
"Please them , please them !"
"Please them !"
(sadly, THIS was your life)

But you could have said no
If you'd wanted to
You could have said no
If you'd wanted to

BPI, MTV, BBC
"Please them ! Please them !"
(sadly this was your life)

But you could have said no
If you'd wanted to
You could have walked away
...Couldn't you ?

I touched you at the soundcheck
You had no real way of knowing
In my heart I begged "Take me with you ...
I don't care where you're going..."

But to you I was faceless
I was fawning, I was boring
Just a child from those ugly new houses
Who could never begin to know

Who could never really know
Oh ...

Best of ! Most of !
Satiate the need
Slip them into different sleeves !
Buy both, and feel deceived

Climber - new entry, re-entry
World tour ! ("media whore")
"Please the Press in Belgium !"
(THIS was your life...)

And when it fails to recoup ?
Well, maybe :
You just haven't earned it yet, baby

I walked a pace behind you at the soundcheck
You're just the same as I am
What makes most people feel happy
Leads us headlong into harm

So, in my bedroom in those 'ugly new houses'
I danced my legs down to the knees
But me and my 'true love'
Will never meet again ...

At the record company meeting
On their hands - at last ! - a dead star !
But they can never taint you in my eyes
No, they can never touch you now

No, they cannot hurt you, my darling
They cannot touch you now
But me and my 'true love'
Will never meet again

Ironiskt på så sätt att antalet The Smiths-samlingar som släpptes under bandets korta karriär var ganska högt: The World Won't Listen, Hatful Of Hollow och Louder Than Bombs. De här raderna är jag speciellt förtjust i:

Best of ! Most of !
Satiate the need
Slip them into different sleeves !
Buy both, and feel deceived

Det är bara Morrissey som formulerar sig så snyggt och med sådan ironi. Paint A Vulgar Picture är en av få riktiga höjdpunkter på Strangeways, Here We Come - bandets sista platta. En löst sammanhållen, ganska splittrad historia som inte känns riktigt som ett värdigt slut för The Smiths. Speciellt inte med tanke på hur fantastisk föregångaren, The Queen Is Dead, är. Skivan spelades in i mars 1987 och släpptes i september samma år. Under den perioden hade bandet redan splittrats, då Johnny Marr lämnade bandet i augusti. Namnet på plattan är en sammanslagning av fängelset Strangeways i Manchester och repliken "Borstal, here we come" från filmen Billy Liar från 1963. En typisk Morrissey-titel: ett kollage av ordvitsar och populärkulturella referenser. Plattan nådde plats två på den brittiska topplistan.



Morrissey framför låten i Lisebergshallen 1997:

10. Rubber Ring (Louder Than Bombs, 1987)

Intressant text, den här. Som vanligt, vill säga. I princip alla Morrisseys texter är oerhört läsvärda och underhållande, fulla med bra citat. Här skriver Morrissey en text till folk som tröttnat på hans musik. Låtarna som följt med lyssnaren duger nu inte längre.

A sad fact widely known
The most impassionate song
To a lonely soul
Is so easily outgrown
But don't forget the songs
That made you smile
And the songs that made you cry
When you lay in awe
On the bedroom floor
And said : "Oh, oh, smother me Mother..."

Fansen går vidare, men Morrissey står kvar på samma punkt. Han känner sig sviken, förrådd. Låten avslutas med två samplingar som ska tydliggöra Morrisseys text. Den första "You're clever
Everybody's clever nowadays
You're clever
Everybody's clever nowaday" är tagen från en filmatisering av Oscar Wildes "Importance of Being Earnest". Den andra samplingen är ganska bisarr, tagen från skivan "Breakthrough: An Amazing Experiment In Electronic Communication With The Dead", inspelad 1971 av psykologen Konstantin Raudive och sägs vara de dödas röster inspelade genom labartorieexperiment.

