Min första kontakt med Nebraska var genom pappas rostiga VHS-kopia av The Complete Video Anthology, inköpt på Cypern 1992. Just då brydde jag mig mer om Thunder Road, Born To Run och Rosalita som alla tre framförs i makalösa versioner på den här samlingen. Senare fastnade jag för videon till Atlantic City: svartvita bilder över den sunkiga, slitna versionen av Las Vegas. Sedemera trängde även den mörka, dystra, intensiva musiken sig på. Jag gick så klart vidare till Nebraska, men detta var långt senare. Atlantic City framstår därför fortfarande som min favorit från skivan. Det är en mörk, inte särskilt positiv berättelse om casinostadens baksidor. Textens huvudperson har förlorat det mesta, men någonstans finner han ändå ett litet, litet hopp. En egentligen romantisk text om en tro på att saker och ting kommer att bli bra om de bara kommer till Atlantic City. Texten beskriver samtidigt stadens mörka sida, med brottslighet och det faktum att Atlantic City på den här tiden var en tämligen nergången stad. Textens inledande rader Well they blew up the chicken man in Philly last night, now they blew up his house to refererar för övrigt till maffiabossen Philip Testa som dödades av en sprängladdning i hans hus i Philadelphia.
Now our luck may have died and our love may be cold but with you forever I'll stay
We're goin' out where the sand's turnin' to gold so put on your stockin's baby 'cause the night's getting cold
And everything dies baby that's a fact
But maybe everything that dies someday comes back
Bruce gjorde inga turnéer i samband med Nebraska, så låtarna därifrån luftades för första gången på Born In The USA-turnén två år senare. Somliga av låtarna framfördes som de lät på skivan, med enbart akustisk gitarr och munspel. Andra arrangerades om och spelades av hela The E Street Band. Som just Atlantic City. Här framstår den som en av Springsteens absolut tyngsta låtar. Max Weinbergs enkla, dundrande trumkomp lägger grunden och arrangemanget passar textens svärta perfekt. Bruce körde den både 2003 och 2008 på Ullevi i enorma, omskakande tappningar. Han framförde den även med The Seeger Sessions Band i en kraftigt omarbetad version. Men allra bäst är ändå originalet i all sin avskalade, primitiva form.
Förutom videon ovan, kommer här ett par till. Först Paris, 1985:
Från The Ghost Of Tom Joad-turnén:
Live In Dublin
En snutt från Ullevi i somras:
Avslutningsvis från Live In New York City:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar