Satyricon - The Age Of Nero

Satyricon fortsätter att hålla den norska fanan högt. Trots konkurrens på senare tid från främst Frankrike (Deathspell Omega), Sverige (Watain, Shining, Marduk) och USA (Xasthur, Leviathan, Lurker of Chalice) är det ändå så att den främsta svartmetallen kommer från Norge. Darkthrone har blivit allt primitivare och punkigare, men levererar fortfarande. Gorgoroth och Carpathian Forest blir bara bättre och bättre - deras senaste skivor är de bästa banden har gjort. Arcturus har tappat Garm, men fått Simen Hestnaes och är fortfarande mycket bra. Mayhem släppte Ordo Ad Chao och satte återigen en ny standard. Och så har vi band som 1349, Furze, Virus, Aura Noir, Taake, Enslaved, Urgehal med flera. Norsk black metal mår alltså lika bra som någonsin. Och allra främst är Satyricon. Bandet är större än någonsin (ligger t ex på Roadrunner). Runt 1999 genomgick bandet en metamorfos, både visuellt och audiellt. Den typiska black metal-looken byttes ut mot något nytt. Dagens Satyricon är lätt det snyggaste black metal-bandet som finns. Musiken har också förändrats, förenklats. Det gamla Satyricon kändes som det kanske mest naturromantiska av alla de norska banden, men med Rebel Xtravaganza antog både musik och lyrik en helt annan karaktär. Det roliga med Satyricon är att de bara blir bättre och bättre. Jag har inte lyssnat på The Age Of Nero jättemånga gånger, men så här spontant känns den som det bästa bandet har gjort sedan Nemesis Divina för tolv år sedan. Musiken är avskalad, allt onödigt är bortskrapat. En träffande jämförelse är att Satyricon är Darkthrones snyggare, smartare lillebror. Kunde inte sagt det bättre själv. The Age Of Nero finns i butik nu och är ett givet köp, ett så kallat måste.