so far, so good... 2008 i halvlek

Helt ologiskt och otajmat in i minsta detalj tänkte jag att det kunde vara på sin plats att sammanfatta skivåret 2008 så här långt. Jag vet inte om det är jag som blivit slö och oengagerad eller vad det är, men visst har det varit ett ganska magert utbud av bra skivor i år? Eller har jag fel? Många gamla favoriter har dessutom gjort sina sämsta plattor på länge. Men årets fem bästa skivor så här långt:

1. Fleet Foxes / Fleet Foxes

Hypen har varit massiv i svensk media i sommar. Varje musikjournalist med självaktning har på ett eller annat sätt nämnt Seattlebandet Fleet Foxes i sina texter. Det har handlat allt om användandet av panflöjt i låten Your Protectors till mängden ansiktshår på medlemmarna till att använda ordet hype med tillhörande lämpligt prefix såsom super-, ultra- eller mega- för att visa på hur hypade Fleet Foxes och hur oerhört rätt just den här musikjournalisten är som hakat på hypen. Det är rätt tröttsamt. Själv upptäckte jag Fleet Foxes i februari i år efter att deras Sun Giant EP recenserades av Pitchfork. Jag föll pladask direkt. Ljuva sångharmonier värdiga The Byrds och Beach Boys. Folkrock som låter 60-tal (tänk The Byrds, Crosby, Stills & Nash, Nick Drake) möter skör indie. Lite som ett bättre och mjukare My Morning Jacket. Att det finns plats för sådan här musik i dagens musikklimat är glädjande. Whote Winter Hymnal är förmodligen årets bästa låt.

2. Wolf Parade / At Mount Zoomer

Apologies To The Queen Mary var i mitt tycke 2005 års bästa skiva. Och en av 2000-talets bästa debuter. Jag har väntat ivrigt på en uppföljare sedan dess. Men Spencer Krug har varit mer upptagen med att spela i Frog Eyes och Swan Lake och med egna projektet Sunset Rubdown som under tiden vi väntat på en Wolf Parade-uppföljare släppt två suveräna plattor, varav förra årets Random Spirit Lover nog tillhörde en av 2007 års höjdpunkter. Dan Boeckner, den andre vokalisten och visionären i Wolf Parade, har å sin sida varit sysselsatt med Handsome Furs. Men så till sist ramlade At Mount Zoomer in. Riktigt lika bra som Apologies... är den inte. Men nästan. Att soloprojekten färgat av sig är tydligt, möjligen gör det att skivan känns lite mer splittrad än debuten. Man hör väldigt tydliga Sunset Rubdown-vibbar i Spencers låtar. Överlag känns skivan lite mer återhållsam och lugn, men samtidigt är den väldigt infallsrik och bjuder på många spännande uppslag. Till favoriterna hör Spencers pianodrivna Call It A Ritual, Dan Boeckners Language City, Spencers California Dreamer och den avslutande, långa Kissing The Beehive.

3. Woven Hand / Ten Stones

Den här skivan har vuxit de senaste dagarna. Först var jag ytterst skeptisk, nu tycker jag att den är suverän. Inte hans bästa, men i paritet med Mosaic och kanske Consider The Birds. Jag saknar de lugnare, mer försiktiga låtarna som brukar finnas med i Woven Hands musikaliska värld, men i övrigt är jag nöjd. David Eugene Edwards sånginsats är som vanligt enastående, och många nya grepp provas. Quiet Nights of Quiet Stars liknar som sagt inget annat. Nu hoppas jag på nya Sverigebesök, för live är Woven Hand ytterligare ett par snäpp bättre.

4. Opeth / Watershed

Korten på bordet: Ghost Reveries sög. Rätt så rejält. Alldeles för poppig och glad och med flera riktiga stinkbomber till låtar. Atonement. Det sämsta Opeth gjort. Bra låtar finns också, men Ghost Reveries är utan konkurrens Opeths svagaste ögonblick. Ändå smög den sig in på Close-Ups lista över de senaste arton årens bästa skivor. En stor skandal, så klart. Turnén som följde på Ghost Reveries gjorde heller ingen glad. Jag hade mer eller mindre räknat ut Opeth. Men hoppet tändes igen när jag läste en förhandsrapport på Watershed i Close-Up. Och när jag själv fick tag i Watershed kunde jag pusta ut. Mitt gamla favoritband var på banan igen. Opeth slänger in flera nya trick där kvinnosång och blastbeats väl får sägas vara de mest radikala. Och det funkar. Låtmaterialet är oändligt mycket mer spännande än på Ghost Reveries, och Opeth är betydligt hårdare igen. Åtminstone till en början. För ungefär halvvägs in i skivan försvinner nästan all growlsång. Så här lite growls har Opeth aldrig använt sig av. Det är faktiskt bara i tre av åtta låtar det förekommer growls! Micke Åkerfeldts rena sång används alltså mer än någonsin, och det är ju inte helt fel. Men ändå: Opeth blir nog aldrig lika bra som de var runt millenieskfitet igen, där de släppte Still Life, Blackwater Park och Deliverance. Ej att förglömma Morningrise. Dock: Watershed är en rejäl uppryckning. Gott så.

5. Vampire Weekend / Vampire Weekend

Paul Simons afrikanska musikäventyr har nämnts som den största referenspunkten för att beskriva det hyllade Vampire Weekend. Kör i vind. För vissa verkar det vara av all vikt att hitta referenser för att kunna fasa in en ny artist i en bekväm kontext. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Vampire Weekends debut är en sprudlande, energisk, glad och lekfull platta som svänger något djävulskt. Tyvärr känns det lite som att det här är årets Arctic Monkeys och att om ett år eller så är det ingen som kommer ihåg/bryr sig om Vampire Weekend. Men tills dess dansar vi glatt vidare åt hits som M79, Mansard Roof, I Stand Corrected och Oxford Comma.