Woven Hand, KB, 16/11 2008

Var med bror min och såg Woven Hand på KB i söndags. Det var en hett efterlängtad spelning för egen del, då Woven Hand i samma lokal två år tidigare gjorde en av de bästa och mest intensiva spelningar jag någonsin varit på. Tyvärr började kvällen lite haltande. Men det var inte Woven Hands fel, utan det bedrövliga förbandet Dr. Dog som spelade alldeles för länge. De spelade någon slags 60-talsdoftande retropop som mest var pinsam.

Woven Hand däremot. Bandet kliver på scenen till stort jubel. Helt i svart intar de sina positioner och inleder en stenhårt, tungt manglande konsert som rymmer stora känslor och en intensiv svärta. Det bjuds på låtar från de flesta av Woven Hands skivor, och även två 16 Horsepower-spår. Kvällens största jubel utbryter när Dave Eugene Edwards slår an de inledande ackorden till Splinters från 16 Horsepowers främsta platta, Secret South. Det är makalöst bra! Andra höjdpunkter under kvällen är Not On Stone, Kingdom Of Ice, The Speaking Hands, Your Russia och Dirty Blue. Bandet är otroligt tight och välspelande. Framför allt imponeras jag återigen av Ordy Garrisons trumspel. Men största stjärnan är förstås Edwards själv. Sittande på sin pall fyller han ut hela lokalen med sin mäktiga röst och sin otroliga närvaro. Det rycker i honom, han mässar, svamlar, skakar på huvudet och när han blundar och sjunger känns det som att han inte ens noterar att hela lokalen är fylld av folk som lyssnar på honom. Det är en stor upplevelse att studera honom. Jag och bror står i början av konserten allra längst fram, och kan därför specialstudera honom ingående. Det är riktigt häftigt. Ljudet längst fram domineras tyvärr alltför mycket av Pascal Humberts bas, så vi retirerar några meter och får där en mycket bättre ljudupplevelse.

Mellansnacket är som vanligt minimalt. I stället spelas ett mörkt ljud, likt vindens sus genom bergen, upp medan Edwards plockar på sin gitarr eller mandolin och frambesvärjer ord, som om han talar i tungor. Sedan börjar låtarna. Det är svårt att komma i från faktumet att 16 Horsepower var ett bättre band än Woven Hand, men det här duger gott. Konserten är en domedagsmässa av det allra mörkaste slaget, men alla som går därifrån när det är över verkar glada ändå. Inte så konstigt, med tanke på vilken lysande spelning som precis utspelats. Jag längtar redan efter nästa gång David Eugene Edwards och hans följe beträder en svensk scen igen.