2. Well I Wonder (Meat Is Murder, 1985)

Nummer 2 på listan är en alldeles för bortglömd pärla från Meat Is Murder. Inklämd mellan Nowhere Fast och Barbarism Begins At Home återfinns den vackra, bitterljuva halvballaden Well I Wonder. Johnny Marrs akustiska gitarr gör underverk och Morrissey gör en av sina bästa sånginsatser.

Meat Is Murder blev en stor succé när den släpptes 1985, och tog sig upp i topp på den brittiska topplistan. Det är en av bandets mest varierade skivor, och även en av de textmässigt mest laddade skivorna där Morrissey tar upp djurens rätt (Meat Is Murder), skolväsendet (The Headmaster Ritual) och den sedvanliga ensamhets- och utanförkänslan i t ex How Soon Is Now och just Well I Wonder.

Well I wonder
do you hear me when you sleep ?
I hoarsely cry

Well I wonder
do you see me when we pass ?
I half-die

Please keep me in mind
please keep me in mind

Gasping - but somehow still alive
this is the fierce last stand of all I am

Gasping - dying - but somehow still alive
this is the final stand of all I am
Please keep me in mind

Ljudet av fallande regn som tonar in i slutet av låten bidrar till den sorgsna, vemodiga känslan. För mig är Well I Wonder en av The Smiths största stunder, överträffad bara av en viss låt på plats nummer 1 som jag misstänker att de flesta redan listat ut vilken det är.

Nya kläder

Jaha, så har jag snart tömt kontot igen. Köpt för mycket (eller för dyra snarare) kläder igen. Men jag var bara tvungen!

Förra helgen blev det ett par låga, fina skor i grå canvas med brun sula/klack från Bobbie Burns, som gått från streetwear till att göra riktigt snygga, klassiska grejer. Jag har två par skor från dem nu.


I dag blev det ett nytt, enkelt svart bälte från Tiger och en blå cardigan från Filippa K. Enkel, stilren och mycket snygg. En button down-skjorta och ett par chinos till det. Ska köpa nya skor igen förresten. Klassikernas klassiker: Tretorn Nylite.

The Crystals

Phil Spectors Wall of Sound-idé när den är som vackrast och bäst: The Crystals. Bildad 1961 i New York snappades gruppen snabbt upp av Phil Spector och redan samma år gav han den kontrakt på sitt bolag Phillies Records. Gruppen hann släppa ett par singlar, innan Phil Spector med Darlene Love som sångerska spelade in He's A Rebel och He's Sure The Boy I Love under namnet The Crystals. Sedan började det riktiga The Crystals spela in igen, däribland gruppens största låtar Da Doo Ron Ron och Then He Kissed Me. 1966 splittrades gruppen och Phil Spector gick vidare och satsade på bland andra The Ronettes.

He's A Rebel:



Da Doo Ron Ron:



He's Sure The Boy I Love:



Then He Kissed Me:

3. This Charming Man (The Smiths, 1984)

En av The Smiths allra mest ikoniska och klassiska låtar finner vi här på plats nummer 3. This Charming Man är självskriven på en sådan här listan. Få låtar gör mig på så gott humör som den här raka, enkla gitarrdrivna poplåten, som faktiskt var min första kontakt med bandet. Kärlek vid första ögonkastet, som man brukar säga. Den släpptes som bandets andra singel i oktober 1983 och gjorde inget större väsen av sig, 25 plats på brittiska singellistan. Texten berör ett typiskt The Smiths-tema: sex och kärlek, men ur ett homosexuellt perspektiv. Texten är full av metaforer, och handlar i stort om textens protagonist som blir uppraggad av en charmerande man i en charmerande bil. Texten var en reaktion på macholåtar som Frankie Goes To Hollywoods "Relax", en låt den brittiska gayrörelsen hade svårt att identifiera sig med. Jag älskar den här låten. Jag har dess titel ingraverad på min iPod, jag kallar mig för This Charming Man på msn och här på sidan, jag har haft den som ringsignal... Total dyrkan. För övrigt är videon till låten briljant: bandet i ett rum fullt med blommor och Morrissey med en bukett blommor som han står och vevar. Ologiskt, konstigt och lysande.



Live på tv-programmet The Grey Old Whistle, 1983:

UE - kärlek till det förfallna och övergivna

Min nedan beskrivna vurm för nostalgi spelar nog in väldigt mycket när jag nu ämnar författa ett inlägg om det ständigt växande fenomenet Urban Exploration - UE. Dvs fascinationen för det övergivna. Övergivna och fallfärdiga bostadshus, industrier, militäranläggningar och liknande. Ruinromantik. Den har nog alltid funnits hos människan. Varför skulle vi annars utforska och gräva fram ruiner från forna civilisationer. Inkaruiner, pyramiderna - ni hajar. UE är samma sak, men perspektivet har flyttats fram till ruiner från vår egen tid. Det som fascinerar mig är de historier som finns bakom ruinerna. Framför allt är det bostadshus som intresserar mig. Vem har bott där? Vilka historier finns att berätta? Varför har huset övergivits? Det är något sorgligt över att titta in i ett övergivet, utdömt hus. Vad har hänt här?

I Helsingborg där jag bor finns ett stort patricierhus som stått övergivet så länge jag bott i stan. Mitt i centrum står detta stora, ödsliga hus. Tyvärr har nu kommunen köpt det och renoverar det för fullt. Någon gång under året ska det stå klart för inflyttning sägs det. Men det finns så mycket annat spännande. Inte runt omkring Helsingborg, men i mina hemtrakter finns många objekt. Och ännu mer uppe i Göinge. Där hittar man ödehus över allt. Jag och min bror var på en UE-exkursion strax efter jul och hann under den dagen med en tom eternitvilla utanför Kiaby, Broby Sanatorium, strumpfabriken i Knislinge och vi körde även förbi flera intressanta objekt som får undersökas vid något annat tillfälle. Internet är fullsmockat av UE, både internationellt och nationellt. Vi har det kanske mest tragiska men samtidigt mest fascinerande objektet av alla: staden Pripyat i Ukraina. I Pripyat bodde 500000 människor men den evakuerades över en natt i samband med kärnkraftsolyckan i Chernobyl 26 april 1986 och har stått tom sedan dess.


Eller den lilla amerikanska staden Centralia som tömdes i princip helt efter att en underjordisk kolfyndighet antändes på 60-talet. Det brinner fortfarande under det som är kvar av staden och beräknas göra så i åtminstone 100 år till.

Konjuktur och dåliga tider skapar UE-resmål. I Sverige är hela Bergslagen och Norrland fyllt av nerlagda gruvor och bruk och gamla bruksamhällen som sakta tynar bort: Fredriksberg, Grängesberg, Laxå, Ådalen. Jan Jörnmark är väl den främsta auktoriteten på området i Sverige. Hans hemsida bjuder på många extremt läsvärda reportage, och hans två böcker i ämnet, Övergivna Platser 1 och 2, är ännu bättre. På 28 dagar senare, det svenska UE-forumet, finns ännu mer länkar.

Mitt eget UE-intresse vaknade till liv i samband med ett reportage om UE i TV-programmet Outsiders för fyra-fem år sedan. Det handlade mest om tunnlar i Stockholm, men var likväl intressant. Själv är jag gammal och bekväm och utforskar mest via internet. Mitt första egna UE-objekt kommer från barndomen i Åhus. Där villaområdena slutar finns en skog, åkrar och ett par rejäla kolhögar som skulle användas i beredskapstid eller liknande. Vid de här kolhögarna - som man knappt vågade sig till med tanke på alla myter som gick om dem - låg en gammal kiosk. Vad kiosken gjorde där har jag aldrig förstått. Jag var väl 8-9 år gammal och vågade aldrig ta mig dit. Jag såg bara kiosken på avstånd. Men andra hade varit där och de visste att berätta om nergrävda skatter, hemliga rum under kiosken och liknande. Jag och pappa åkte dit en gång på väg hem - 1988 borde det här ha varit - och jag fick äntligen se kiosken med egna ögon. Den var inte alls spännande. Där låg några fimpar, någon ölflaska och kanske någon porrtidning. Och en förtorkad ödla. Det var allt. Men ändå. Sedan dess har jag alltid varit fascinerad av gamla, övergivna platser.

4. Still Ill (The Smiths, 1984)

Nostalgi. Alla hemfaller åt nostalgi. Själv hemfaller jag åt nostalgi tämligen ofta. Det kan vara att jag hör en låt, känner en doft eller ser en bild som för mig tillbaka till en viss tidpunkt i livet. Som Satyr sjunger i Satyricons låt Black Lava: Autumn in the air, (the) smell of Black Metal 90-95.
Somliga hemfaller åt nostalgi i den utsträckning att de mer eller mindre lever i det förgågna. Andra fnyser åt nostalgin och menar att man ska leva i nuet. Själv unnar jag mig gärna en dos nostalgi emellanåt. Varje gång jag kommer hem till mor och far blir jag nostalgisk. Vandrar runt i mina gamla kvarter, minns hur det var. Nostalgi ses över allt: i Hideo Kojimas spel Metal Gear Solid 4 som är en enda lång hyllning till de tidigare spelen i serien med tonvis av mer eller mindre uppenbara hänvisningar till dem. Eller som Capcoms MegaMan 9 som löpte linan ut och gjordes exakt som ett gammalt NES-spel. Nostalgi kan vara vackert. Och aldrig så vacker som The Smiths låt Still Ill:

I decree today that life
Is simply taking and not giving
England is mine - it owes me a living
But ask me why, and I'll spit in your eye
Oh, ask me why, and I'll spit in your eye
But we cannot cling to the old dreams anymore
No, we cannot cling to those dreams

Does the body rule the mind
Or does the mind rule the body ?
I dunno...

Under the iron bridge we kissed
And although I ended up with sore lips
It just wasn't like the old days anymore
No, it wasn't like those days
Am I still ill ?

Does the body rule the mind
Or does the mind rule the body ?
I dunno...

Ask me why, and I'll die
Oh, ask me why, and I'll die
And if you must, go to work - tomorrow
Well, if I were you I really wouldn't bother
For there are brighter sides to life
And I should know, because I've seen them
But not very often ...
Under the iron bridge we kissed
And although I ended up with sore lips
It just wasn't like the old days anymore
No, it wasn't like those days
Am I still ill ?

Texten är helt lysande. Här finns hur många citat som helst: For there are brighter sides to life
And I should know, because I've seen them. Fint sagt. Och sen den typiska, uppgivna Morrissey-ironin:
But not very often ...

De raderna känns så oerhört karakteristiska för Morrissey som textförfattare. Ett uppgivet, sorgligt konstaterande uttryckt med en nattsvart, knivskarp ironi. Briljant.

Still Ill visar den sorgliga delen av nostalgin: den som anser att det var bättre förr. Det som en gång var är för alltid borta, och kommer aldrig tillbaka. Det är en rätt sorglig tanke, om man nu tycker att det var bättre förr. Extra tragisk om det nu verkligen är så, säg att livet tidigare var ljuvligt, något inträffade och livet är plötsligt en spillra av sitt forna jag. Texten sägs handla om Morrisseys egna nostalgiska återblickar till 70-talets punkscen i Manchester. Min egen nostalgi kretsar mycket kring min studenttid. Den var underbar. Men den har varit. Jag har gått vidare. Men jag gillar ändå att återvända till den tiden. Det var en rolig tid. Mycket hände. Bra som dåligt. Bitterljuva känslosvall sköljer över mig när jag går förbi mitt gamla studentboende. Men livet rullar vidare. Men minnena består, och inget ackompanjerar dem så bra som Still Ill, The Smiths fjärde bästa låt.

Här är studioversionen:


Här är en liveversion från 1984: