Blondinbella

I dagens Metro skriver "superbloggaren" Alex "Munnen" Schulman för en gångs skull ett intressant, relevant inlägg. Det handlar alltså om Blondinbella och alla andra som bloggar om inte någonting med ändå har hundratusentals läsare varje dag. Blondinbella är alltså den piffiga sjuttonåringen Isabella Löwengrip som bor i en finare förort utanför Stockholm och lever sitt härliga liv fyllt med klädköp, frisyrfixande, partaj och annat livsviktigt. Och så skriver hon (på dålig svenska) om dessa gastkramande händelser. Inget ont i det, låt folk skriva vad de vill. Men att 400 000 jävla svenskar läser om skiten varje dag är skrämmande. Obegripligt. Eller är det verkligen obegripligt? Jag upphör aldrig att förvånas över Svenssons skandalösa smak, eller snarare brist på smak. Svensson går på Iron Maiden-konsert ("för det ska man göra, häftigt med hårdrock och han Eddie") och jublar högst åt de sämsta låtarna Run To The Hills och The Number Of The Beast. Svensson tycker att Rhapsody In Rock är höjden av lycka. Svensson röstar fram Magdalena Forsberg till Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Svensson röstar fram Born In The USA till bästa Springsteen-låten (ledtråd: den är inte i topp på min Topp 50-lista). Svensson läser Stieg Larsson och kallar det stor litteratur. Svensson rasar och kräver "ge Astrid Lindgren Nobelpriset NU!" Svensson läser Blondinbellas blogg. Jag tappar hoppet. Kan någon förklara för mig vad det finns för intressant med att läsa om Blondinbellas standardliv? Är era egna liv så tråkiga att ni måste ta del av andras? Har ni helt enkelt inget liv?

Det handlar förstås också om YTLIGHET. Sverige 2008 slår väl någon slags rekord i ytlighet. Blondinbellas läsekrets - eller åtminstone en stor del av den - består av unga tjejer som är lika ytliga som Blondinbella själv. Det är kläder, hår, smink, party och killar som gäller. Och inte så mycket mer. Jag antar att Blondinbellas blogg fyller en slags funktion i det att den visar hur man kan nå nya, tidigare oanade höjder i ytlighet och tomhet.

Gemensamt för den ytliga gruppen och Svensson-gruppen är någon slags ovilja eller okunnighet, eller vad det nu än är, ta sig lite längre. Man nöjer sig med Stieg Larsson. Man nöjer sig med den senaste Absolute Music-skivan. Jag förstår det inte. Varför orkar man inte gräva lite djupare, söka efter och finna något med lite mer substans, lite mer innehåll? Bortom Sonic Syndicate hittar man Deathspell Omega, bortom Born In The USA hittar man Drive All night, bortom Run To The Hills stöter man på Alexander The Great. Ni förstår vad jag menar. Det finns en bättre, vackrare, djupare värld bara man anstränger sig lite. Bortom Blondinbellas plattityder, bortom radioskvalet på Rix FM.

PS. Nu har Blondinbellas snubbe också en blogg. Storstadskillen. Sveriges tredje största blogg, på bara en vecka. (O)trevlig läsning! DS.