Rubber Ring släpptes som b-sida till The Boy With The Thorn In His Side från The Queen Is Dead. Rubber Ring återfinns även på samlingen Louder Than Bombs som ursprungligen släpptes i USA för att kompensera för att de två tidigare samlingarna Hatful Of Hollow och The World Won't Listen aldrig kom ut i USA. Louder Than Bombs består av alla The Smiths singlar och b-sidor. På grund av alla b-sidorna blev skivan även populär i England, och släpptes efter påtryckningar från fansen även där så småningom. Skivan är ett måste i vilken skivsamling som helst, och perfekt för nybörjaren att begynna sitt The Smiths-missbruk. Här finns otaliga pärlor som Is It Really So Strange, Sheila Take A Bow, Panic, Ask, William, It Was Really Nothing, You Just Haven't Earned It Yet Baby, Sweet And Tender Hooligan, Half A Person med flera. Du får den för 79 kr hos CDON.

Här är ett klipp från liveskivanRank, där Rubber Ring bakats ihop med What She Said:



Här kör Morrissey den 2004:

The Smiths topp 10

I started something I couldn't finish, This charming man. Ja, som synes gillar jag The Smiths rätt mycket och deras vikt för både musikhistorien och för mitt eget personliga musiklyssnande kan inte nog understrykas. The Smiths är tillsammans med 16 Horsepower mitt absoluta favoritband. Morrissey som soloartist har aldrig legat mig lika varmt om hjärtat däremot. Men The Smiths - herregud, vad jag älskar det bandet. Morrisseys smarta, litterära, ironiska texter, Johnny Marrs låtskrivande och kanske lika mycket hans speciella, unika gitarrspel. Ej att förglömma de ikoniska, skitsnygga omslagen till skivorna och singlarna.

Har jag nu döpt min blogg efter en The Smiths-låt och tagit mitt alias ifrån en annan, så måste jag så klara hylla bandet också. I helgen dammade jag av mina The Smiths-skivor - har inte lyssnat på dem på ett tag. The Smiths gjorde kanske två dåliga låtar (Miserable Lie och Golden Lights), i princip allt annat är guld. Det blev en högst njutningsfull lyssningssession med många ljuva minnen och många rysningar. Klart att The Smiths måste hyllas! Och eftersom listor alltid är roligt så blir det helt sonika en tio-i-topp-lista med The Smiths bästa låtar. Vänta er inte lika mastiga texter som på Bruce Springsteen-listan bara! Jag börjar nedräkningen när som helst, kanske i morgon. Det ska bli roligt. Häng med!

Bruce Springsteen till Sverige igen

Bruce Springsteen och The E Street Band kommer till Sverige igen. 4 och 5 juni står de på Stockholms Stadion för två garanterat utsålda spelningar. Inget Ullevi den här gången alltså, vilket är synd. Allt känns lite synd. Det här kan inte bli lika bra som i somras, så hur det än slutar kommer man att bli besviken. Det har ryktats om att Bruce kanske kommer att framföra olika skivor olika kvällar, men det är bara ett rykte. Men det vore inte dumt om han t ex den ena kvällen drog av hela Born To Run och den andra kvällen kanske The River eller Darkness On The Edge Of Town. Men förmodligen blir det som i somras: några nummer från Working On A Dream och sen resten gamla godingar i en blandning av obskyra nummer för de mest hängivna fansen och favoriter för den stora massan.

Biljetterna släpps nu på måndag klockan 10.00 och kommer bara att säljas online och per telefon, samt utanför Stadion. Biljetter hittas hos Eventim.se.

Vi ses i sommar! Jag håller tummarna för att få höra Jungleland, I'm Going Down, New York City Serenade, The Price You Pay, Tougher Than The Rest och så gärna repris på favoriter jag redan hört såsom Thunder Road, Backstreets, Out In The Street och Twist And Shout.

