Bruce Springsteen - Working On A Dream

Ny skiva och ny turné i rekordtempo. Bruce Springsteens 2000-tal har verkligen varit extremt produktivt. Titta bara: 2000 slutförde han comeback-turnén. 2002 släppte han The Rising och ägnade sedan större delen av 2002 och 2003 till att turnera. 2004 var han engagerade i Vote For Change. 2005 släppte han Devils & Dust och turnerade solo med denna platta. 2006 släpptes We Shall Overcome: The Seeger Sessions och 2006 genomfördes en fantastisk turné med The Sessions Band (som jag tyvärr missade, båda gångerna). 2007 släpptes Magic och The Magic Tour pågick sedan under större delen av det året och 2008. Och nu är det alltså dags igen. En imponerande takt av en man som fyller 60 i år.

Working On A Dream spelades in under Magic-turnén och består av låtar skrivna under Magic-processen. Brendan O'Brien är återigen (tyvärr) producent och ljudbilden är återigen lite för murrig, överlastad och otydlig. Jag saknar de gamla produktionerna där varje instrument fick plats. Roy Bittans piano hörs till exempel alldeles för lite. Och Clarence Clemons medverkar knappt alls på skivan. Mannen är gammal nu och jag undrar hur det ska gå i sommar. Han var i dåligt skick redan förra sommaren.

Hur som helst. Skivan inleds med Outlaw Pete, en över åtta minuter lång, dramatisk låt. Stor, episk. Bruce Springsteen när han är som bäst. Förutom ett onödigt lån av melodin från Kiss I was made for loving you är Outlaw Pete en riktigt vass låt som kan bli intressant om den spelas i sommar. Den åtföljs av titelspåret, som är en enkel, poppig ganska typisk sentida Springsteen-låt. Inget märkvärdigt, men den är högst njutbar. Detsamma kan sägas om påföljande My Lucky Day. Jag tror att båda två kommer att funka bra live. Queen Of The Supermarket är ganska annorlunda. Fylld med körsång och harmonier och ett snyggt 60-talssound påminner den inte så lite om Beach Boys runt Pet Sounds och Beatles runt Sgt. Pepper. Ganska annorlunda för att vara Bruce Springsteen och låten har redan delat fansen i två läger. Jag gillar den. Good Eye däremot, som kommer lite senare, måste klassas som en av Bossens sämsta låtar någonsin. En hemsk blueslåt (nej, jag har aldrig gillat blues och kommer säkerligen aldrig att göra det heller) med distad sång och munspel. Bedrövlig.

The Wrestler som avslutar skivan belönades med en Golden Globe nyligen och är väl värd detta. En mycket vacker ballad. Ännu vackrare är dock The Last Carnival, en hyllning till Danny Federici och som nästan kan ses som en sen, andlig släkting till Wild Billy's Circus Story från The Wild, The Innocent And The E-Street Shuffle.

Working On A Dream kommer knappast att klassas som en klassiker eller som någon av Springsteens mest omistliga skivor, men den är som alltid ett gott hantverk som bjuder på god underhållning för stunden. Det är anmärkningsvärt att den mest inspirerade skivan Bruce gjort på 2000-talet är en coverskiva fylld med gamla folksånger. Jag tror att hans framtid finns där någonstans i stället: att göra något nytt med nya musiker omkring sig. Varför inte en skiva där han ger sig på soul eller country? Att han behärskar dessa stilarna har han bevisat många gånger. Vi får väl se. Fram till dess håller Working On A Dream ställningarna och den 7 juni står jag återigen framför scenen och jublar när Bruce Springsteen & The E Street Band äntrar estraden. Det blir fint.