24. Janey Don't You Lose Heart (Tracks, 1998)

Det här kommer att bli ett lökigt, sentimentalt inlägg. Det kan inte hjälpas. Det här är - tillsammans med en annan låt som jag återkommer till senare på listan - den viktigaste Springsteen-låten för mig. Inte den bästa, men den viktigaste. För det var den här som startade allt för mig. Bruce Springsteen hade förvisso funnits med i princip hela livet, men förutom en kort omgång runt 1992 hade jag aldrig lyssnat seriöst på honom. Men i juni 1999 så... Det var en speciell, ganska härlig tid. Jag skulle ta studenten några dagar senare, sommaren hade kommit och det var, som man säger, härligt att leva. Bruce Springsteen skulle komma till Köpenhamn och Stockholm den sommaren på Reunion-turnén och 18 tracks hade nyligen släppts. Farsan hade lånat hem den av sin kusin och spelade den på jobbet och i bilen på väg hem. Väl hemma den där kvällen gick han och nynnade på en låt som jag vagt kände igen och som jag tyckte lät bra. Jag frågade vad det var för låt och han spelade upp Janey Don't You Lose Heart för mig. Var jag mindes den från är oklart, kanske någon midsommarfest på 80-talet, men det klickade till direkt i alla fall. Någon kväll senare åkte vi ner till Österlen, och i bilen spelades 18 tracks. Och så fortsatte det resten av den sommaren. 18 tracks gick varm, och därefter började jag undersöka de andra Springsteen-skivorna i farsans samling. Jag var ohjälpligt fast. Jag såg aldrig Springsteen live den sommaren, det dröjde fyra år till innan jag fick se honom. Min kärlek och passion till hans musik byggdes upp till hysteriska nivåer.

Nio år senare sitter jag och försöker sammanfatta min Springsteen-kärlek i femtio låtar och den här egentligen ganska ostiga låten med klara dansbandsvibbar är en av de mest självklara låtarna på listan. Om man går efter låtens betydelse och nostalgiska värde är den nummer 2 på listan, går man efter hur bra den egentligen är blir den nummer 24. När den kom på Ullevi den 5 juli i år kändes det som att cirkeln var sluten. Och den var underbar. Nils Lofgren lade bakgrundssång, publiken sjöng med och Clarence Clemons saxofonsolo satt där det skulle. För många i publiken var den nog en axelryckning, men för mig och min bror var den oerhört stor och viktig.

Från Ullevi i somras:



Från Born In The USA-turnén, Los Angeles 1985:



Boomp3.com