2. The Promised Land (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

Det slutliga och starkaste beviset på den tidigare bordlagda tesen om att Darkness On The Edge Of Town-låtarna är ännu bättre live kommer här. Låt nummer 2 på listan är förstås The Promised Land och ingen annan. I studioversionen är den fantastisk, makalös, enastående (fyll på själv med alla superlativ som finns). Live är den ännu bättre. I studioversionen känns det som att både Bruce och The E Street Band håller igen lite. Clarence Clemons saxofonsolo är längre och mäktigare (och bättre!) och bandet spelar på gränsen av sin förmåga. Lyssna på de otaliga versioner av låten som finns på bootlegs från 1978. Eller från vilken period som helst. Lyssna på Bruces munspel, på Clarence Clemons solo, på lalalala-kören i slutet av låten.

Inspelningarna av Darkness On The Edge Of Town var som jag nämnt flera gånger tidigare problematiska. Bruce Springsteen fick inte spela in en skiva på grund av kontraktsbråk med Mike Appel, och i sin frustration genomförde han och bandet den ena efter den andra av legendariska, mytomspunna spelningar, där låtarna som sedemera skulle hamna på plattan dök upp och finslipades. Springsteens frustration återspeglas i låtarna och i texterna. Darkness On The Edge Of Town är en betydligt mörkare platta på alla plan än vad Born To Run är. De vackra, ungdomliga, kanske något naiva drömmarna på den plattan sprack och kvar blev den bistra verkligheten. På plattan möter vi krossade drömmar, men även den enskildes kamp för något bättre. The Promised Land är en sådan kamp. Tematiskt kan man säga att skivan är indelad i två sorters delar - dels kamplåtarna om att övervinna motgångar, som Badlands och The Promised Land, dels låtar om motgångar som övervinner all kamp, såsom Darkness On The Edge Of Town och Racing In The Street. Intressant att notera är att kamplåtarna inleder varsin sida av skivan, medan de som speglar myntets baksida avslutar respektive sida av albumet.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att lära mig texter utantill, men texten till The Promised Land kan jag rabbla utantill i sömnen. Jag har sjungit med till denna livsglada, kraftfulla låt så många, många gånger. I bilen, hemma och på konserter. Jag tröttnar aldrig. Det går inte att tröttna på den här låten. Det vore som att tröttna på livet självt. Andra kvällen på Ullevi 2003 räknarjag som ett av mina största musikminnen i livet. Hela första kvällen hade jag efterlyst The Promised Land, men den kom aldrig. Jag hoppades förstås att den skulle göra det dagen efter. Och mycket riktigt. Bandet stegade in på scen, plockade på sig sina instrument och intog sina positioner. Bruce plockade fram sitt munspel och Max slog igång det karakteristiska trumintrot "dunk dunk". Vilken dröm! Vilken start på kvällen! Jag vrålade högt och hoppade förmodligen av glädje. Min önskan var infriad och nu kunde kvällen sluta hur den ville. För mig var den redan en succé eftersom jag fått höra The Promised Land. Att kvällen utvecklades till en av de mäktigaste, bästa kvällarna i mitt liv gör inte saken sämre...

Även om jag inte identifierar mig med texten på samma sätt som jag vet att många andra Springsteen-fans kan göra, så är den här låten ändå oändligt viktig för mig. Varje gång tillvaron känns motig och jobbig finns det ingen bättre terapi än att sätta igång The Promised Land. Min favorit är att sätta sig i bilen en varm sommarkväll, mata stereon med Darkness On The Edge Of Town och köra ner till Österlen till tonerna av The Promised Land. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är äkta livskvalitet. Texten andas hoppfullhet och optimism, likväl som hopplöshet och desperation.

On a rattlesnake speedway in the Utah desert
I pick up my money and head back into town
Driving cross the Waynesboro county line
I got the radio on and I'm just killing time
Working all day in my daddy's garage
Driving all night chasing some mirage
Pretty soon little girl I'm gonna take charge

The dogs on Main Street howl 'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start

The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

There's a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I'm heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain't got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted

The dogs on Main Street howl'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

Musiken är bara glad, frustande, jublande. Bruce spelar munspel på ett sätt som inte är av denna världen och Roy Bittans pianospel hör till det bästa han presterat. Danny Federicis orgelslingor är fullkomligt ljuvliga och Max trumspel som vanligt i en klass för sig. Och det lugna, behagliga partiet innan Clarence Clemons saxofonsolo! För att inte tala om solot självt! Speciellt live, som sagt. The Promised Land är så oerhört mycket Bruce Springsteen dessutom. Skulle jag spela upp en enda låt för en oinvigd för att förklara själva essensen i vad Bruce Springsteen och hans musik är, och vad som gör den så bra, skulle jag välja Born To Run, The Promised Land eller låt nummer ett på listan. De tre låtarna innehåller verkligen allt en riktig The E Street Band-klassiker ska innehålla. Hela låten, alla komponenter i den, är bra på ett sätt som får ordet "bra" att kännas meningslöst, som liksom lämnar all övrig musik som gjorts i diket. Varför lyssna på något annat när The Promised Land finns?

Den här långdragna nedräkningen börjar slutligen närma sig sitt mål. 49 låtar är nu avklarade och bara den allra, allra, allra bästa låten kvarstår. Jag tror inte att det är några svårigheter att gissa vilken det är. Det har varit otroligt svårt - speciellt gällande topplaceringarna - att avgöra vilka låtar som ska hamna var. Som jag tidigare skrivit så skulle jag egentligen vilja sätta alla de tio främsta låtarna som nummer ett. Så ta inte rangordningen så allvarligt. Alla de tio översta låtarna är mer eller mindre lika bäst. Men låt nummer 1 är ännu bättre. Den är inte bara Bruce Springsteens bästa låt. Den är världens bästa låt. Någonsin. Det har aldrig gjorts en bättre låt och det kommer aldrig att göras en bättre låt. Det är omöjligt. Det går inte. Ingenting kan slå den låten. På sätt och vis är det lite tråkigt att världens bästa låt gjordes redan 1975 och hur än all världens nuvarande och framtida artister kämpar på så kommer de aldrig att överträffa den. Men å andra sidan kan det väl funka som en morot, att kämpa på och åtminstone försöka göra något som är nästan lika bra. Jaja, nog tjatat. Låt nummer 1 kommer inom kort. Tills dess rekommenderar jag ett regelbundet dagligt intag av The Promised Land. Hej så länge.

Vi börjar med två magiska klipp från 1978. Först från Landover:



Sedan ett från Passaic (alla de här makalösa klippen från Passaic återfinns för övrigt på bootlegen Passaic Night. Leta upp den!). Bilden är svartvit och dålig, men man ser och hör ändå alldeles utmärkt hur bra det är:



Från Paris 1985:



Albumversionen:



Bruce Springsteen stöttar Barack Obama och kör först The Byrds Mr Spaceman och sedan The Promised Land akustiskt. Är det bra, eller vad?



Det här klippet från DVD:n Live In Barcelona är också enormt bra.

Och avslutningsvis, så klart, från Ullevi i somras: