Death Magnetic låter illa

Audiofiler världen över har startat ett upprop som kräver att Metallicas nya skiva Death Magnetic ska mastras om. Hur löjligt är inte det? "Den hårt komprimerade mix som används för cd-versionen ger ett kraftfullare ljud. Men detta sker på bekostnad av dynamik och ljudkvalitet." säger en viktigpetter. Jag säger: nackskott på alla ljudbögar. Det finns inte mycket i musikvärlden som är värre än audiofiler. Audiofiler sitter på stereoanläggningar för hundratusentals kronor och onanerar till hur fint det låter. En audiofil har alltid den bästa stereon, men också alltid den sämsta smaken. Audiofiler har helt bisarrt rutten smak. Skivor som alla andra hatar för att de är kassa, kan en audiofil dyrka. Inte för att den är bra, men för att den låter bra. Att det låter bra är i deras värld viktigare än att det är bra. En audiofil kan aldrig uppskatta indiepop eller black metal, eftersom det inte låter tillräckligt bra. Ja, det skulle möjligen vara Dimmu Borgir då. Men Dimmu Borgir är överproducerade och tråkiga, det fattar alla förutom audiofilerna. Att läsa skivrecensioner i en audiofiltidning är skrämmande läsning. Det nämns aldrig något om huruvida låtskrivandet är bra, musikerna är duktig (jo, om det går i klang med en bra ljudbild) eller om musiken säger något relevant eller om den ack så viktiga men så svårdefinierade känslan. Däremot skrivs det om instrumentens klang, om dynamik, om luftighet och om att varje instrument hörs och jag vet inte allt. Det är patetiskt. Självklart är audiofilernas heliga graal fortfarande Dire Straits-plattan Brothers in arms. Det säger allt.