Det tog fyra år att följa upp 2005 års nästbästa skiva (Wolf Parades debut var bäst det året). Antony har sysselsatt sig med otaliga gästspel hos bland annat Hercules & Love Affair, konserter och ännu mer konserter. Uppföljaren är så till sist här och den är... en besvikelse. Åtminstone efter två genomlyssningar. Svensk media har redan lyft den till skyarna (det är väl bara Aftonbladet som är någorlunda kritisk med tre plus). Själv tycker jag att skivan börjar ganska okej, men ungefär halvvägs in i skivan börjar jag få nog av den sakrala stämningen och Antonys eviga vibrato. Jag lovar mig själv att jag ska lyssna mer, kanske (förhoppningsvis) växer skivan. Musiken är fortfarande andlöst vacker, och arrangemangen med Antonys piano och försiktiga stråkar fungerar fortfarande. Men det känns inte så fräscht och spännande längre. Vi har hört det förr. Skivan känns i nuläget ganska jämntjock, ingenting sticker direkt ut. Just nu känns The Crying Light väldigt blek ställd jämte sina två föregångare I Am A Bird Now och framför allt den självbetitlade debutskivan. Jag vill tycka om skivan mer än vad jag gör. Konserten på KB 2005 är en modern klassiker och Antony är en synnerligen älskvärd figur. Jag återkommer med slutomdöme efter ytterligare ett par provlyssningar.
Inlägg
2 kommentarer:
Anthony är en fet bögfjolla, det är vad han är.
nä, han är fin. men nya skivan är zzzzzzzzz.
Skicka en kommentar