I started something I couldn't finish: 8. Backstreets (Born To Run, 1975)

På skylten stod det "Backstreets (with Sad Eyes please!)" eller något liknande. Någon önskade i alla fall Sad Eyes-monologen. Vi fick inte den. Men vi fick Drive All Night som jag redan skrivit om. Och vi fick Backstreets! I en vansinnigt bra version. Hm. Backstreets är svår att skriva om. Det finns så mycket att säga om denna makalösa låt, men inget kommer fram. I stället sitter jag och lyssnar på den och tittar dumt rakt ut i luften. Jag har hört Backstreets hundratals gånger, men blir ändå lika berörd varje gång jag hör den . Denna magnifika rockopera om kärlek och vänskap och krossade drömmar upphör aldrig att fascinera. Det har skrivits spaltmeter om låtens text och vad den egentligen handlar om. Vem är Terry i texten? Är Terry en flickvän eller en kompis? Vissa hävdar att Terry är en tjej, andra hävdar motsatsen. Själv vet jag inte riktigt. Men jag tycker nog att det mesta ändå pekar på att Terry är en flicka. Läs själva texten och begrunda:

One soft infested summer me and Terry became friends
Trying in vain to breathe the fire we was born in
Catching rides to the outskirts, tying faith between our teeth
Sleeping in that old abandoned beach house, getting wasted in the heat
And hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
With a love so hard and filled with defeat
Running for our lives at night on them backstreets

Slow dancing in the dark on the beach at Stockton's Wing
Where desperate lovers park we sat with the last of the Duke Street Kings
Huddled in our cars waiting for the bells that ring
In the deep heart of the night when you let loose of everything
To go running on the backstreets, running on the backstreets
Terry you swore we'd live forever
Taking it on them backstreets together

Endless juke joints and Valentino drag
Where dancers scraped the tears up off the street dressed down in rags
Running into the darkness, some hurt bad some really dying
At night sometimes it seemed you could hear that whole damn city crying
Blame it on the lies that killed us, blame it on the truth that ran us down
You can blame it all on me Terry, it don't matter to me now
When the breakdown hit at midnight there was nothing left to say
But I hated him and I hated you when you went away

Now laying here in the dark, you're like an angel on my chest
Just another tramp of hearts crying tears of faithlessness
Remember all the movies, Terry, we'd go see
Trying to learn how to walk like the heroes we thought we had to be
Well after all this time to find we're just like all the rest
Stranded in the park and forced to confess
To hiding on the backstreets, hiding on the backstreets
Well we swore forever friends
On the backstreets until the end

Egentligen kvittar det. Texten är magnifik - en av de bästa som någonsin skrivits. Storslagen, vemodig, bitter. Terry - må det vara en vän eller en flickvän - lämnar berättaren ensam och trasig för en annan. En sådan text måste matchas med lika fantastisk musik. Det gör den - minst sagt. Roy Bittans inledande pianospel är obeskrivligt. Max rullande trummor som smyger in och sedan detonerar hela låten. Kraftfullt, episkt - orden räcker inte till. Live lyfter låten ytterligare. Under 1976 till 1978 utvecklades låten under turnéns gång till något ännu större. I original är Backstreets nästan sju minuter lång - live blev den uppemot 12 minuter. I slutet av låten bakade nämligen Bruce in en monolog. Sad Eyes kom den att kallas, troligen ett namn påhittat av någon booleg-makare. Bruce försvinner helt in i sin monolog - mässar, predikar. Uppgivet, sorgset, klagande. Monologen ändrades från konsert till konsert. Här är en av de mest klassiska, från Roxy den 7 juli 1978. Den här versionen av Backstreets användes på liveskivan Live 1975-'85, men där klipptes Sad Eyes-monologen av någon bisarr anledning bort.

I remember you
Baby I remember you
Standing on the corner
Of Richmond AvenueAnd I remember I'dI remember back then I'dI'd drive all night
I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
To have you hold me in your arms
To have you hold me in your arms
And for just one look
For just one look
From your sad eyes
You had such pretty sad eyes
You had such pretty sad eyes
I remember they cried all night
They cried all night
We let 'em cry 'til they're all cried out
They cried all night
Baby they cried all night
And I hated you
But only me and you knew
But baby only me and you knew
The way they could lie
The way they could lie
They could tell such pretty lies
They could tell such pretty lies
And now you're back
And now you're back
Well little girl, I'm back too
And I've been out, and I've seen some things
Yeah I've been out, and I've seen some things
I've been out, and I've seen some things
And baby I've learned a thing or two
About me and you
And all I wanna know is why
All I wanna know's why
All I wanna know's why
Why
Baby I wanna know why
Baby justI want you, I want you
To look into my face
Just look into my face
Just look into my face
Look into my face
Look into my face
Look into my face
And tell me why
Why, I want to know why
You lied
You lied
You lied
And we'll go

Notera att refrängen till Drive All Night syns i den här monologen: I swore I'd drive all night
Just to buy you some shoes
And to taste
And to taste your tender charms
Sedan (31 december 1978 var sista gången) försvann Sad Eyes-partiet för att aldrig dyka upp igen. Mer att notera är att Bruce Springsteen använde sig av ett speciellt sätt att bygga upp sina låtar på Born To Run som han aldrig använt sig av igen. Han har själv sagt att det var ett sätt att välkomna lyssnaren till låten och historien, att bygga upp en stämning precis som i en film. Knepet används både i Thunder Road, Backstreets och i Jungleland. Vad jag syftar på är alltså att inleda låten försiktigt med pianospel, för att sedan sparka igång den med hela The E Street Band i full styrka. Ett enkelt men mycket effektivt knep. Gemensamt för de tre nämnda låtarna är att de hör till både Springsteens bästa låtar, men även världshistoriens allra förnämsta musikstycken. Backstreets är för övrigt en av två låtar på Born To Run som inte innehåller något saxofonspel. Jag tror inte att ett saxsolo från Big Man passat in i detta mörka, beska bakgatedrama.

För att återknyta till textens början. Vi fick Backstreets den där kvällen den 5 juli på Ullevi! Det var en overkligt stor upplevelse som självklart lockade fram kvällens första tårar. Det går liksom inte att förhålla sig oberörd när Roy Bittan slår an de inledande pianotonerna till Bruce Springsteens åttonde bästa låt. Nedan följer ett antal klipp med olika versioner av Backstreets. Däribland Ullevi-versionen från i somras, ett klipp från Hammersmith Odeon 1975 och några från 1978 - när den var som allra bäst. Se, lyssna, njut.

Hammersmith: