Final Fantasy XIII igen

I nya numret av Level bjuds det på en rejäl artikel om Final Fantasy XIII, skriven av de duktiga men pretentiösa Pär Villner och Fredrik Schaufelberger. Jag tycker personligen att både Square Enix som spelutvecklare och Final Fantasy som fenomen tappat rejält i kvalitet de senaste åren. Förr överöstes man av sanslöst kvalitativa spel som Chrono Trigger, Xenogears, Vagrant Story, Threads of Fate, Final Fantasy Tactics, Secret of Mana, Parasite Eve och förstås hela Final Fantasy- och Dragon Quest-serien. Sedan hände något. Mitt intresse mattades i takt med att Square-spelen blev sämre och sämre. Detta gäller inte minst Final Fantasy. Final Fantasy IX hör till ett av seriens bästa, Final Fantasy X var mediokert, Final Fantasy XI ett onlinerollspel och Final Fantasy XII är det sämsta spelet i serien, oavsett vad alla kritiker säger. Mina förväntningar på del tretton är alltså inte direkt höga. Men när jag läser artikeln vaknar mitt hopp till liv igen. Det står att läsa att den stora inspirationskällan den här gången är Final Fantasy VII - det bästa spelet i serien. En nytändning tycks ha skett på företaget, och utvecklaren Yoshinori Kitase berättar att det är samma känsla nu som det var när Final Fantasy VII utvecklades. Samtidigt som XIII ska bjuda på något helt nytt, revolutionerande precis som VII gjorde, så ska det vara en återgång till det som är Final Fantasy, efter att i del XI och XII svävat ut alltför långt från vad som är Final Fantasy. Nyheterna kommer att märkas i stridssystemet, som av allt att döma är betydligt mer actioninriktat än någonsin. Stridssystemet utvecklas av Toshiro Tsuchida som gjorde striderna till Final Fantasy X. Mycket intressant, då jag tycker att stridssystemet i del tio är lysande. Kanske bland de bästa i hela serien.

Vissa orosmoment finns kvar. Kommer den unika, svårdefinierade Final Fantasy-känslan finnas där? Den där känslan som gör att man lever sig in i spelet, som får allting annat att kännas grått och meningslös. Känslan som gör att man aldrig kan sluta spela. I del tolv var den helt borta. Kommer storyn att leverera? Kommer karaktärerna vara bra, kommer man att känna för dem? Mer eller mindre alla FF-spel har haft bra huvudpersoner - även del tolv - även om en del är horribla. Och hur blir musiken? Ett av Final Fantasys största trumfkort var Nobou Uematsus fantastiska musik. I tian hade han tappat förmågan, och i tolvan var han inte ens med. Rätas de här frågetecknen ut kan Final Fantasy XIII bli en storslagen, underbar återkomst. Det behövs, för det var många år sedan nu som jag verkligen engagerades av ett japanskt rollspel.

The Hidden Cameras

Malmöspelningen närmar sig med stormsteg. Jag längtar riktigt rejält mycket. Sist jag såg dem för två år sedan var jag och alla andra i sällskapet lyriska. Farsan hängde med den gången. Personalen på Mejeriet trodde att han var journalist från Helsingborgs Dagblad. Det måste vara för att han hade en väldigt journalistisk manchesterkavaj på sig. Manchesterkavaj = musikjournalist på HD. Det vet ju alla.

Hur som helst. De här låtarna vill jag helst höra:

Boys of melody
Ban marriage
B-boy
Lollipop
The fear is on
Builds the bone
In the union of wine
Music is my boyfriend
I want another enema
The day is dawning
Breathe on it
Awoo
Hump from bending
Och gärna något nytt. Tack så mycket, det här blir kanon.

35. Incident On 57th Street (The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle, 1973)

Jag har tidigare nämnt vilken fantastisk trio låtar som avslutar Springsteens andra skiva. Alla tre får förstås plats på den här listan. Incident berättar historien om Spanish Johnny, och är en böljande, omväxlande låt. Den börjar med David Sancious vackra pianospel, men bryts av med en gitarrslinga och rullar sedan på med en underbar melodi och en färgstark, myllrande ordrik text. Låten har framförts på lite olika sätt genom åren. Live har den spelats med hela bandet, men även bara med Bruce vid pianot. Det är svårt att säga vilken version som är bäst, det beror helt på min dagsform. I dag säger jag pianoversionen, bara för att pianospelet är så vackert, och försvinner en aning i originaltappningen.

Hultsfred

Rockparty ska göra om Hultsfredsfestivalen. Tidpunkten för festivalen flyttas från juni till augusti och dessutom blir den en dag längre. Ett försök att locka fler besökare efter de senaste årens dalande publiksiffror, så klart. Men tyvärr. Det är fel lösning. Jag har lösningen. Den är lika enkel som genial. Så här: se till att boka bra band och artister nästa gång! Artistutbudet de två senaste åren har varit patetiskt. HIM, Simple Plan, Säkert!, Danko Jones, The Donnas, Robyn, Takida, Mustasch, Neverstore, Timo Räisänen och Babyshambles var några av dragplåstren i år. Ni ser ju själva Trötta, trygga bokningar som ingen blir (borde bli) glad av. Vad gick fel? Så sent som 2005 hade festivalen fortfarande lysande bokningar, men året därefter började det stora mörkret med tråkiga föredettingar och avdankade metalband som t o m skulle anses som ålderstigna på Sweden Rock Festival. Klart det går snett då. Så, som sagt: boka bra artister nästa gång så ordnar sig allt.

Knäckehäxan

En sann klassiker:

Gitarrarm

Aj. Det värker lite i armarna. Jag har nämligen börjat spela gitarr. Guitar. Jag har köpt Guitar Hero III till min PlayStation 3. Jag är inte så van, och förskräckligt dålig, har problem att ta mig igenom karriärläget på easy. Medium är inte att tänka på. Jag fixar inte när det helt plötsligt ska spelas på en knapp till. Men hur är det man brukar säga? Övning ger färdighet. En dag ska jag också fixa den här äckliga power metal-dängan, Through The Fire And The Flames på expert.

Jag noterar att Guitar Hero III överlag fått sämre kritik än del två. Jag tycker att den är något obefogad. En sak håller jag dock med om. Det känns som att - svårt att förklara det här - tvåan är mer rytmisk. Det känns mer som att man faktiskt spelar låtarna. Knapptryckningarna responderar med vad som händer i låten på ett självklart sätt. Man rycks med. Guitar Hero III känns inte lika bra på den punkten. Många gånger känns det som att man bara trycker hejvilt. Men andra låtar är perfekt synkade med musiken, och då är det hysteriskt roligt. Jag gav mig på Raining Blood i går. Oerhört svår - till och med på easy - men ack så rolig. Inlevelsen är total - jag känner mig som Kerry King. Hoppas att inte grannarna ser, för det måste se löjeväckande ut. Äh, det skiter väl jag i. Jag spelar Raining Blood och känner mig som en riktig Guitar Hero.

HAHAHAHA

Bionic Commando Rearmed igen

Jaja, alla kan ju inte ha koll. Bionic Commando Rearmed har rättmätigt hyllats. Av de flesta. Inte av GöteborgsPosten dock. Där får spelet två fyrar av fem möjliga. Tjenare. Visst, smaken är som baken bla bla bla. Småtrevligt med upphottad grafik och fina färger. Men spelmässigt knappt värt de 80 kronor det kostar i Playstation Store står det bland annat. Eller hur. För 80 kronor är det världens fynd, säger jag. Samma tidning ger Metal Gear Solid 4 endast fyra fyrar, medan t ex Ratchet & Clank: Tools of destruction får full pott. Inte så pålitligt alltså.

SNES-hypen

Den ganska bra tv-spelstidningen har i sitt senaste (näst senaste kanske, nytt nummer med Final Fantasy XIII på omslaget finns kanske ute nu) nummer en massiv SNES-special. Jag var råpepp på SNES redan innan dess, men det blev inte bättre av deras 32 sidiga special. Min bror är dock ett par snäpp värre. Dessutom har han ett SNES. Nu i helgen vann han en Ebay-auktion. 800 kr för Chrono Trigger i komplett skick med kartong, manual och två kartor, får anses som ett synnerligen bra pris för ett av de allra bästa spelen genom tiderna. När man läser Levels specialare är det lätt att låta minnena vandra iväg till 90-talet. Jag har kvar alla mina gamla nummer av Super Power/Play och det är förnämlig läsning. Vilka spel! Tyvärr hade man ju inte så goda finanser på den tiden, så de spel man gick miste om är otaliga. Jag ämnar stödja min bror i hans kampanj att köpa på sig alla de spel vi missade på den gamla goda tiden. Det bästa spelet jag spelade till SNES då är utan tvekan Super Castlevania IV. Jag älskar också bilspelet Top Gear, trots att det egentligen är både fult, enformigt och allmänt trasigt. Jag och min polare spelade det via split-screen, och hade enormt täta, spännande race. Jag vann dock för det mesta. Det bästa jag spelat på senare dagar, genom emulering eller återutgåvor, blir Final Fantasy VI och Chrono Trigger. Har dessutom på senare år spelat spel som aldrig kom utanför Japans gränser, såsom Final Fantasy V och Secret Of Mana 2. Det sistnämnda är enormt bra. TV-spel var egentligen aldrig vackrare och bättre än på SNES-tiden. Perfekt pixelgrafik, vackra färger, underbar design och inte en polygon så långt ögat nådde (om det inte handlade om Super FX-spelen förstås). Äh, bilderna talar för sig själva:



Tänkte passa på att interagera med mina läsare också. Vilket är ert bästa SNES-spel/minne?

Okkervil River - The Stand Ins

Förra årets bästa skiva släpptes av Okkervil River. Utan tvivel. 10 klockrena låtar, bättre än något gruppen gjort tidigare. En mer rockig, svängig attityd och suveränt låt- och textskrivande. Framför allt är det finalen, John Allyn Smith Sails, man minns. Den börjar stillsamt och försiktigt, blommar ut till den mest fantastiska Beach Boys-pastisch man har hört. Sloop John B används, men med modifierad text. Jag lyssnar fortfarande på låten, om och om igen, utan att tröttna. Den är fantastisk.

The Stand Ins består av låtar inspelade i samma period, men som inte fick plats på The Stage Names. Den är alltså inte lika bra som The Stage Names, men likväl ett måste. Jag har inte hunnit lyssna så mycket på den som jag önskar, men mina Okkervil River-frälsta sinnen kittlas av låt efter låt. Omslaget är störtläckert, så gör som jag ska göra - köp den på vinyl. Fram tills dess kan man ladda hem den. 9 september släpps den i butik och den 28 oktober står alltså Okkervil River på Mejeriets scen. Var där!

It's all over now

Bruce Springsteens Magic-turné har nu tagit slut. De sista spelningarna i USA har bjudit på helt vansinniga setlistor. Jag bjuder på ett axplock av de rariteter som plockats fram. Fullkomligt makalöst.

Ricky Wants a Man of Her Own (aldrig någonsin spelad live)
It's All Over Now
Save the Last Dance for Me/Dancing in the Dark
Rockin' All Over the World
Then She Kissed Me
Rendezvous
For You (solo piano)
Mountain of Love
Not Fade Away/She's the One
Little Queenie
Good Rockin' Tonight
Held Up Without a Gun
Mona/She's the One
I Walk the Line/I'm on Fire
I Fought the Law
Boom Boom
Part Man Part Monkey
Gloria
Crush on You (aldrig spelad live)
Double Shot (of My Baby's Love)
Light of Day
Does This Bus Stop at 82nd Street?
Back in Your Arms
Kitty's Back
Little Latin Lupe Lu
Pretty Flamingo
Incident on 57th Street
Jersey Girl
It's Hard to Be a Saint in the City

Nya Metallica

Metallica är till sist på gång med en ny skiva, Death Magnetic. Det kan man läsa mer om här. Lyssna kan man göra här.

Jag tycker att låten var rätt trevlig, faktiskt. Betydligt bättre än något på den fruktansvärda St Anger (men å andra sidan: ALLT är bättre än St Anger). Ljudet är betydligt trevligare, och Lasses trummor låter inte kakburk. Att han är en kass trummis är en annan femma. Det finns gitarrsolo och det finns rätt snygga riff. Jag tycker att det funkar. Dagens bästa omdöme låter så här:

Har ju inga högtalare i datat, men jag tänker mig låten och resultatet är daaligt.
James sjunger "heyyeaaah" rätt mycket. Lars lägger sjukt osnygga synkoperade virvel+crash-slag på helt obegripliga ställen. Han med mustaschen spelar ett solo som varken är bra eller dåligt. Dalkullan ute på kanten står i sin sedvanliga bajsa-i-skogen-pose och spelar med fingrarna.
De låtsas vara kompisar, musikerkollegor.

36. Stolen Car (The River, 1980 / Tracks, 1998 / The Ties That Bind, 1979)

Ytterligare en The River-ballad. Fast egentligen är det inte den versionen som är bäst. Jag föredrar Tracks-versionen, den så kallade Son, you may kiss the bride-versionen, med en extra vers och i ett helt annat arrangemang. Originalet är lågmäld, långsam, försiktig. Ett piano och en gitarr och Springsteens röst. Ganska mycket eko, en känsla av ensamhet som matchar sångens text perfekt. Textens huvudperson upplever ett trasigt förhållande. Varje natt kör han runt i en stulen bil och väntar på att bli tagen, på att någon ska märka. För hans rädsla är att försvinna.

And I'm driving a stolen car
On a pitch black night
And I'm telling myself I'm gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

Tracks-versionen är gladare, snabbare. En countryfärgad pärla. Med en hel extravers som bonus:

There’s a river runs by that little town
Down into the sea
It was there in the shade I lay my body down
As she flowed on so effortlessly
Now there’s a party tonight out at County Line
There’ll be dancing down at Seven Trees
From these banks I can see those party lights shine
Maybe she’s there, maybe she’s looking for me

Last night I dreamed I made the call
I swore to return and stay forevermore
Once again we stood on the wedding steps at Victory Hall
And walked arm in arm through the chapel door
I can remember how good I felt inside
When the preacher said “Son, you may kiss the bride”
But as I leaned over to touch her pretty lips
I felt it all slip away through my fingertips
And I’m drivin’ a stolen car through a pitch-black night
I keep tellin’ myself everything’s gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
No matter what I do or where I drive
Nobody ever sees me when I ride by

Vidare finns Stolen Car i The Ties That Bind-versionen. Den påminner rätt mycket om The River-versionen, men har också ett annat arrangemang. Fortfarande lågmäld och långsam, men med mer instrumentering. Svidande vacker.

Tracks-versionen:
Boomp3.com

The Ties That Bind-versionen:
Boomp3.com

The River-versionen:
Boomp3.com

LaTanto

Det finns en snubbe som kallar sig LaTanto. Han är hysteriskt rolig för det mesta. Det här vansinnet skrev han i går. Jag skrattar mig fördärvad.

Är paniskt rädd för apers svett särskilt det dem utsöndrar från händer och mule. Har inte vågat ta upp det i Vad är du rädd för tråden p g a rädsla för ap reprimander. Nu undrar jag. Vilka livsmedel finns det risk att aper kan ha tallat på. Så att jag kan undvika dem. Bananor är väl skälvskrivna. Fast dem har ju skal. Så dem kan man skala bort svetten på. Hur är det med lasagn platter (stavning). Vet ej om det finns aper i Italien men platterna har ju så stor "anläggnings yta" att dem borde kunna sugga åt sig masser med ap svett. Är det risk att aper kan ha varit framme och petat/snifat i mejeri produkter som säljs i svenska boutiquer. *ryser*

37. Independence Day (The River, 1980)

Att den här skulle spelas på Ullevi den 4 juli var väl kvällens mest väntade. Det var ju USA:s nationaldag och förhandssnacket lovade att showen skulle ha klara fjärde juli-inslag. Klart att den kom. En av den kvällens höjdpunkter, se videoklipp nedan.

På The River blev Springsteens texter mer självbiografiska. Independence Day är en uppgörelse med pappan Douglas Springsteen.

Now I don't know what it always was with us
We chose the words, and yeah, we drew the lines
There was just no way this house could hold the two of us
I guess that we were just too much of the same kind

Douglas Springsteen och hans son hade en ofta ganska dåligt fungerande relation. Pappan trodde inte på Bruce och hans drömmar om att bli musiker, utan tyckte mer "klipp dig och skaffa ett jobb". Bruce berättar i en lång monolog på en konsert från 1978 (minnet sviker mig, men det kan vara från Roxy Night eller Winterland Night, möjligen i Growin' Up. Eller är det i Independence Day t o m? Snacka om vaga minnen... Skyller på den kapsejsade datorn) om hur pappan bekämpade Bruces gitarrspelande uppe på tonårsrummet genom att elda på i öppna spisen så att det knappt gick att vistas uppe på rummet på grund av värmen och all rök från spisen. Det är ju inte särskilt snällt. Men Douglas gjorde sitt bästa för att försörja sin familj, och ville att Bruce också skulle göra det. Med ett riktigt jobb. Spela musik tjänade man inga pengar på. Douglas inställning sporrade väl snarare Bruce i att satsa ännu hårdare på sin musik, för som han sjunger i låten:

Well Papa go to bed now, it's gettin' late
Nothin' we can say is gonna change anything now
I'll be leavin' in the mornin' from Saint Mary's Gate
We wouldn't change this thing even if we could somehow
Cause the darkness of this house has got the best of us
There's a darkness in this town that's got us too
But they can't touch me now and you can't touch me now
They ain't gonna do to me what I watched them do to you

Låten är underskön. Centrerad kring Dannys orgel och en akustisk gitarr. En av många stora stunder bland allt balladguld på The River. En skiva som rockar hårt, men som är som allra mest fantastiskt i balladerna. Bara Clarence Clemons saxofonsolo gör att den här låten förtjäner sin plats på listan.

Ullevi, 4 juli 2008:



Civic Centre, 13 oktober 1980:

Misery is the river of the world

Jag har på två veckor inte bara lyckats ha sönder min dator. Jag har dessutom haft sönder den en gång till. Och nu senast även min sambos dator. Vad händer egentligen? Jag är datorvärldens svar på kung Midas - allt jag tar i går sönder. Det känns enormt segt att vara utan dator, och att dessutom ha förstört hennes dator. Tom Waits säger som det är - Misery is the river of the world.

Hu!

38. Give The Girl A Kiss (Tracks, 1998)

Ytterligare en underskön soulpärla. Inspelad under de långa, utdragna, mörka Darkness-inspelningarna. Mörka på många sätt. Musiken på Darkness On The Edge Of Town är - åtminsonte textmässigt - beckmörk och Bruce befann sig i sin jobbigaste period i karriären med det långa, segdragna bråket med Mike Appel, som hindrade honom från att släppa ny musik. Bruce ägnade tiden åt att turnera, turnera och turnera. Fantastiska, legendomspunna, mytiska konserter blev resultatet. Till slut fick Bruce äntligen lov att börja spela in musik igen. Han befann sig i en oerhört produktiv period och mängder med låtar spelades in, testades och ratades. Somliga försvann, somliga gavs bort till andra (Fire, Because The Night, Talk To Me, The Fever osv). Många låtar som inte kom med är helt fantastiska, men eftersom de inte ansågs passa in skrotades de i stället. Som Give The Girl A Kiss. Inspelad den 10 november 1977, och så vitt jag kan se endast framför live två gånger någonsin; båda gångerna 1999 i New Jersey. Jag hoppades att den kanske skulle spelas på Ullevi, men icke. Dyker den upp någon gång under resten av turnén vore det en sensationell skräll. Jag inbillar mig att den skulle vara helt fantastisk live. Glad, pumpande soul med intensivt saxofonspel från Big Man, ett orgelsolo från Danny, ett Boss Time-solo från Bruce och dessutom blås från, tror jag, The Miami Horns. Jag hade svårt att bestämma mig för om den här eller So Young And In Love är bäst, men det blev som synes den här. Svårt att motivera varför, jag gick på ren magkänsla. Plus att den här är något proffsigare och snyggare. Svänger kanske lite mer.

Boomp3.com

Dropkick Murphys

Gick på Svennekonsert i går. Det glada, härliga Bostonbandet Dropkick Murphys bjöd upp till pogodans på Stortorget i Malmö. Eftersom jag gillar bandet och konserten var gratis så var det inget att tveka om. Bandets tre första skivor är fullkomligt suveräna punkskivor med mustiga irländska folkmusikinslag. På senare år har mitt intresse för bandet falnat rejält. Har inte ens hört deras senaste skiva, vad den nu heter. Men live är bandet grymt. Såg dem på KB förra sommaren, och de var bättre då. Det här var en nerbantad stadsfestivalsspelning på en timme, där många givna låtar som Skinhead on the MBTA, The Gauntlet, For Boston, Spicy McHaggis Jig m fl saknades. Men en trevlig tisdagskväll blev det, absolut. Folkligt och festligt. Det räcker så ibland.

39. Used Cars (Nebraska, 1982)

Jag känner inspirationen flöda i dag. Vi tar en till. Used Cars är en av de vackraste små låtarna på Nebraska. Texten först. Så enormt bra:

My little sister's in the front seat with an ice cream cone
My ma's in the black seat sittin' all alone
As my pa steers her slow out of the lot for a test drive down Michigan Avenue

Now, my ma, she fingers her wedding band
And watches the salesman stare at my old man's hands
He's tellin' us all 'bout the break he'd give us if he could, but he just can't
Well if I could, I swear I know just what I'd do

Now, mister, the day the lottery I win I ain't ever gonna ride in no used car again

Now, the neighbors come from near and far
As we pull up in our brand new used car
I wish he'd just hit the gas and let out a cry and tell 'em all they can kiss our asses goodbye

My dad, he sweats the same job from mornin' to morn
Me, I walk home on the same dirty streets where I was born
Up the block I can hear my little sister in the front seat blowin' that horn
The sounds echoin' all down Michigan Avenue

Now, mister, the day my numbers comes in I ain't ever gonna ride in no used car again

Nebraska är den stora sitta-uppe-sent-och-lyssna-på-musik-skivan och i den kontexten är Used Cars den kanske mest centrala låten. Lugn, stillsam, försiktig, ändlöst vacker. En plockande gitarr, ett munspel och Springsteens sång.Det här You Tube-kollaget är kanske inte så spännande att se på, men blunda och njut av musiken.

40. Rosalita (The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle, 1973)

De första tio låtarna är avklarade. Jag siktar på att öka tempot något framöver. Nummer 40 blir alltså Rosalita, en av Bossens allra största liveklassiker. Låten ligger som nästsista spår på The Wild, The Innocent... mittemellan de två tunga, tunga klassikerna Incident On 57th Street och New York City Serenade. Mer uppsluppen och glad än dessa två allvarliga låtar. Den avslutningen förresten, med de här tre låtarna på raken, måste höra till en av tidernas starkaste. Men det är live Rosalita kommer till sin fulla rätt. Ofta - speciellt runt 1978 - innehöll den suveräna bandpresentationer. "Is it a bird? Is it a plane? It's the Big Man Clarence Clemons". Titta bara på videoklippen nedan. Den första videon är från Phoenix 1978, och återfinns på DVD:n The Complete Video Anthology 1978-2000. En vildsint, fullkomligt fantastisk version där Bruce blir övermannad av kvinnliga fans flera gånger om. Han ser ut att trivas rätt bra. Den andra är hämtad från Toronto 1984 och återfinns på den ickeofficiella DVD:n Live In Toronto, som förutom att den i princip helt saknar publikljud är mycket, mycket bra. Danny Federici har Dire Straits-bandana, Clarence Clemons har röd sparkdräkt och Bruce själv rock 'n roll-uniform med jeans, tight t-shirt och uppumpade armar. Bandet är på sitt allra bästa lekhumör, och jag skrattar gott åt alla upptåg. Nils Lofgren gör en baklängesvolt och bandpresentationen är lysande "Give me a C. Give me a L. Give me an A. Give me a R. Give me an E. Give me a N. Give me a C. Give me an E. What's that spell?"
Den tredje är från DVD:n Bruce Springsteen & The E Street, Hammersmith Odeon '75.
Han körde Rosie på Ullevi också. Som nästsista nummer den 4 juli. Det var riktigt, riktigt stort. Inte lika piggt och sprudlande som i de två klippen här nedan och det ovan, men ändå.

41. So Young And In Love (Tracks, 1998)

Att Bruce Springsteen är en riktig soul man råder det ingen som helst tvekan. Tenth Avenue Freeze Out är frustande soul av finaste sort. Exempelvis. Bruce har fyllt sin liverepetoar med fina soulklassiker som Sweet Soul Music, Quarter To Three, The Detroit Medley och Higher And Higher. Och han har gjort egna skönt soulstänkta låtar under sina ändlösa sessioner i studion. En av dem hamnar högre upp på min lista. En annan kommer här. So Young And In Love alltså. En härligt frustande, stånkande låt med Big Mans saxofon i centrum. Jag blir alltid lika upprymd när jag hör den. Däremot måste jag erkänna - och jag må låta som en riktig amatör nu - men jag är osäker på när låten är inspelad. Jag har fått för mig att den är från runt 73, men den låter som ett fullskaligt E-street Band. 1978 kanske? Upplys mig!

Lägg för övrigt märke till likheterna mellan So Young And In Love och Action In The Street, som Bruce spelade lite då och då runt 1977. Senast spelad 25/3 1977 i Boston (KLASSISK spelning). So Young And In Love har luftats på Magic-turnén, den 7 maj i New Jersey då HELA Born To Run och HELA Darkness On The Edge Of Town spelades.



Boomp3.com

Uppdatering

Gjorde en liten uppdatering, så nu kan vem som helst lämna kommentarer, utan att man behöver ha ett konto. Bra, va? Kanske kan man hoppas på mer kommentarer i och med det här.

I Don't Want To Grow Up

Det blir väl inte så mycket bättre än så här egentligen. Tom Waits - I Don't Want To Grow Up. Nä, man vill ju inte det ibland. Det blir bara jobbigare och besvärligare då.

I don't wanna grow up

Nothin' ever seems to turn out right

How do you move in a world of fog

That's always changing things

Makes me wish that I could be a dog

When I see the price that you pay

I don't wanna grow up

I don't ever wanna be that way

I don't wanna grow up

Videon är dessutom den bästa av alla musikvideos, tror jag. När Tom Waits kryper in på den pyttelilla scenen, lite prövande klappar på den pyttelilla mikrofonen och grabbar den pyttelilla gitarren är det så fullkomligt lysande.

42. Open All Night (Nebraska, 1982)

Dags för det andra bidraget från mörka Nebraska. Open All Night får väl sägas vara det muntraste ögonblicket på en annars becksvart samling låtar. Det här uttalandet förstärks väl ganska väl av att låten omvandlades till en över tio minuter lång sprakande, hejdundrande fest på The Seeger Sessions-turnén. Men titta närmare på texten. Den är inte så värst glad den heller. Ännu en trasig människa vars illusioner har spruckit. Chefen gillar inte honom, så han blev satt på nattskiftet. Och dessutom är det an all night run to get back to where my baby lives.

I min text om The Ties That Bind nämner jag ryktena om Electric Nebraska, det vill säga Nebraska-låtarna i The E-street Band-versioner. Det intressanta är att det är rätt lätt att få en hum om hur det skulle kunna låta. Låtar som Born In The USA och Working On The Highway är skrivna i samma veva som Nebraska-låtarna, och finns även inspelade i versioner snarlika de låtar som finns på Nebraska. Born In The USA finns att avnjuta på Tracks och Working On The Highway finns att hitta på The Lost Masters. Där finns förresten även Child Bride, som i stora delar har samma text som Working On The Highway. Och Atlantic City gjordes med hela E-street Band på Born In The USA-turnén.
Open All Night finns också - om man vill spetsa till det - i en E-street Band-version. Eller åtminstone texten. Låten Living On The Edge Of The World har nämligen i mångt och mycket samma text som Open All Night. Titta själva:


Open All Night
Well, I had the carburetor, baby, cleaned and checked with her line blown out she's hummin' like a turbojet
Propped her up in the backyard on concrete blocks for a new clutch plate and a new set of shocks
Took her down to the carwash, check the plugs and points
Well, I'm goin' out tonight. I'm gonna rock that joint
Early north Jersey industrial skyline I'm a all-set cobra jet creepin' through the nighttime
Gotta find a gas station, gotta find a payphone this turnpike sure is spooky at night when you're all alone
Gotta hit the gas, baby. I'm running late, this New Jersey in the mornin' like a lunar landscape

Now, the boss don't dig me, so he put me on the nightshiftIt's an all night run to get back to where my baby lives
In the wee wee hours your mind gets hazy radio relay towers, won't you lead me to my baby?Underneath the overpass, trooper hits his party light switch
Goodnight good luck one two power shift

I met Wanda when she was employed behind the counter at route 60 Bob's Big Boy Fried Chicken on the front seat, she's sittin' in my lap
We're wipin' our fingers on a Texaco roadmap
I remember Wanda up on scrap metal hill with them big brown eyes that make your heart stand still
Well, at five a.m., oil pressure's sinkin' fast
I make a pit stop, wipe the windshield, check the gas
Gotta call my baby on the telephoneLet her know that her daddy's comin' on home
Sit tight, little mama, I'm comin' 'round I got three more hours, but I'm coverin' ground

Your eyes get itchy in the wee wee hours sun's just a red ball risin' over them refinery towers
Radio's jammed up with gospel stations lost souls callin' long distance salvation
Hey, mister deejay, woncha hear my last prayer hey, ho, rock'n'roll, deliver me from nowhere

Living On The Edge Of The World
Early North Jersey industrial skyline
I'm an all-set cobra jet creepin' through the night time
Gotta find a gas station, gotta find a pay phoneThis turnpike sure is spooky at night when you're all alone

I'm living on the edge of the world
Tryin' to get my girl on the line
Livin' on the edge of the world
But I think it's just a waste of my time
Some jerk keeps breaking my connection, girl
'Cause I'm living on the edge of the world

Radio, radio, hear my tale of heartbreak
New Jersey in the morning like a lunar landscape
Got a counter girl at the Exit 24 HoJo
Down past teh refinery towers where the great black river flows

I'm living on the edge of the world
Tryin' to get a message throughI gotta make a connection, girl
Because I'm living on the edge of the world
Living on the edge of the world

Radio's jammed with gospel stations
Lost souls callin' long distance salvation
Hey mister deejay gotta hear my last prayer
It's a hey ho rock and roll, deliver me from nowhere

I'm living on the edge of the world
Tryin' to get back to you, girl
Living on the edge of the world
Tryin' to get a message throughI gotta make some connection, girl
Because I'm living on the edge of the world
Living on the edge of the world

Now my boss don't dig me 'cause he put me on the night shift
It takes me two hours to get back to where my baby lives
In the wee wee hours my mind gets hazy
Relay towers, won't you lead me to my baby
'Neath the overpass the trooper hits his party lights switch
Good night, good luck, one, two powershift

Att Open All Night är cirka hundra gånger bättre visar på att Bruce gjorde ett bra val som släppte Nebraska i sitt ursprungsskick.

Boomp3.com

The Ties That Bind - det förlorade albumet

Snacket går. Om att det någonstans finns inspelningar av Nebraska-materialet i The E-street Band-versioner. Electric Nebraska kallas den här Heliga Graalen. Om det är sant eller bara en dröm, ett fantasifoster vet nog ingen. Någon Electric Nebraska har vi i alla fall aldrig sett röken av. 1983, vet legenden att berätta, skulle det släppas en skiva med titeln Murder Incorporated, bestående av några låtar som dök upp på Born In The USA samt ett gäng sånger som återfinns på Tracks, såsom My Love Will Not Let You Down, Frankie, This Hard Land och titelspåret. Materialet släpptes häromåret på bootlegen This Hard Land. Om det verkligen var så att skivan skulle släppas officiellt är mer tveksamt. Det finns dock en skiva som var nära att släppas, men som istället försvann. Den riktiga Graalen, Bruce Springsteens svar på Beach Boys Smile.

Efter att ha släppt Darkness On The Edge Of Town 1978, ville Bruce Springsteen få ut en skiva till. Han var inne i sin mest produktiva fas och spottade ur sig låtar på löpande band. Det som inte passade in på Darkness gav han bort till vänner, sparade till The River eller lade i malpåse. Planen var att gå in i studion och ganska snabbt spela in den nya skivan, som begåvades med titeln The Ties That Bind. Låtar fanns det i överflöd att välja på. Darkness-turnén fungerade som en utmärkt arena för att sätta de nya låtarna, så någon längre tid i replokalen behövdes inte. Independence Day, Point Blank, The Ties That Bind med flera hade redan spelats live, och Drive All Night - som ju från början dök upp i monologpartiet i Backstreets, då känt som Sad Eyes - var kvar från Darkness-tiden. Efter ett par spelningar fortsatte inspelningarna och till sist valdes tio låtar ut. Skivan var i princip färdig att släppas, men någonstans längs vägen lades projektet på is. Bruce och bandet hade spelat in ännu mer låtar och istället för att släppa en enkelskiva släpptes dubbeln The River i stället 1980. The Ties That Bind är ett ytterst intressant soniskt dokument att ta del av. Somliga av låtarna såsom The Ties That Bind, Hungry Heart, The Price You Pay och I Wanna Marry You är snarlika de slutgiltiga versioner som dök upp på The River. You Can Look och Stolen Car skiljer sig däremot dramatiskt mot The River-tagningarna. You Can Look har stöpts om i en rockabilly-version och har egentligen bara texten gemensamt med sin The River-släkting. Bruce använde sig faktiskt av just den här rockabilly-versionen av låten på Tunnel of Love-turnén. The Ties That Bind påminner mer om hur den lät på Darkness-turnén med annorlunda text i refrängen. The Price You Pay har en extra vers och ett munspelssolo på slutet. The River låter kargare och ödsligare. Även Loose Ends låter annorlunda än den version som finns på Tracks. Mer gitarrer och mindre glockenspiel. Att Loose Ends är en av mina absoluta Springsteen-favoriter lär ni bli varse när topp 50-listan drar ihop sig, och den här versionen är fantastisk. Skivan är en riktig raritet - själv kände jag inte till dess existens förrän nu i år - och ett absolut måste. Ljudet är i paritet med The River - nästan bättre. Att hitta albumet i fysiskt format är inte det lättaste, men jag bifogar länkar för den som är sugen på att ladda hem det. Jag länkar även till bookleten, där det finns mycket matnyttig information att ta del av.

The Ties That Bind
Booklet 1
Booklet 2

Talk to me

Det här med att Bruce Springsteen ger bort låtar berörde jag i Hearts Of Stone-texten. På Southside Johnny-skivan med samma namn återfinns som sagt just Hearts Of Stone. Där återfinns också Talk To Me. Springsteen själv spelade aldrig in den med sång, bara en instrumental version (som låter exakt som Southside Johnnys komp. Är det samma version tro? Ta bort sången och blåset så hör ni.) som återfinns på t ex The Definitive Darkness Outtakes. Jag misstänker att den hade varit helt knäckande bra i händerna på Springsteen. Här kommer den med både Johnny och Bruce:

Bruce:
Boomp3.com

Southside:
Boomp3.com

Bionic Commando Rearmed

Grins omtalade uppfräschning av Capcoms klassiska Bionic Commando har slutligen släppts. Till Xbox 360 och PC. Och på PSN. Men inte i Europa. Inget releasedatum finns det heller i nuläget. Jag, som älskade originalet när det kom för ungefär 10000 år sedan, är ruskigt sugen på det här spelet. Vadan krånglet? Släpp det! Nu! Okej?

Blondinbella

I dagens Metro skriver "superbloggaren" Alex "Munnen" Schulman för en gångs skull ett intressant, relevant inlägg. Det handlar alltså om Blondinbella och alla andra som bloggar om inte någonting med ändå har hundratusentals läsare varje dag. Blondinbella är alltså den piffiga sjuttonåringen Isabella Löwengrip som bor i en finare förort utanför Stockholm och lever sitt härliga liv fyllt med klädköp, frisyrfixande, partaj och annat livsviktigt. Och så skriver hon (på dålig svenska) om dessa gastkramande händelser. Inget ont i det, låt folk skriva vad de vill. Men att 400 000 jävla svenskar läser om skiten varje dag är skrämmande. Obegripligt. Eller är det verkligen obegripligt? Jag upphör aldrig att förvånas över Svenssons skandalösa smak, eller snarare brist på smak. Svensson går på Iron Maiden-konsert ("för det ska man göra, häftigt med hårdrock och han Eddie") och jublar högst åt de sämsta låtarna Run To The Hills och The Number Of The Beast. Svensson tycker att Rhapsody In Rock är höjden av lycka. Svensson röstar fram Magdalena Forsberg till Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Svensson röstar fram Born In The USA till bästa Springsteen-låten (ledtråd: den är inte i topp på min Topp 50-lista). Svensson läser Stieg Larsson och kallar det stor litteratur. Svensson rasar och kräver "ge Astrid Lindgren Nobelpriset NU!" Svensson läser Blondinbellas blogg. Jag tappar hoppet. Kan någon förklara för mig vad det finns för intressant med att läsa om Blondinbellas standardliv? Är era egna liv så tråkiga att ni måste ta del av andras? Har ni helt enkelt inget liv?

Det handlar förstås också om YTLIGHET. Sverige 2008 slår väl någon slags rekord i ytlighet. Blondinbellas läsekrets - eller åtminstone en stor del av den - består av unga tjejer som är lika ytliga som Blondinbella själv. Det är kläder, hår, smink, party och killar som gäller. Och inte så mycket mer. Jag antar att Blondinbellas blogg fyller en slags funktion i det att den visar hur man kan nå nya, tidigare oanade höjder i ytlighet och tomhet.

Gemensamt för den ytliga gruppen och Svensson-gruppen är någon slags ovilja eller okunnighet, eller vad det nu än är, ta sig lite längre. Man nöjer sig med Stieg Larsson. Man nöjer sig med den senaste Absolute Music-skivan. Jag förstår det inte. Varför orkar man inte gräva lite djupare, söka efter och finna något med lite mer substans, lite mer innehåll? Bortom Sonic Syndicate hittar man Deathspell Omega, bortom Born In The USA hittar man Drive All night, bortom Run To The Hills stöter man på Alexander The Great. Ni förstår vad jag menar. Det finns en bättre, vackrare, djupare värld bara man anstränger sig lite. Bortom Blondinbellas plattityder, bortom radioskvalet på Rix FM.

PS. Nu har Blondinbellas snubbe också en blogg. Storstadskillen. Sveriges tredje största blogg, på bara en vecka. (O)trevlig läsning! DS.

so far, so good... 2008 i halvlek

Helt ologiskt och otajmat in i minsta detalj tänkte jag att det kunde vara på sin plats att sammanfatta skivåret 2008 så här långt. Jag vet inte om det är jag som blivit slö och oengagerad eller vad det är, men visst har det varit ett ganska magert utbud av bra skivor i år? Eller har jag fel? Många gamla favoriter har dessutom gjort sina sämsta plattor på länge. Men årets fem bästa skivor så här långt:

1. Fleet Foxes / Fleet Foxes

Hypen har varit massiv i svensk media i sommar. Varje musikjournalist med självaktning har på ett eller annat sätt nämnt Seattlebandet Fleet Foxes i sina texter. Det har handlat allt om användandet av panflöjt i låten Your Protectors till mängden ansiktshår på medlemmarna till att använda ordet hype med tillhörande lämpligt prefix såsom super-, ultra- eller mega- för att visa på hur hypade Fleet Foxes och hur oerhört rätt just den här musikjournalisten är som hakat på hypen. Det är rätt tröttsamt. Själv upptäckte jag Fleet Foxes i februari i år efter att deras Sun Giant EP recenserades av Pitchfork. Jag föll pladask direkt. Ljuva sångharmonier värdiga The Byrds och Beach Boys. Folkrock som låter 60-tal (tänk The Byrds, Crosby, Stills & Nash, Nick Drake) möter skör indie. Lite som ett bättre och mjukare My Morning Jacket. Att det finns plats för sådan här musik i dagens musikklimat är glädjande. Whote Winter Hymnal är förmodligen årets bästa låt.

2. Wolf Parade / At Mount Zoomer

Apologies To The Queen Mary var i mitt tycke 2005 års bästa skiva. Och en av 2000-talets bästa debuter. Jag har väntat ivrigt på en uppföljare sedan dess. Men Spencer Krug har varit mer upptagen med att spela i Frog Eyes och Swan Lake och med egna projektet Sunset Rubdown som under tiden vi väntat på en Wolf Parade-uppföljare släppt två suveräna plattor, varav förra årets Random Spirit Lover nog tillhörde en av 2007 års höjdpunkter. Dan Boeckner, den andre vokalisten och visionären i Wolf Parade, har å sin sida varit sysselsatt med Handsome Furs. Men så till sist ramlade At Mount Zoomer in. Riktigt lika bra som Apologies... är den inte. Men nästan. Att soloprojekten färgat av sig är tydligt, möjligen gör det att skivan känns lite mer splittrad än debuten. Man hör väldigt tydliga Sunset Rubdown-vibbar i Spencers låtar. Överlag känns skivan lite mer återhållsam och lugn, men samtidigt är den väldigt infallsrik och bjuder på många spännande uppslag. Till favoriterna hör Spencers pianodrivna Call It A Ritual, Dan Boeckners Language City, Spencers California Dreamer och den avslutande, långa Kissing The Beehive.

3. Woven Hand / Ten Stones

Den här skivan har vuxit de senaste dagarna. Först var jag ytterst skeptisk, nu tycker jag att den är suverän. Inte hans bästa, men i paritet med Mosaic och kanske Consider The Birds. Jag saknar de lugnare, mer försiktiga låtarna som brukar finnas med i Woven Hands musikaliska värld, men i övrigt är jag nöjd. David Eugene Edwards sånginsats är som vanligt enastående, och många nya grepp provas. Quiet Nights of Quiet Stars liknar som sagt inget annat. Nu hoppas jag på nya Sverigebesök, för live är Woven Hand ytterligare ett par snäpp bättre.

4. Opeth / Watershed

Korten på bordet: Ghost Reveries sög. Rätt så rejält. Alldeles för poppig och glad och med flera riktiga stinkbomber till låtar. Atonement. Det sämsta Opeth gjort. Bra låtar finns också, men Ghost Reveries är utan konkurrens Opeths svagaste ögonblick. Ändå smög den sig in på Close-Ups lista över de senaste arton årens bästa skivor. En stor skandal, så klart. Turnén som följde på Ghost Reveries gjorde heller ingen glad. Jag hade mer eller mindre räknat ut Opeth. Men hoppet tändes igen när jag läste en förhandsrapport på Watershed i Close-Up. Och när jag själv fick tag i Watershed kunde jag pusta ut. Mitt gamla favoritband var på banan igen. Opeth slänger in flera nya trick där kvinnosång och blastbeats väl får sägas vara de mest radikala. Och det funkar. Låtmaterialet är oändligt mycket mer spännande än på Ghost Reveries, och Opeth är betydligt hårdare igen. Åtminstone till en början. För ungefär halvvägs in i skivan försvinner nästan all growlsång. Så här lite growls har Opeth aldrig använt sig av. Det är faktiskt bara i tre av åtta låtar det förekommer growls! Micke Åkerfeldts rena sång används alltså mer än någonsin, och det är ju inte helt fel. Men ändå: Opeth blir nog aldrig lika bra som de var runt millenieskfitet igen, där de släppte Still Life, Blackwater Park och Deliverance. Ej att förglömma Morningrise. Dock: Watershed är en rejäl uppryckning. Gott så.

5. Vampire Weekend / Vampire Weekend

Paul Simons afrikanska musikäventyr har nämnts som den största referenspunkten för att beskriva det hyllade Vampire Weekend. Kör i vind. För vissa verkar det vara av all vikt att hitta referenser för att kunna fasa in en ny artist i en bekväm kontext. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Vampire Weekends debut är en sprudlande, energisk, glad och lekfull platta som svänger något djävulskt. Tyvärr känns det lite som att det här är årets Arctic Monkeys och att om ett år eller så är det ingen som kommer ihåg/bryr sig om Vampire Weekend. Men tills dess dansar vi glatt vidare åt hits som M79, Mansard Roof, I Stand Corrected och Oxford Comma.

43. My City Of Ruins (The Rising, 2002)

Förväntningarna på The Rising, den första regelrätta skivan med hela The E Street Band sedan 1984, var förstås enorma, monumentala. Tyvärr infriades de inte. The Rising är en tämligen ojämn historia, som dessutom lider av en platt och enormt tråkig produktion. Låtar som Countin' On A Miracle och Into The Fire hör till det sämsta Bruce Springsteen har gjort och här finns många andra låtar som är ytterst mediokra: Empty Sky, Worlds Apart, The Fuse, Further On (Up The Road), Nothing Man osv. Men här finns så klart höjdpunkter också. Waiting On A Sunny Day blev en omedelbar klassiker som växte ännu mer live. Mary's Place blev det stora numret med en fantastisk bandpresentation på The Rising-turnén. Lonesome Day och The Rising är suveräna livenummer. Och så finns här ju My City Of Ruins. Låten skrevs innan den elfte september 2001, men känns nästan otäckt profetisk. Låten blev självklart den stora 9/11-hymnen. För mig väcker låten minnen från Ullevi 2003, där den ingick i extranumren. Den var helt magnifik. Bruce inledde själv med piano och sång, sedan kom resten av bandet in. Solo från Danny, Clarence och Suzie. Låten blev en enda stor fantastisk gospel där Bruce hetsade sig själv och publiken framåt, uppåt. Tändarna glimrade i mörkret på arenan, stämningen var andäktig. Jag minns att jag rös. Kanske klämde jag fram en tår. Det var oerhört stort, speciellt andra kvällen. En av de två kvällarnas största ögonblick. Jag tror inte att någon var oberörd. Egentligen kan man ju tycka att om den här låten nu var så bra, så borde den ligga högre upp. Ja, det hade den gjort om det varit någon annan artist. Men nu handlar det om Bruce Springsteen och då räcker det bara till plats nummer 43. Så fantastisk är Bruce Springsteens låtskatt.

Versionen från America - A tribute to heroes får representera. Akustisk och i ett helt annat arrangemang än albumversionen. Knäckande bra. Bifogar även Ullevi-versionen från 22/6 2003 i mp3-form. Den lyckas faktiskt återskapa rätt mycket av magin. Finns på bootlegen Midsummer Second Night.


Boomp3.com

Min bror och jag

Min kära bror praktiserar på Kristianstadsbladet. Han gör webtv-reportage åt tidningens nätupplaga. Se här bara. Ljuv göingedialekt och spännande är det också! Ett reportage om Zlatans fotbollsläger i Kristianstad också.

Takida

På tal om Takida, ja. Det är ju att sparka på den som redan ligger, men:


Kristna är ni också.

Sonic Syndicate

Jag fattar ingenting. Titta på bilderna. Lyssna på musiken. Det här bandet har blivit stort. De är så sanslöst usla och stereotypa. In Flames-metal, men helt fantasilöst och totalt värdelöst. Och kolla imagen. Ett gäng JC-rockare som dessutom i intervjuer har sagt poängterat vikten av att ha en snygg image. Men ha det då! Och se till att göra bra musik. Så: Sonic Syndicate - ni är usla och stinker lik. Ni är, i mördande hård konkurrens med det genomruttna Takida, sämst och onödigast i hela världen just nu. Ville bara säga det. Så, nu känns det bättre.

Lajv

Tidigare i år registrerade jag mig på ett lajvforum, minns inte riktigt vilket (pegas kanske?) för att skoja lite med de skittöntiga lajvtomtarna. La ut någon dum förfrågan om man får ligga med folk på lajv, t ex om det skulle vara inskrivet i manus. Responsen blev väl inte riktigt vad jag hoppades på, och jag glömde rätt fort bort alltihopa. Men nu så. Den fina bloggen Tankar om en häst av en Sofia, har blivit upprörd över affären. Äh, läs själva: http://blogg.aftonbladet.se/18222/perma/765244.

Ten Stones revisited

Jodå så att, jag bad att få återkomma i ämnet. Ten Stones har spelats flitigt i mitt hem, och som den växer! Så att det knakar minsann. Skivan är "hårdare" än tidigare alster. Mycket gitarr och någon slags orgel som ligger och pumpar i de flesta låtarna. Woven Hand provar helt nya grepp på den här skivan Quiet Nights of Quiet Stars liknar inget jag hört tidigare. Inte med Woven Hand och knappt med något annat band heller. En jazzig flöjt, en melodi som jag känner igen från någon annan låt och en surrande gitarr eller vad det är. Det låter otroligt skumt. Kingdom Of Ice är ännu skummare. Jag får hårdrocksvibbar av den. Nästan black metal, på något sätt. Det är nog texten som gör det. Det och David Eugene Edwards expressiva sånginsats som... jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Han låter besatt av något. Han tar i från tårna, som man brukar säga. Artikulationen tillsammans med den kraft han lägger bakom varje ord gör att det låter otroligt häftigt. Lägg till ljudet av galopperande hästar som stiger upp i bakgrunden så får du ett slutresultat som är så episkt att klockorna stannar.

Mer spelningar i höst

Höstens konsertprogram är minst sagt läckert för oss skåningar. Ett axplock:

2/9 The Hidden Cameras, Debaser
Kanadensisk indiepop av bästa snitt. Mästerligt liveband.
3/9 At The Gates, KB
Legendariska, nyskapande, stilbildande... Får inte missas!
25/9 Immortal Technique, Mejeriet
Såg honom på Hultsfred 2005. Tung, politisk hiphop.
9/10 M83, Debaser
Franskt enmansband. 80-talsdoftande shoegazing som låter ljuvligt.
14/10 Built To Spill, KB
Gitarrbaserat, klassiskt indierockband. Bra live.
18/10 Xiu Xiu, Debaser
Mycket säreget och speciellt. Entrén är ynka 80 kr, så det finns inga ursäkter. Kör de I luv the valley OH! går jag ner i spagat.
28/10 Okkervil River, Mejeriet
The Stage Names var 2007 års bästa skiva. Ett måste i höst.
3/11 Mogwai, Mejeriet
Egensinnigt och nyskapande. Torde vara en uppelvelse.
4/11 My Morning Jacket, Mejeriet
Evil Urges är inte deras bästa skiva tyvärr, men jag tror att det här kan vara en trevlig liveupplevelse.

Frågan är hur man ska hinna med allt? Allra viktigast för min del blir The Hidden Cameras, Xiu Xiu, At The Gates och Okkervil River.

The Hidden Cameras till Sverige

Jag gör volter av lycka. Underbara The Hidden Cameras kommer till Sverige igen. Ett av de bästa livebanden, nu i våras förstärkta av en stor, fin kör. Blir hur fett som helst det här. Läs mer på Debasers hemsida. Tisdagen den 2 september är datumet som gäller, 140 kr kostar biljetten. Värt varenda öre, säger jag.

Woven Hand - Ten Stones

Jag har lyckats komma över nya Woven Hand-plattan Ten Stones nu. Det är alltid en lika högtidlig upplevelse att ta del av ny musik från David Eugene Edwards. Men tyvärr. Min initiala reaktion på Ten Stones är att den kanske är den sämsta Woven Hand-skivan hittills. Ljudbilden låter mer live, och den här gången har DEE ett riktigt, fast band till sitt förfogande. Men tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Mer konstiga utsvävningar (här finns bl a en låt som låter väldigt jazzig) och mer rock. Mindre country och mindre folkmusik. Lite synd. Men det här intrycket är alltså baserat på en genomlyssning. Jag ber att få återkomma i ämnet, kanske med något som kan liknas vid en recension. Man vet inte.

Självaste skivan kan laddas ner här. Kom ihåg att köpa skivan när den släpps nu, bara.

44. Brilliant Disguise (Tunnel of love, 1987)

Min dator är tillbaka i matchen - i sämre form än någonsin. Musiken är borta, men jag håller på att plocka på mig det som försvann igen. Och topp 50-listan får en chans till. Redan i dag. Låt nummer 44 är alltså Brilliant Disguise. Efter den monumentala framgången med Born In The USA och den därpå följande världsturnén valde vår hjälte att spela in en lugn, tillbakalutad skiva i stort sett på egen hand. Insatserna från The E-street band är minimala, inte på någon av skivans låtar medverkar hela bandet. Tunnel of love är en mogen, eftertänksam skilsmässouppgörelse. Bruce hade skiljt sig från Julianne Phillips något år tidigare. E-street bands senaste tillskott, den rödhåriga körtjejen Patti Scialfa hade fångat Bossens intresse och på den påföljande världsturnén syntes det med all tydlighet att det var något på gång. Alla vet förstås hur det slutade, och i dag är de lyckligt gifta.

Tunnel of love är en ganska underskattad platta som rymmer många stora stunder. Tyvärr dras den med en fruktansvärt plastig och tidstypisk produktion, som gör att plattans kvaliteter kan vara svåra att upptäcka. Men tar man sig bortom den otäcka ljudbilden upptäcker man att här finns mycket guld att vaska fram. Framför allt är det de svepande synthmattorna som stör. Brilliant Disguise är enkelt uppbyggd kring en akustisk gitarr och ett trumbeat. Avskalad. Det funkar utmärkt. Jag minns den från barndomen, och den har alltid funnits med i bakgrunden, så att säga. Video hittas här.

Det går bra nu...

Datorn har som sagt havererat fullständigt. Visst, den går att använda nu igen, men prick allt som fanns på den är borta. Så tråkigt. Som extra bonus på en redan hemsk vecka lyckades jag göra av med min plånbok i går. Vet inte var, när eller hur - bara att den är borta. Den och alla kort. Det går ju att lösa, så klart. Men det är så surt, så surt, så surt. Speciellt eftersom jag ska till Lidköping och hälsa på kära flickvännen i morgon. Har beställt biljett via SJ, men behöver mitt studentleg för jag köpte studentbiljett. Gissa vad? Jodå, studentlegget fanns i plånboken. Ny biljett blir också svårt att köpa, för Visa-kortet är lika försvunnet det. Blir väl en helg att sitta hemma och hata i stället, lutar det åt.

Haverikommisionen

Min avskydda dator har till sist dragit - vad det verkar som - sin sista suck. Jag skulle kanske aldrig ha gett den den där sista örfilen när den krånglade så infernaliskt senast? Slog ju sönder min förra dator.... Jag borde nog lära mig att kontrollera min datorilska lite bättre. Hur som haver, blir datorn inte räddad så är allt jag hade på den borta. Däribland min topp 50-lista med färdigskrivna texter till de flesta 50 låtarna. Vet inte om jag orkar ta tag i det igen, och några läsare som saknar listan verkar jag ändå inte ha, så på obestämd tid ligger topp 50-listan i träda. Det var kul så länge det varade (fyra låtar).

Darkness descends

16 Horsepower, ja. Bandet lade ner verksamheten 2004 och samma år upptäckte jag dem. Fick alltså aldrig uppleva magin live. Synd, då 16 Horsepower var ett enastående liveband, ett av de allra, allra bästa. Ett tight framförande med massiv tyngd och pondus toppat med David Eugene Edwards oefterhärmliga, fullkomligt unika utspel. Mer 16 Horsepower-mörker finner ni här:

Cinder Alley


Alone And Forsaken


Poor Mouth


Heel On The Shovel


Och, kanske mest nattsvart och desperat av alla: Hutterite Mile


Håll till godo för fan! Själv ska jag tillbaka till tv:n och dyrka 16 Horsepower Live.

En man och hans banjo

Det vänder fort. Häromdagen var det högsommar, nu är det höstrusk. Varje gång hösten börjar göra sig påmind är det dags för det stora mörkret. Kort sagt, det är dags att lyssna på 16 Horsepower igen. Mycket mörkare än så blir det inte. Allt hopp och ljus försvinner, kvar blir en man och hans banjo. För 16 Horsepower blir aldrig bättre än när David Eugene Edwards plockar fram sin slitna banjo och ensam kör Black Soul Choir. Jag såg honom på KB i Malmö för två år sedan, och mycket riktigt var kvällens höjdpunkt när Black Soul Choir dök upp. Den allra bästa tolkningen hörs dock på den officiellt utgivna DVD:n 16 Horsepower Live, som är den kanske bästa musik-DVD jag sett. Bandet fångat i all sin magnifika prakt. Stämningsfullt och laddat. Bara att studera David Eugene Edwards inlevelse är stort. Det rycker och skälver i honom, han skakar och frustar och kvider ur sig sina svavelosande predikningar. Det är en exorcism, det är en kamp och det är fantastiskt stort att skåda. Som sagt, här är Black Soul Choir, uttökad med Phyllis Ann (vars text återfinns i Woven Hand-låten Sparrow Falls från briljanta skivan Consider The Birds).

Das Model

Vad de hittar på alltså. Nu kan man lägga in sina egna modellbilder på Aftonbladet. Gud, vad fånigt. Titta bara här. Funderar på att bidra med en egen bild kanske. Den här till exempel, där jag poserar i min allra finaste... dräkt. Så nöjd jag är med den här bilden!

Girls in their summer clothes

Den här låten passar alltid lika bra en varm, härlig sommarkväll. För musikens skull: den ljuva Phil Spector-kyssen är underbar. För texten, vars refräng väcker gubbsjuka associationer måhända. Jag tänker mer på en åldrande Bruce Springsteen. Jämför gärna hans äldre låtar, där låtens jag ofta står i centrum, i jämförelse med den här låtens jag som betraktar de unga älskande paren och flickorna i sina sommarkläder som går förbi. Det är ganska nostalgiskt och det är ganska vackert. Just i kväll är Girls In Their Summer Clothes min låt.

Well, the streetlights shine down on Blessing Avenue
Lovers they walk by, holding hands two by two
A breeze crosses the porch, bicycle spokes spin 'round
My jackets on, I'm out the door
And tonight I'm gonna burn this town down

The girls in their summer clothes
In the cool of the evening light
The girls in their summer clothes, pass me by

A kids rubber ball smacks
Off the gutter 'neath the lamp light
Big bank clock chimes
Off go the sleepy front porch lights
Downtown the stores alight as the evening's underway
Things been a little tight
But I know their gonna turn my way

And the girls in their summer clothes
In the cool of the evening light
The girls in their summer clothes, pass me by

Frankie's diner, an old friend on the edge of town
The neon sign spinning round
Like a cross over the lost and found
The fluorescent lights flick over Pop's Grill
Shaniqua brings the coffee and asks "Fill?" and says "Penny for your thoughts now my boy, Bill"

She went away, she cut me like a knife
Hello beautiful thing, maybe you could save my life
In just a glance, down here on magic street
Loves a fool's dance
And I ain't got much sense, but I still got my feet

The girls in their summer clothes
In the cool of the evening light
The girls in their summer clothes, pass me by

The girls in their summer clothes
In the cool of the evening light
The girls in their summer clothes, pass me by

Formsvacka

Har helt tappat stinget. Är det sommaren? Är det Springsteen-frossan? Det var i vilket fall som helst alldeles för länge sedan jag lyssnade på något nytt, fräscht och krispigt. Förra veckan gick jag igenom nya skivor med Shearwater, Bon Iver och Quiet Village. Allt har fått bra betyg både här och där. Jag tyckte det var tråkigt alltihopa. Det har överhuvudtaget inte varit så mycket kul i musikväg i år. Fleet Foxes har släppt en grym EP och en ännu bättre fullängdare, Wolf Parade följde upp sin debut med den lysande At Mount Zoomer men sen har det inte varit så mycket mer kul. Magnetic Fields, Xiu Xiu, The Mountain Goats och My Morning Jacket har alla släppt nya skivor, men bra mycket sämre än sina tidigare alster. Så kan det gå. Helt meningslöst inlägg, men är det något som har bra tips så välkomna. Ge hit.

The last waltz

Sista kvällen på Giants Stadium bjöd som väntat på en läcker setlista:

1. Summertime Blues
2. Tenth Avenue Freeze-Out
3. Radio Nowhere
4. Prove It All Night
5. Two Hearts
6. The Promised Land
7. Spirit In The Night
8. Light Of Day
9. Brilliant Disguise
10. Pretty Flamingo
11. Blinded By The Light
12. Cadillac Ranch
13. Candy's Room
14. Night
15. Because The Night
16. She's The One
17. Livin' In The Future
18. Mary's Place
19. Incident On 57th Street
20. The Rising
21. Last To Die
22. Long Walk Home
23. Badlands

24. Jungleland
25. Born To Run
26. Bobby Jean
27. Dancing In The Dark
28. American Land
29. Jersey Girl
30. Rosalita (Come Out Tonight)

Mycket godis där. Mest notabelt är väl Pretty Flamingo (spelad endast 3 gånger sen 70-talet) och Jersey Girl, även om sistnämnda knappast var oväntad. Överlag en ganska fantastisk setlista, även om den på Ullevi 5/7 i mina ögon är lika bra.