Antony & The Johnsons - The Crying Light

Det tog fyra år att följa upp 2005 års nästbästa skiva (Wolf Parades debut var bäst det året). Antony har sysselsatt sig med otaliga gästspel hos bland annat Hercules & Love Affair, konserter och ännu mer konserter. Uppföljaren är så till sist här och den är... en besvikelse. Åtminstone efter två genomlyssningar. Svensk media har redan lyft den till skyarna (det är väl bara Aftonbladet som är någorlunda kritisk med tre plus). Själv tycker jag att skivan börjar ganska okej, men ungefär halvvägs in i skivan börjar jag få nog av den sakrala stämningen och Antonys eviga vibrato. Jag lovar mig själv att jag ska lyssna mer, kanske (förhoppningsvis) växer skivan. Musiken är fortfarande andlöst vacker, och arrangemangen med Antonys piano och försiktiga stråkar fungerar fortfarande. Men det känns inte så fräscht och spännande längre. Vi har hört det förr. Skivan känns i nuläget ganska jämntjock, ingenting sticker direkt ut. Just nu känns The Crying Light väldigt blek ställd jämte sina två föregångare I Am A Bird Now och framför allt den självbetitlade debutskivan. Jag vill tycka om skivan mer än vad jag gör. Konserten på KB 2005 är en modern klassiker och Antony är en synnerligen älskvärd figur. Jag återkommer med slutomdöme efter ytterligare ett par provlyssningar.

Lee Moses - Time And Place

Dags för ett riktigt hett skivtips. Lee Moses är en i stort sett helt okänd soulsångare som under sin korta, inte särskilt lyckade karriär släppte en platta och några singlar. Endast två bilder på Lee Moses cirkulerar, vilket kanske säger en del. Han föddes i Atlanta 1941 och blev populär på stadens klubbar där han ofta spelade; ibland själv, andra gånger som kompmusiker åt större artister. Lee Moses hade dock större ambitioner än så, och fick 1971 chansen att spela in en fullängdare. Han hade tidigare spelat in ett halvdussin singlar med skiftande ljudkvalitet, men nu var det dags för en riktig skiva. Plattan fick titeln Time And Place och innehöll en blandning av egenkomponerat material och covers, däribland Hey Joe som Jimi Hendrix gjorde känd och Mamas & The Papas California Dreamin'. Någon succé blev skivan aldrig, och redan samma år släpptes Marvin Gayes What's Going On, en mer putsad, slickad skiva som var mer vad publiken ville ha. Lee Moses råa, oputsade sydstatssoul hade inte mycket att hämta i tider då lyssnarna föredrog soul av Marvin Gayes slag i stället. Lee Moses gjorde en singel till och försvann därefter in i glömskan, fram till 2007 då Time And Place återutgavs igen, nu kompletterad med hans singelinspelningar. Skivan kan vara svår att få tag på, det är knappast något man hittar på Ginza. Snäll som jag är bjuder jag därför på en länk nedan där ni kan ladda hem den. Gör det.


Ladda hem här:

http://www.mediafire.com/?bdydhn31yz9




Några smakprov, för tvivlaren:

M. Ward

M. Ward släpper ny platta den 17 februari. Hold Time heter den och släpps via Merge Records. Jag får lov att säga att 2009 börjar riktigt lovande: nytt med Animal Collective (mer om den snart), Antony & The Johnsons och M. Ward bara under årets två första månader.

Här är videon till första singeln från Hold Time. Den heter också Hold Time och är mycket bra:

Pärla black metal-video

Känn den slovakiska ondskan. Spana särskilt in keyboardisten, han är inte att leka med. Snacka om att cursa intensivt! Kanske det bästa/sämsta cursande jag någonsin sett.

Mickey Newbury - Triad Studio Session

Jag postade tidigare "Just Dropped In" med Mickey Newbury. Nu har jag med benäget bistånd av Daniel Josefsson lyckats hela inspelningen. Det är en demo som spelades in 1991 och som så vitt jag kan utröna aldrig har släppts. Riktigt obskyra grejer alltså. Hela demon består av åtta låtar och är oerhört bra. En cello ackompanjerar Mickeys röst och hans akustiska gitarr. Mer än så behövs inte för att skapa stor magi. Inspelningen hittar ni för nedladdning här.

