Debaser i går

Jaha, så har jag sett The Hidden Cameras igen. Vilken besvikelse! Sist jag såg dem, på Mejeriet för två år sedan sprudlade både bandet och publiken av glädje, och konserten var fullkomligt magisk. Ett år tidigare på Hultsfred var de ännu bättre. Så förväntningarna inför gårdagen var förstås rejält uppskruvade. Inte bra. Risken för besvikelse blir så mycket större då. Debasers scen är skitliten och redan där började jag ana oråd. The Hidden Cameras är ett stort band och hur ska de få plats där? Jo, det såg jag direkt när de klev på scenen och rev av en ny låt direkt. De var en man mindre. Den ena, glada violinisten saknades, och det påverkade ljudbilden genom hela konserten. Den nya låten var för övrigt seg och tråkig och lovar inte gott. Jag stod och gäspade. En stund senare kom B-boy och då tändes mitt hopp. Den här låten är kolossal live, så även här. Men sedan föll bandet in i en långtråkig lunk som i princip fortsatte hela kvällen igenom. Joel Gibb såg trött ut och sjöng inte särskilt bra. Han sjöng dessutom fel text flera gånger. Resten av bandet försökte skoja till det genom att dansa, hoppa, tjoa och ha sig. Men det hjälpte inte ändå. Jag stod och gäspade och tittade på klockan och undrade vad som stod på. Inte ens Ban marriage eller extranumren med Music is my boyfriend, Breathe on it och I believe in the good of life, där Joel hängde av sig gitarren och gav sig ut i publiken, gjorde något större väsen av sig. Vad gick fel egentligen?