PlayStation 4 på väg?

Oskar Skog skriver i ett inlägg på loading.se om nya rykten som menar att PlayStation 4 ska vara på väg. Någon gång 2011 ska den släppas, säger ryktet. Även Gamereactor rapporterar om det här i dag.

Goto Hiroshige has received PSX4 spec info from Japanese developer sources who received preliminary spec from SCEI for developer feedback(whom Goto refuses to name due to NDA).- SCEI has sent rough PSX4 spec to 3rd party developers for feed back. Based on the description, PSX4 is a Wii-tized PSX3, no more than 2X as powerful.- SCEI wants to beat Xbox 3 to launch. 2011 is the deadline, or sooner.- SCEI pulled all its engineers from IBM Texas, and there is no new CELL architecture being developed. PSX4 will use same CELL architecture with improvements.- SCEI will dump XDR and use standard JEDEC memory type(GDDR3/DDR3) for main memory.

Playstation 4 som en slags Wii alltså. En måttligt uppgraderad PlayStation 3 med rörelsekänsliga kontroller och mer familjeanpassad. Låter inte alls kul. Helt fel väg att gå också, tycker jag. Bara för att Nintendo lyckats med sin enkla, prestandafattiga Wii så behöver inte det betyda att det är rätt väg. Vem vet, nästa generation vill spelarna kanske ha något helt annat? Att ta efter Nintendos idéer så där känns inte som en bra lösning, även om man måste förstå att tanken är lockande, med tanke på hur bra Wii går. Nä, Sony borde i stället titta tillbaka på sig själva och analysera vad som gjorde PlayStation och PlayStation 2 till så enorma framgångar och försöka jobba vidare därifrån. Vi får väl se...

Visa inte vår otrohet i TV

Expressen skriver i dag om den nya serien Färjan som börjar på femman i kväll. Vi får följa gäster och personal ombord på en white trashig Finlandsfärja. Med allt vad det innebär i form av fylla, hångel, karaoke och andra pinsamheter. Nu hör oroliga människor av sig till Kanal 5 och ber om att deras snedsteg inte ska visas upp i tv.
Här är några citat från oroliga deltagare:

”Jag var i väg med Cinderella tidigare i år och vill absolut inte att ni ska visa något från den resan. Efter resan blev jag gravid och jag vill verkligen inte att min man ska se vad jag gjorde.”

”På en kryssning med Cinderella var jag med en annan man. Jag berättade det för min kille efteråt och vi har pratat jättemycket om det. Nu känns det som vi rett upp det hela och det skulle kännas otroligt jobbigt om det kom med i bild och rev upp alla sår igen.”

Minns inte allt jag gjorde den där gången och är lite orolig. Jag var ganska berusad och dansade med ganska många. Snälla, finns det en chans att få komma och titta innan det visas? Jag vet inte vad min familj kommer säga om de får se.”

Hur patetiskt är inte detta? Jag har bara en sak att säga: skyll er själva.

Bruce Springsteen på Super Bowl

Det har ryktats ett tag i Springsteen-världen, men nu är det alltså bekräfat. Bruce Springsteen och E Street Band står för pausunderhållningen på Super Bowl-finalen som spelas på Raymond James Stadium i Tampa den första februari 2009. En god anledning att hålla sig vaken den natten alltså.

28. 4th Of July, Asbury Park (Sandy) (The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle, 1973)

Den mest väntade låten på konserten den 4 juli. Självklart kom den också. Och vad bra den var! Danny Federicis stora stund med dragspelet fick den här kvällen dubbelt värde. Dels som en 4 julihyllning, dels som en stor, vacker hyllning till Danny Federici. Det var vackert och rörande. En av kvällens höjdpunkter, absolut. Den var även tillägnad den gamla spådamen Madame Marie, som nämns i texten och som nyligen gått bort.

Sandy the fireworks are hailin' over Little Eden tonight
Forcin' a light into all those stoned-out faces left stranded on this Fourth of July
Down in town the circuit's full with switchblade lovers so fast so shiny so sharp
And the wizards play down on Pinball Way on the boardwalk way past dark
And the boys from the casino dance with their shirts open like Latin lovers along the shore
Chasin' all them silly New York girls

Här är ett proffsfilmat klipp från just Ullevi:



Med Danny Federici, en av de sista gångerna:



Och från Hammersmith Odeon 1975:

Stor speldag i morgon

I morgon, torsdag, släpps både WipEout HD och Mega Man 9 på PSN. Tvp spel jag sett fram emot länge och som ska bli riktigt trevliga att ta itu med. Frågan är hur bra Mega Man 9 bli egentligen. Det som tilltalar mig är spelets koncept: det är utvecklat som vore det 1988 i stället för 2008. Grafiken, musiken, kontrollen, upplägget - allt är NES. Man kan se det som ett splitternytt NES-spel. Idén är så sjukt bra att alla som äger en PS3, Xbox 360 eller Wii borde köpa det bara därför. Är spelet dessutom sedan lika kul som de gamla Mega Man-spelen var så är det en fet bonus.

WipEout HD är egentligen PSP-spelen WipEout Pure och Puls sammanslagna till ett spel, med en del nya inslag. Men det som gör det här spelet är presentationen. Spelet är ett av få som presenteras i Full HD, 1920x1080p upplösning. Dessutom i stabil bilduppdaterin på 60 bilder i sekunden. Det borgar för en grafikfest utan dess like. Och i morgon är det alltså dags.

29. Highway Patrolman (Nebraska, 1982)

Hur hög klass Bruce Springsteen håller som textförfattare exemplifieras egentligen tydligast på Nebraska, och kanske allra mest med den här låten, Highway Patrolman. Den är så pass bra att Sean Penn såg sig nödgad att göra en film av den. The Indian Runner, Sean Penns debut som regissör, 1991. En mörk, lågmäld film som följer texten väl, även om den så klart vidareutvecklar persongalleriet och spinner iväg på ett par egna sidoutflykter. Jag tycker inte att så mycket mer behöver sägas. Läs texten, lyssna på musiken, se filmen.

My name is Joe Roberts I work for the state
I'm a sergeant out of Perrineville barracks number 8
I always done an honest job as honest as I could
I got a brother named Franky and Franky ain't no good

Now ever since we was young kids it's been the same come down
I get a call over the radio Franky's in trouble downtown
Well if it was any other man, I'd put him straight away
But when it's your brother sometimes you look the other way

Me and Franky laughin' and drinkin' nothin' feels better than blood on blood
Takin' turns dancin' with Maria as the band played "Night of the Johnstown Flood"

I catch him when he's strayin' like any brother would
Man turns his back on his family well he just ain't no good

Well Franky went in the army back in 1965 I got a farm deferment, settled down, took Maria for my wife
But them wheat prices kept on droppin' till it was like we were gettin' robbed
Franky came home in '68, and me, I took this job

Yea we're laughin' and drinkin' nothin' feels better than blood on blood
Takin' turns dancin' with Maria as the band played "Night of the Johnstown Flood"
I catch him when he's strayin', teach him how to walk that line
Man turns his back on his family he ain't no friend of mine

Well the night was like any other, I got a call 'bout quarter to nine
There was trouble in a roadhouse out on the Michigan line
There was a kid lyin' on the floor lookin' bad bleedin' hard from his head there was a girl cryin' at a table and it was Frank, they said
Well I went out and I jumped in my car and I hit the lights
Well I must of done one hundred and ten through Michigan county that night

It was out at the crossroads, down round Willow bank
Seen a Buick with Ohio plates behind the wheel was Frank
Well I chased him through them county roads till a sign said Canadian border five miles from here
I pulled over the side of the highway and watched his taillights disappear

Me and Franky laughin' and drinkin'
Nothin' feels better than blood on blood
Takin' turns dancin' with Maria as the band played "Night of the Johnstown Flood"
I catch him when he's strayin' like any brother would
Man turns his back on his family well he just ain't no good



Till Daniel Josefssons ära lägger jag även upp Johnny Cashs version av låten. För dig, Daniel:

Dagens låt: Your Love

Är det inte underbart när man blir positivt överraskad? Som i går när jag var på Zoo Bar i Helsingborg och faktiskt hörde en låt jag tyckte om. En gammal pärla från förr som jag hade glömt bort att jag älskade. Alltid roligt att bli påmind om låtar man inte minns att man älskar. Jag pratar om låten Your Love med det brittiska 80-talsbandet The Outfield så klart. Bandet startade i London på 80-talet, släppte sin debut Play Deep 1985, en skiva som sålde trippelt platinum i USA. Från den här skivan släpptes Your Love som singel, den nådde som högst en sjätte plats på singellistan i USA. I hemlandet hade bandet däremot blyga framgångar. Bandet håller fortfarande på, 2006 släpptes senaste skivan Any Time Now. Den är säkert jättedålig, men Your Love ska aldrig falla i glömska igen. Videon är för övrigt obetalbar. En gitarrist som står väldigt bredbent, en sångare försedd med hockeyfrisyr och en sådan där jätteful bas utan huvud. Just nu världens bästa låt. Jag lyssnar på den tio gånger om dagen.

Videon hittas här.

Death Magnetic låter illa

Audiofiler världen över har startat ett upprop som kräver att Metallicas nya skiva Death Magnetic ska mastras om. Hur löjligt är inte det? "Den hårt komprimerade mix som används för cd-versionen ger ett kraftfullare ljud. Men detta sker på bekostnad av dynamik och ljudkvalitet." säger en viktigpetter. Jag säger: nackskott på alla ljudbögar. Det finns inte mycket i musikvärlden som är värre än audiofiler. Audiofiler sitter på stereoanläggningar för hundratusentals kronor och onanerar till hur fint det låter. En audiofil har alltid den bästa stereon, men också alltid den sämsta smaken. Audiofiler har helt bisarrt rutten smak. Skivor som alla andra hatar för att de är kassa, kan en audiofil dyrka. Inte för att den är bra, men för att den låter bra. Att det låter bra är i deras värld viktigare än att det är bra. En audiofil kan aldrig uppskatta indiepop eller black metal, eftersom det inte låter tillräckligt bra. Ja, det skulle möjligen vara Dimmu Borgir då. Men Dimmu Borgir är överproducerade och tråkiga, det fattar alla förutom audiofilerna. Att läsa skivrecensioner i en audiofiltidning är skrämmande läsning. Det nämns aldrig något om huruvida låtskrivandet är bra, musikerna är duktig (jo, om det går i klang med en bra ljudbild) eller om musiken säger något relevant eller om den ack så viktiga men så svårdefinierade känslan. Däremot skrivs det om instrumentens klang, om dynamik, om luftighet och om att varje instrument hörs och jag vet inte allt. Det är patetiskt. Självklart är audiofilernas heliga graal fortfarande Dire Straits-plattan Brothers in arms. Det säger allt.

Dagens klassiker

När jag började på gymnasiet i Kristianstad hösten 1995 gick det en kille i min klass som hette Per. Han var hårdrockare, insnöad på black och death metal och hade bra koll. Redan från första dagen i skolan förstod jag att jag skulle bli vän med honom. Det blev jag också efter ett tag. Det började med att jag visade honom ett nummer av skoltidningen Chili där Dark Funeral var med, och så började vi prata hårdrock. Jag var nyfiken på death och black metal, men hade ingen större koll. Det hade Per däremot, som sagt. Han lärde mig allt han kunde, och lånade gladeligen ut skivor med tuff musik. En av de första skivorna jag fick låna av honom var dagens klassiker, Amorphis klassiska Tales From The Thousand Lakes från 1994. Jag älskade den från första sekund. Jag älskade den redan innan jag hörde den - omslaget säger verkligen allt om hur den här skivan låter. Tung, atmosfärisk death metal med massiva inslag av sjuttiotalshårdrock och heavy metal. Men framför allt lyckas den som få andra skivor fånga det nordiska vemodet. Mycket death och black metal från Skandinavien från mitten av nittiotalet har en aura av vemod och sorgsenhet över sig, och ofta är melodierna väldigt folkmusikfärgade. Jag tänker på Dissections skivor, på Unanimateds Ancient God of Evil, på Opeths debut Orchid och Morningrise, på Naglfars Vittra, på In Flames två första skivor, Dance of December Souls med Katatonia och så klart på den norska svartmetallen, främst Enslaved, Emperor och Satyricon. Men med undantag från Opeths två första skivor tycker jag att det är Tales From The Thousand Lakes som låter allra mest nordisk. Produktionen är ganska tidstypisk Sunlight. Fläskigt gitarrljud och med avgrundsdjup growl. På det ligger keyboards och orglar och gitarrslingor som tillsammans skapar den här nordiska, vemodiga atmosfären jag talar om. Amorphis har aldrig gjort något bättre efter den här skivan.

Under den här perioden älskade jag att ta promenader och cykelturer i skogarna runt Åhus. De var rätt planlösa, jag cyklade mest runt för att se var jag hamnade. Med mig på mina turer hade jag alltid musik. Allra mest lyssnade jag på mitt kassettband med Tales From The Thousand Lakes på, och varje gång jag lyssnar på skivan minns jag mina utfärder där i mitten av 90-talet. Det var en konstig, ibland jobbig, men ganska bra tid. Jag upptäckte ny musik, trivdes inte så jättebra på gymnasiet, var något av en enstöring som trivdes bäst med min musik, mina böcker och tv-spel. En nörd? Ja, kanske det. Ibland saknar jag de här utflykterna, och varje gång jag är i Åhus brukar jag ge mig ut i skogen eller gå längs havet. På hösten har jag helst Opeths fyra första skivor som ljudkuliss. Tales From The Thousand Lakes passar bäst en kall, skånsk vinterdag. Gråmulen, grådaskig, kall och rå, möjligen ligger det någon snödriva kvar i skogen. Helst ska det vara i trakterna runt farföräldrarnas sommarstuga. Då finns det ingen bättre musik än Tales From The Thousand Lakes.

30. Lucky Town (Lucky Town, 1992)

Det är allmänt känt att artister som är lyckliga och mår bra gör dålig musik. Det kanske allra tydligaste och otäckaste skräckexemplet på detta är Bruce Springsteens skivor Lucky Town och Human Touch som gavs ut simultant 1992. Bruce var nygift med Patti Scialfa, hade gott om pengar, barn och bodde i värmen i Los Angeles. Allt var frid rent privat. Jämför gärna med hur det såg ut när han spelade in Born To Run eller Darkness On The Edge Of Town. Han var fattig, hela hans karriär stod på spel och hans perfektionism höll på att driva alla som var inblandade i Born To Run från vettet. Bråket med Mike Appel gjorde att han inte fick spela in Darkness On The Edge Of Town, och i ren frustration turnerade han och gjorde musik. En dålig situation privat, men musikmässigt alstrade den hans allra, allra bästa musik. Inför dubbelsläppet 1992 var alltså allt tvärtom. Bruce mådde bra. Och var helt ärligt helt sinnesförvirrad. Han gjorde sig av med E Street Band - bara Patti och Roy Bittan var kvar. I stället hyrde han in ett förfärligt gäng studiomusiker. Resultatet blev två hemska skivor med knastertorr produktion, överlag riktigt risigt låtmaterial och en hybris av sällan skådat slag. Musikerna var profillösa och konserterna som följde visade hur mycket E Street Band betyder för Springsteen. Lasse Anrell på Aftonbladet gav dock Globenspelningen 1992 hela sex plus....

Men. Det finns ett men, som ni säkert redan börjar ana. Och det är följande: Det finns bra låtar på Lucky Town och Human Touch. Riktigt, riktigt bra låtar. I wish I were blind och If i should fall behind exempelvis. Men framför allt Lucky Town, nummer 30 på min lista. En riktigt bra rocklåt, utan krusiduller, utan knussel. Huvudriffet i låten är stort och starkt. Farsan köpte de båda skivorna och jag minns att han spelade dem en del i bilen, men med endast ett fåtal låtar utvalda. Lucky Town var en av dem, och jag har gillat den sedan dess.
Återigen är det ett sökande - ett sökande efter något bättre. Och kanske, för en gångs skull, hittar huvudpersonen i låten vad han söker. Och så gjorde Bruce också. Visst kan man väl unna honom att få ha det bra i Los Angeles några år, även om det resulterade i hans karriärs sämsta skivor. Lucky Town är hur som helst ljuset i den här mörka perioden i Springsteens karriär.

House got too crowded clothes got too tight
And I don't know just where I'm going tonight
Out where the sky's been cleared by a good hard rain
There's somebody callin' my secret name

I'm going down to Lucky Town
Going down to Lucky Town
I wanna lose these blues I've found
Down in Lucky Town
Down in Lucky Town

Had a coat of fine leather and snakeskin boots
But that coat always had a tread hangin' loose
Well I pulled it one night and to my surprise
It led me right past your house and on over the rise

I'm going down to Lucky Town
Down to Lucky Town
I'm gonna lose these blues I've found
Down in Lucky Town
Down in Lucky Town

I had some victory that was just failure in deceit
Now the joke's comin' up through the soles of my feet
I been a long time walking on fortune's cane
Tonight I'm steppin' lightly and feelin' no pain

Well here's to your good looks baby now here's to my health
Here's to the loaded places that we take ourselves
When it comes to luck you make your own
Tonight I got dirt on my hands but I'm building me a new home

Down in Lucky Town
Down in Lucky Town
I'm gonna lose these blues I've found
Down in Lucky Town

Originalversionen:



Från Stockholm Stadion 1993:

31. Night (Born To Run, 1975)

Dags för det första bidraget från Born To Run då. Om den här låten finns det egentligen inte så mycket att berätta. Den känns lite bortglömd bland de andra monsterlåtarna på Born To Run, inklämd mellan Tenth Avenue Freeze-Out och Backstreets. Det är hur som helst en apbra låt typisk E Street Band. Högt tempo redan från introt, med Roy Bittans piano och Springsteens gitarr i centrum. Max pumpande trummor, mycket saxofon från Big Man. En text om en längtan bort från något, om att vilja till något bättre.

You get up every morning at the sound of the bell
You get to work late and the boss man's giving you hell
Till you're out on a midnight run
Losing your heart to a beautiful one
And it feels right as you lock up the house
Turn out the lights and step out into the night

Night öppnade som bekant den andra Ullevispelningen, och jag har länge velat höra denna pärla live.

Call of Duty 6

Aftonbladet skriver att Call of Duty 6 är under utveckling och släpps nästa år. Det utvecklas - tack och lov - av Infinity Ward som gjort de bra delarna i serien (1, 2, 4). Del fem som kommer nu i höst utspelas ju som bekant återigen i Andra Världskrigsmiljö (zzzzzzz), utvecklas av Treyarch och verkar helt ärligt vara skittråkigt. Hoppas att Infinity Ward låter del sex utspela sig i modern tid igen, precis som i fyran, och att de gör single player-kampanjen aningen längre. Då kommer sexan att bli riktigt tung. Bara att börja längta.

Fredrik Virtanen "rasar"

Fredrik Virtanen - som jag alltid tyckt varit en helt okej snubbe - skriver en riktigt bra krönika i Aftonbladet i dag. Förivsso om det oviktiga ämnet Idol, men poängen är viktig. Poängen är: låt aldrig svenska folket rösta i viktiga frågor det går alltid fel. Svenska folket röstade fram en borgerlig regering i senaste riksdagsvalet. Svenska folket i Landskrona och Helsingborg gav Sverigedemokraterna 22% respektive 11% av rösterna i kommunalvalet. Svenska folket röstar fram Magdalena Forsberg till typ främsta svenska idrottaren någonsin. Svenska folket röstar fram Run to the hills till den bästa Iron Maiden-låten och Born in the USA till den bästa Bruce Springsteen-låten. Och så vidare, och så vidare.

Så här skriver Virtanen:

Lyssna på min nya tv-programidé:

Nobelpristagarkandidater i kemi får göra vissa experiment kring organisk syntes. Även diskmedelsbolaget Yes får visa sina bästa trick för att få en ugn ren.

Kungliga vetenskapsakademien är där och lägger sin röst, men därpå får tittarna ringa in och rösta på vinnaren.

Och vinnaren är ... tvättmedelskemisterna!

I program två presenterar Horace Engdahl från Svenska akadamien olika författare, kanske Cees Nooteboom och Joyce Carol Oates. Dessutom är Liza Marklund där och läser högt.