Club Nuggets

De två krispiga soulkatterna Martin Börjesson och Daniel Josefsson har haft den goda smaken att starta soul- och countryklubben Club Nuggets som kommer att köra en kväll i månaden. Hade jag bott i Stockholmsområdet hade jag varit stamgäst redan. Här är mer information:

Den 30 januari är det premiär för Club Nuggets, Stockholms nya och bästa klubb med inriktning på country- och soulmusik. I DJ-båset bjuder Daniel Josefsson och Martin Börjesson (som också är vi som arrangerar klubben) på våra favoriter bland amerikansk musik från 50-, 60- och 70-talen. Vi håller till på Hjärtats Bar (bakfickan till Söders Hjärta), vilket är en mysig och gemytlig pub/vardagsrum där inredningen påminner om en klassisk amerikansk jazzsylta. Allt är med andra ord upplagt för en mycket bra kväll med god öl, trevligt barhäng och musik som är det bästa ni hört.

Kolla även in deras blogg, där de tipsar om massor med skön musik. Inspirerad av detta tänkte jag bidra med ett par låtar som jag själv anser vara bland de bästa som någonsin gjorts inom soulen.

Först ut är William Bells "I Forgot To Be Your Lover". Tyvärr finns den inte upplagd på youtube, men här är i alla fall en länk där den finns upplagd i mp3-format. Ta er tid och lyssna på denna låt nu. Förmodligen känner ni igen melodin från cirka hundra hip hop-låtar, bland annat Dilated Peoples "Worst Come To Worst", Jaheims "Put Your Woman First", Ludacris "Growing Pains" och vad den nu heter med Ärsenik.

Nästa bidrag är Otis Reddings "A Change Is Gonna Come", från hans urstarka platta "Otis Blue". Sam Cooke gjorde originalet, en av hans starkaste och mest laddade låtar om den tyvärr ständigt lika aktuella frågan om svartas rättigheter i USA. Sam spelade in den 1963, efter att ha hört Bob Dylans "Blowin' In The Wind". Sam Cooke förundrades över att den mest angelägna låten hittills om de svartas kamp spelats in av en vit man, och bestämde sig därför för att göra en egen låt. Resultatet blev det här:

I was born by the river in a little tent

And just like the river, I've been running ever since

It's been a long time coming

But I know a change is gonna come

It's been too hard living, but I'm afraid to die

I don't know what's up there beyond the sky

It's been a long time coming

But I know a change is gonna come

I go to the movie, and I go downtown

Somebody keep telling me "Don't hang around"

It's been a long time coming

But I know a change is gonna come

Then I go to my brother and I say, "Brother, help me please"

But he winds up knocking me back down on my knees

There've been times that I've thought I couldn't last for long

But now I think I'm able to carry on

It's been a long time coming

But I know a change is gonna come

Sam Cookes version i all ära, frågan är om inte Otis version är ännu starkare. Här är den:



Härnäst kommer en briljant liveversion där Nina Simone framför "Ain't Got No, I Got Life". Det roliga med den här låten är att den aldrig framfördes med samma text. Nina improviserade hej vilt om vad det var hon inte hade. Låten används för övrigt även i musikalen Hair, men det är Nina Simones version som gäller.




1973 spelades nästa pärla in. Artisten är den föga kända Jason Knight, en northern soul-klassiker. Låten svänger något fruktansvärt. Alltså: "Our Love Is Getting Stronger".



På tal om "Blowin' In The Wind", här kommer ett liveklipp där Sam Cooke gör den. Gåshuden sprider sig över hela kroppen när jag hör den. Vilken jävla röst!



Mer Otis från "Otis Blue": "Ole Man Trouble". Så stygg och rå. Lyssna på gitarren!



På tal om hip hop och samplingar; vem som har samplat The Isley Brothers skönt svängiga "Footsteps In The Dark" känner alla igen.



Och till sist den vackraste, mest tragiska låten av dem alla. "Stay With Me" med Lorraine Ellison. Jösses, så hjärtskärande vackert hon sjunger. Ingen kan vara oberörd när hon fläker ut alla sina känslor i en av historiens allra bästa sånginsatser.



Återkommer med mer sköna tips, för det här var riktigt roligt. Fortsatt gott nytt år så länge!