Dagens klassiker

När jag började på gymnasiet i Kristianstad hösten 1995 gick det en kille i min klass som hette Per. Han var hårdrockare, insnöad på black och death metal och hade bra koll. Redan från första dagen i skolan förstod jag att jag skulle bli vän med honom. Det blev jag också efter ett tag. Det började med att jag visade honom ett nummer av skoltidningen Chili där Dark Funeral var med, och så började vi prata hårdrock. Jag var nyfiken på death och black metal, men hade ingen större koll. Det hade Per däremot, som sagt. Han lärde mig allt han kunde, och lånade gladeligen ut skivor med tuff musik. En av de första skivorna jag fick låna av honom var dagens klassiker, Amorphis klassiska Tales From The Thousand Lakes från 1994. Jag älskade den från första sekund. Jag älskade den redan innan jag hörde den - omslaget säger verkligen allt om hur den här skivan låter. Tung, atmosfärisk death metal med massiva inslag av sjuttiotalshårdrock och heavy metal. Men framför allt lyckas den som få andra skivor fånga det nordiska vemodet. Mycket death och black metal från Skandinavien från mitten av nittiotalet har en aura av vemod och sorgsenhet över sig, och ofta är melodierna väldigt folkmusikfärgade. Jag tänker på Dissections skivor, på Unanimateds Ancient God of Evil, på Opeths debut Orchid och Morningrise, på Naglfars Vittra, på In Flames två första skivor, Dance of December Souls med Katatonia och så klart på den norska svartmetallen, främst Enslaved, Emperor och Satyricon. Men med undantag från Opeths två första skivor tycker jag att det är Tales From The Thousand Lakes som låter allra mest nordisk. Produktionen är ganska tidstypisk Sunlight. Fläskigt gitarrljud och med avgrundsdjup growl. På det ligger keyboards och orglar och gitarrslingor som tillsammans skapar den här nordiska, vemodiga atmosfären jag talar om. Amorphis har aldrig gjort något bättre efter den här skivan.

Under den här perioden älskade jag att ta promenader och cykelturer i skogarna runt Åhus. De var rätt planlösa, jag cyklade mest runt för att se var jag hamnade. Med mig på mina turer hade jag alltid musik. Allra mest lyssnade jag på mitt kassettband med Tales From The Thousand Lakes på, och varje gång jag lyssnar på skivan minns jag mina utfärder där i mitten av 90-talet. Det var en konstig, ibland jobbig, men ganska bra tid. Jag upptäckte ny musik, trivdes inte så jättebra på gymnasiet, var något av en enstöring som trivdes bäst med min musik, mina böcker och tv-spel. En nörd? Ja, kanske det. Ibland saknar jag de här utflykterna, och varje gång jag är i Åhus brukar jag ge mig ut i skogen eller gå längs havet. På hösten har jag helst Opeths fyra första skivor som ljudkuliss. Tales From The Thousand Lakes passar bäst en kall, skånsk vinterdag. Gråmulen, grådaskig, kall och rå, möjligen ligger det någon snödriva kvar i skogen. Helst ska det vara i trakterna runt farföräldrarnas sommarstuga. Då finns det ingen bättre musik än Tales From The Thousand Lakes.