Sedan får folk ringa in och rösta.

Och vinnaren är ... Liza Marklund!

I program 3 hittar vi några fysiker som talar om ferromagnetiska fenomen – och ett gäng glada studenter som tänder en glödlampa med stjärten.

Ja, ni förstår vem som vinner där också. Glödlampan. I stjärten.

Svenska folket har helt enkelt överlag jävligt risig smak - bevisen på detta är tydliga. Det är den enklaste, bekvämaste lösningen hela tiden. I fråga om mat, kultur, dryck, musik, film - allt. Det blir en Carlsberg Sort Guld till fredagsmiddagen bestående av hemköpt thaimat ("spännande med något exotiskt ibland"). I bakgrunden snurrar en skiva med Eva Cassidy. Efter maten blir det Idol på TV4, "åh, vad duktiga de är" och så lägger man en röst på Idol-Johannes "för det är ju så synd om honom, för juryn är ju så taskig mot honom". Efter Idol rundas kvällen så klart av med en Wallander-deckare och så några sidor Stieg Larsson innan det är dags att sova - "så himla smarta böcker, den här Millenie-trilogin".

Veckans LaTanto

Min favoritkomiker LaTanto är i högform igen. Dagens märklighet:

Hösten är här! Hösten - tombolans tid.

* Vinn din ålder i homosexuell respekt för James Hetfield. Exempel: Du är 30 år gammal. Din homosexuella respekt för James Hetfield ökar med 30 procent.

* Vinn ditt skonummer i förmågan att höra blastbeats på St. Anger. Exempel: Ditt skonummer är 44. Du kan nu höra 44 fler blastbeats på St. Anger än du kunde tidigare.

* Vinn din vikt i Nasum-Anders (pinne medföljer). Exempel: Du väger 70 kilo. Du vinner en Nasum-Anders som väger 70 kilo, samt en pinne som du kan peta på honom med så att han wobblar.

* Vinn dig själv i läder. Du vinner en replika av dig själv i massivt läder.

Woven Hand till Sverige

Woven Hand gör en enda Sverigespelning i höst. Lyckligtvis sker det i Malmö. 16 november är datumet. KB är platsen. Det kommer att bli stor magi!

Biljetter köpes på ticnet.se.

32. Youngstown (The Ghost Of Tom Joad, 1995)

Inför inspelningen med den mörka The Ghost Of Tom Joad, en slags andlig uppföljare till Nebraska, gjorde Bruce Springsteen ett journalistiskt arbete för att ge sina berättelser så stor autencitet och närvaro som möjligt. Han valde att utforska USA och dess baksidor: Kalifornien på gränsen mellan USA och Mexico, industrierna som lades ner, folk i fattigdom och arbetslöshet. Fattigdom, misär, usla levnadsförhållanden. Han reste runt, bodde på billiga hotell och pratade med de människor han mötte. Resultatet blev ett mörkt porträtt av Amerikas nya underklass; lågavlönade människor, lätta att byta ut, ständigt på jakt efter arbete. Youngstown, den mörkaste och bästa låten på skivan, berättar historien om den bittre stålarbetaren som tvingas iväg från sin hemstad, stålstaden Youngstown, då stålverken lades ner. Den stål som användes i de krigsmaskiner USA använde behövdes inte. 28 stålhyttor lades ner och arbetslösheten blev, som på så många andra håll i industrialismens USA, massiv. Låten är mörk och dyster, texten som den rök som stålverken spydde ut - svart som sot. Originalversionen är akustisk, lugn, mörk, hotfull. E Street Band-versionen stor och kraftfull med ett enormt solo av Nils Lofgren. Nedan finns en version från The Ghost Of Tom Joad-turnén, frafmörd just i Youngstown, samt en version med The E Street Band. Titta på båda, de är lysande.

Here in northeast Ohio
Back in eighteen-o-three
James and Dan Heaton
Found the ore that was linin’ yellow creek
They built a blast furnace
Here along the shore
And they made the cannonballs
That helped the union win the war

Here in Youngstown, here in Youngstown
Sweet Jenny I’m sinkin’ down
Here darlin’ in Youngstown

Well my daddy worked the furnaces
Kept ’em hotter then hell
I come home from ’Nam worked my way to scarfer
A job that’d suit the devil as well
Taconite coke and limestone
Fed my children and made my pay
Then smokestacks reachin’ like the arms of god
Into a beautiful sky of soot and clay

Here in Youngstown, here in Youngstown
My sweet Jenny I’m sinkin’ down
Here darlin’ in Youngstown

Well my daddy come on the 0hio works
When he come home from world war two
Now the yards just scrap and rubble
He said, “Them big boys did what Hitler couldn’t do”
These mills they built the tanks and bombs
That won this countries wars
We sent our sons to Korea and Vietnam
Now were wondering what they were dyin’ for

Here in Youngstown, here in Youngstown
My sweet Jenny, I’m sinkin’ down
Here darlin’ in Youngstown

From the Monongahela valley
To the Mesabi iron range
To the coal mines of Appalachia
The story’s always the same
Seven-hundred tons of metal a day
Now sir you tell me the world’s changed
Once I made you rich enough
Rich enough to forget my name

And Youngstown, and Youngstown
My sweet Jenny I’m sinkin’ down
Here darlin’ in Youngstown

When I die I don’t want no part of heaven, I would not do heaven’s work well
I pray the devil comes and takes me to stand in the fiery furnaces of hell

Dagens klassiker

Med datorn mer eller mindre ur funktion får jag ta till andra medel för att lyssna på musik. Rota i skivhyllan till exempel. Det gör jag aldrig annars. I dag grävde jag fram denna storslagna klassiker:

Aldrig ska jag glömma den förväntan jag under flera månaders tid byggt upp inför det här släppet. Jag hade bara några månader tidigare kommit över den oefterhärmliga La Masquerade Infernale - en av de tio bästa metalskivorna någonsin - och älskade den över allt annat. Jag och många med mig trodde att Arcturus var nerlagt. La Masquerade Infernale släpptes 1997 och det hade nu nästan gått fem år utan något livstecken. Men så släpptes The Sham Mirrors. Jag var skribent på någon metalsida på nätet, och fick hem ett recensionsexemplar. Jag lyssnade intensivt och delade utan att tveka ut full pott, 10 av 10, i betyg. Det står jag fortfarande för. Den här skivan är i det närmaste fulländad och lika bra i dag som för sex år sedan. Den är otroligt pretentiös och storvulen, men ändå har bandet tonat ner de allra största pretentionerna och det allra mest pompösa. Musiken är inte lika högtravande (märk väl att ord som pretentiös, högtravande, bombastisk, pompös o dyl endast ska ses som något positivt i fallet Arcturus) och teatralisk som La Masquerade Infernale. Musikerna gör ett strålande arbete, menGarm med sin stora röst äger skivan. Den här gången har han ingen hjälp av Simen Hestnaes - nuvarande sångare i Arcturus för övrigt - utan klarar jobbet galant själv. Däremot gör Ihsahn en fantastisk insats i Radical Cut. Sju låtar känns alldeles för lite. Jag vill ha mer, mer, mer. För uppföljaren Sideshow Symphonies är tyvärr inte alls lika bra.

Nytt från Apple

Apple hade sin årliga presskonferens i går. Jag följde den med stort intresse, i hopp om att det skulle utannonseras en ny MacBook. Det gjorde det inte. Däremot nya versioner av iPod Classic, Touch och Nano. Classic prissänks, och kommer nu i 120 gb storlek. Touch blir smalare och billigare den också. Själv är jag mest intresserad av nya Nano. Extremt läcker i aluminium och glas, i nio olika färger. Skakfunktion - byt låt genom att skaka den. Men framför allt ny, större hårddisk. 8 eller 16 gb minne, till ett bra pris. 1395 respektive 1845 kr. Jag är förbannat sugen på den stora modellen, då min mobil bara har 2 gb och det räcker sannerligen inte långt. Läs mer här.

Alter Egon

Alter Egon - en könsrocksartist vid namn Peter London, medlem i skitkassa Crash Diet. En slags enmans hypemaskin har byggts upp kring Alter Egon. The one man hype machine kallar sig CW Hellfukk (jag skriver inte hans riktiga namn av medmänsklighet) har i flera månader hypeat Alter Egon på ett rent bisarrt sätt. Bandets skitdåliga klichetexter har han målat upp som det bästa som över huvud taget har skrivits - inte bara inom musik, utan inom all sorts litteratur någonsin. Ja, läs själva så förstår ni att så är ju inte fallet:

Ja gör det bara för att ja ska kunna runka!
Ja gör det bara för att ja ska kunna runka!
Ja tar lite till fast ja inte vill
Ja står på egna ben men de värker å de svider
Ja tar mig fram i livet med hjälp av mediciner
Ja ger det en chans för att komma nån annanstans

Det måste va nåt fel på min kuk
Ja står inte ut kan någon hjälpa till
Den har varit slak sen långt tillbaks
Den ligger där helt still
Ja minns hur det va på den tiden
Jag inte behövde få upp han med tvång
men nu har han krympt blivit stympt
Han e blott bara 1 cm lång

Ja har det inte lätt att gå på toalett
När ja går på bordell blir jag heterosexuell
När ja ska runka kuk får jag diarre akut

Ja har ett sätt som e rätt så snett
men fungerar varenda gång
det skapar problem men ja e inte sen
med att laga dom sen nån gång
ja minns hur det va på den tiden
ja inte behövde få upp han med tvång
men nu har han krympt blivit stympt
han e blott bara en cm lång

Ja har min medicin som jag blandat med bensin
när jag går på bordell blir jag heterosexuell
när jag ska runka kuk får jag diarre akut

ja gör det bara....

Det måste va nåt fel i mitt liv
ja e så labil kan inte härda ut
ja har varit stygg ja har legat på rygg
medans penis åkt in å ut
ja minns hur det va på den tiden
då ja va en pojke som ville bli stor
nu längtar ja bara tillbaka till livet
innan ja börja med hor

Ja bor på lasarett för ja gjorde på mitt sätt
ja lever nu idag fast ja känner mig så svag
kan någon ta mig hem och förföra mig igen

Det måste va nåt fel på min kuk
ja står inte ut kan någon komma hit
den har varit slak sen långt tillbaks,
ja har troligen fått hepatit
ja minns hur det va på den tiden
ja inte behövde använda kondom
men nu har han krympt blivit stympt
han är numera lika stor som en atom

Ja har det inte lätt att gå på toalett
när ja går på bordell blir jag heterosexuell
när ja ska runka kuk får jag diarre akut

ja gör det bara....

Men, den riktigt stora grejen var när line-upen skulle avslöjas. CW utlovade att en av medlemmarna skulle vara en riktig skräll, som skulle framkalla

CW. Hellfuck säger:
jag lovar, du kommer att skita ner dig när du får reda på vem en av medlammarna i bandet e nu
Pava säger:
Ace Frehley...?
Pava säger:
Claes Wihnberg?
CW. Hellfuck säger:
det e so osannolikt att det knappt finns... nej inte ace
CW. Hellfuck säger:
och nope, inte jag
Pava säger:
Martin Börjesson?
CW. Hellfuck säger:
heh, näe
CW. Hellfuck säger:
jag e svuren t tystnad
Pava säger:
Loggan?
Pava säger:
säger du A får du säga B...
CW. Hellfuck säger:
men när det offentliggörs kommer det nog att diskuteras

Ja, och sen avslöjades då bandets sättning:

Memory Man - Keytar
Greven - Bass
Belle - Drums
Alter Egon - Vocals & Guitars

Skrällen, den omtalade, var då alltså Belle som spelar trummor. Hon heter Isabel Lestapier och var Fröken Sverige 2007, men blev av med titeln för att hon hade vikt ut sig. Spännande! Snacka om misslyckad hype. Ja, att musiken är pinsamt usel gör förstås också sitt till. Sorry CW, det känns taskigt det här. Men 2008 års stora hypemisslyckande är självklart Alter Egon. Mycket väsen för ingenting. Fast nu fick ju Alter Egon det här inlägget av bara farten. Hoppas det hjälper!

33. Darkness On The Edge Of Town (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

Inledningen är klassisk. Roy Bittans souliga piano, Gary Tallents basslinga och Max Weinbergs trummor. Bruce som sjunger försiktigt. En mycket blygsam start, som kort senare exploderar. Dannys orgel kickar in och Max slår så hårt och resolut på trummorna att de förmodligen brakade ihop. Bruce tar i så att man för sin inre syn ser hur blodådrorna på hans hals håller på att spricka och deklarerar:

Well if she wants to see me
You can tell her that I'm easily found
Tell her there's a spot out 'neath Abram's Bridge
And tell her there's a darkness on the edge of town

Det är lika knäckande bra varje gång. När han körde den på Ullevi - båda kvällarna 2003 och andra kvällen nu i somras - var det bara att pumpa med näven och vråla med. 2003 körde han med ett par jobbiga fraseringar - men det gick inte att värja sig mot tyngden. 2008 var den bättre - men försvann nästan bland alla andra guldkorn som spelades den kvällen.

Texten är kolsvart, precis som på resten av skivan. Låten i sig - en brottartung halvballad - är inte mycket gladare den. Det är allvarstyngt, mörkt och hopplöst. Det är Bruce Springsteens trettiotredje bästa låt. Topp tio lätt, om det varit vilken annan artist som helst. Och det är långt i från den bästa låten på Darkness On The Edge Of Town - vänta bara.

Some folks are born into a good life
Other folks get it anyway anyhow
I lost my money and I lost my wife
Them things don't seem to matter much to me now
Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop
I'll be on that hill with everything I got
Lives on the line where dreams are found and lost
I'll be there on time and I'll pay the cost
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town

Från 1978:



Från Ullevi:

34. The Ties That Bind (The River, 1980 / The Ties That Bind, 1979)

The Ties That Bind inleder både The River och The Ties That Bind. En perfekt öppning. Rak, kraftfull Springsteen-rock utan några krusiduller. I liveversionerna av låten ackompanjerar Roy Bittan, men i studioversionen är det enkom Bruces och Steves gitarrer som hörs. Tolvsträngad gitarr, vilket gör att The Ties That Bind låter mycket The Byrds. Clarence Clemons levererar ett av många saxofonsolon på The River-plattan. På Darkness On The Edge Of Town har han bara tre solon, i Badlands, The Promised Land och Prove It All Night, men på The River hörs han saxofon i de flesta låtarna. En storslagen Clarence Clemons-revansch om man så vill. Intentionen med The River-inspelningen var att fånga essensen av The E Street Band och få det att låta som det gjorde live. En lite skitigare och skramligare produktion blir resultatet. Det låter inte särskilt kliniskt och perfekt, utan snarare spontant och levande. Ett bra val. Och live vet ju alla att Clarence Clemons spelar en stor roll, så därför spelar han en stor roll på The River också.

The Ties That Bind är en av många låtar kring kärlek på The River och tillhör, skulle jag vilja påstå, en av tre kategorier låtar på skivan. Det är de snabbare rocklåtarna som The Ties That Bind, Jackson Cage, Out In The Street och You Can Look (But You Better Not Touch). Det är partylåtar i stil med Hungry Heart, Sherry Darling, Cadillac Ranch och Ramrod. Och så är det balladerna - skivans allra starkaste sida - i form av bland annat titelspåret, Drive All Night, The Price You Pay och Fade Away.

