Bruce-sommaren 2008

Dags för ett riktigt sentimentalt, löjligt inlägg. Sitter på jobbet, allra sista dagen. Har inte så mycket att göra i dag, så jag sitter och surfar runt lite, hamnar på springsteen.se och läser på forumet om konserterna på Ullevi i somras. Blir nostalgisk och önskar att jag var där igen. Väntan och otåligheten hela veckan innan. Uppladding med alla mina Springsteen-DVD:s, skivor och mp3:or. Springsteen och inget annat än Springsteen flera veckor i rad. Spänningen som låg i luften den 4 juli minuterna innan klockan slog nio och bandet klev på scenen. Euforin men samtidigt känslan av att det kan bli ännu bättre i morgon, när vi vandrade ut från Ullevi. Dagen efeter när vi låg i trädgården i Fiskebäck och slöade och väntade. Promenaden bort till Ullevi och känslan av att snart är det dags igen. Biljetten som jag hittade! Ringde min kusin som var på väg till en fest på Hisingen, men istället kom rusande och hängde med in på Ullevi. Snacka om tur. Återigen lång väntan på att klockan ska slå nio. Konsertstart. Alla överraskningar. All magi. Summertime Blues! Backstreets! Darkness on the edge of town! Janey don't you lose heart! Drive all night!!! Because the night! Thunder road!!!! Bobby Jean! Avslutningen med Twist and shout! Glädjevrålen, tårarna, euforin. Det största någonsin.

Och därefter den grå vardagen igen. Två veckor efter konserten kan jag inte lyssna på något annat eller tänka på något annat (nästan) än Springsteen. I bilen till och från jobbet. Framför datorn med Youtube-klipp och ännu djupare nedfärder i djungeln av bootlegs och outgivna studioinspelningar. Nya favoritlåtar som Be true, Talk to me, Protection, Child bride och alltid Thunder road. Om och om igen.

Och nu är det slut. Den allra sista spelningen gjordes på en raggarträff häromdagen. Var det den sista spelningen med The E Street Band någonsin? Kanske. Men kanske inte. Bruce lät hälsa att det här var bara början. Men bandet börjar bli gammalt och slitet. Max Weinberg drar med Conan O'Brien till Los Angeles. Clarence Clemons kan knappt gå. Men ändå. Jag vill ha mer. Blir det en sista, storslagen final nästa sommar? Jag kan inte låta bli att drömma och hoppas.