Dagens klassiker

Med datorn mer eller mindre ur funktion får jag ta till andra medel för att lyssna på musik. Rota i skivhyllan till exempel. Det gör jag aldrig annars. I dag grävde jag fram denna storslagna klassiker:

Aldrig ska jag glömma den förväntan jag under flera månaders tid byggt upp inför det här släppet. Jag hade bara några månader tidigare kommit över den oefterhärmliga La Masquerade Infernale - en av de tio bästa metalskivorna någonsin - och älskade den över allt annat. Jag och många med mig trodde att Arcturus var nerlagt. La Masquerade Infernale släpptes 1997 och det hade nu nästan gått fem år utan något livstecken. Men så släpptes The Sham Mirrors. Jag var skribent på någon metalsida på nätet, och fick hem ett recensionsexemplar. Jag lyssnade intensivt och delade utan att tveka ut full pott, 10 av 10, i betyg. Det står jag fortfarande för. Den här skivan är i det närmaste fulländad och lika bra i dag som för sex år sedan. Den är otroligt pretentiös och storvulen, men ändå har bandet tonat ner de allra största pretentionerna och det allra mest pompösa. Musiken är inte lika högtravande (märk väl att ord som pretentiös, högtravande, bombastisk, pompös o dyl endast ska ses som något positivt i fallet Arcturus) och teatralisk som La Masquerade Infernale. Musikerna gör ett strålande arbete, menGarm med sin stora röst äger skivan. Den här gången har han ingen hjälp av Simen Hestnaes - nuvarande sångare i Arcturus för övrigt - utan klarar jobbet galant själv. Däremot gör Ihsahn en fantastisk insats i Radical Cut. Sju låtar känns alldeles för lite. Jag vill ha mer, mer, mer. För uppföljaren Sideshow Symphonies är tyvärr inte alls lika bra.