Tidigare inspelningar av The Ties That Bind - till exempel den på skivan med samma namn - har en något annorlunda text. Framför allt refrängen där Bruce sjunger

The ties that bind
No man can break the ties that bind

i stället för

The ties that bind
Now you can’t break the ties that bind

som vi är vana vid. Ja, nu blev det nörderi på högsta nivå. Njut av de här två klippen i stället. Den första är en soundcheck där låten framförs i en väldigt annorlunda version, som sedan aldrig gjorts igen. Jag tror att det är från Largo, årtalet är 1978. Den andra versionen är från Reunion-turnén 1999.

RetroDuo

Spelbutiken.se säljer en apparat som heter RetroDuo. Det är någon slags Super Nintendo-kopia som spelar alla format; USA, Japan och Europa. Endast 499 kr kostar den. En sådan vill jag ha. Nu till frågan: någon som har testat den och kan hissa/sänka den? Är den något att ha?

Debaser i går

Jaha, så har jag sett The Hidden Cameras igen. Vilken besvikelse! Sist jag såg dem, på Mejeriet för två år sedan sprudlade både bandet och publiken av glädje, och konserten var fullkomligt magisk. Ett år tidigare på Hultsfred var de ännu bättre. Så förväntningarna inför gårdagen var förstås rejält uppskruvade. Inte bra. Risken för besvikelse blir så mycket större då. Debasers scen är skitliten och redan där började jag ana oråd. The Hidden Cameras är ett stort band och hur ska de få plats där? Jo, det såg jag direkt när de klev på scenen och rev av en ny låt direkt. De var en man mindre. Den ena, glada violinisten saknades, och det påverkade ljudbilden genom hela konserten. Den nya låten var för övrigt seg och tråkig och lovar inte gott. Jag stod och gäspade. En stund senare kom B-boy och då tändes mitt hopp. Den här låten är kolossal live, så även här. Men sedan föll bandet in i en långtråkig lunk som i princip fortsatte hela kvällen igenom. Joel Gibb såg trött ut och sjöng inte särskilt bra. Han sjöng dessutom fel text flera gånger. Resten av bandet försökte skoja till det genom att dansa, hoppa, tjoa och ha sig. Men det hjälpte inte ändå. Jag stod och gäspade och tittade på klockan och undrade vad som stod på. Inte ens Ban marriage eller extranumren med Music is my boyfriend, Breathe on it och I believe in the good of life, där Joel hängde av sig gitarren och gav sig ut i publiken, gjorde något större väsen av sig. Vad gick fel egentligen?

Bruce-sommaren 2008

Dags för ett riktigt sentimentalt, löjligt inlägg. Sitter på jobbet, allra sista dagen. Har inte så mycket att göra i dag, så jag sitter och surfar runt lite, hamnar på springsteen.se och läser på forumet om konserterna på Ullevi i somras. Blir nostalgisk och önskar att jag var där igen. Väntan och otåligheten hela veckan innan. Uppladding med alla mina Springsteen-DVD:s, skivor och mp3:or. Springsteen och inget annat än Springsteen flera veckor i rad. Spänningen som låg i luften den 4 juli minuterna innan klockan slog nio och bandet klev på scenen. Euforin men samtidigt känslan av att det kan bli ännu bättre i morgon, när vi vandrade ut från Ullevi. Dagen efeter när vi låg i trädgården i Fiskebäck och slöade och väntade. Promenaden bort till Ullevi och känslan av att snart är det dags igen. Biljetten som jag hittade! Ringde min kusin som var på väg till en fest på Hisingen, men istället kom rusande och hängde med in på Ullevi. Snacka om tur. Återigen lång väntan på att klockan ska slå nio. Konsertstart. Alla överraskningar. All magi. Summertime Blues! Backstreets! Darkness on the edge of town! Janey don't you lose heart! Drive all night!!! Because the night! Thunder road!!!! Bobby Jean! Avslutningen med Twist and shout! Glädjevrålen, tårarna, euforin. Det största någonsin.

Och därefter den grå vardagen igen. Två veckor efter konserten kan jag inte lyssna på något annat eller tänka på något annat (nästan) än Springsteen. I bilen till och från jobbet. Framför datorn med Youtube-klipp och ännu djupare nedfärder i djungeln av bootlegs och outgivna studioinspelningar. Nya favoritlåtar som Be true, Talk to me, Protection, Child bride och alltid Thunder road. Om och om igen.

Och nu är det slut. Den allra sista spelningen gjordes på en raggarträff häromdagen. Var det den sista spelningen med The E Street Band någonsin? Kanske. Men kanske inte. Bruce lät hälsa att det här var bara början. Men bandet börjar bli gammalt och slitet. Max Weinberg drar med Conan O'Brien till Los Angeles. Clarence Clemons kan knappt gå. Men ändå. Jag vill ha mer. Blir det en sista, storslagen final nästa sommar? Jag kan inte låta bli att drömma och hoppas.