4. Still Ill (The Smiths, 1984)

Nostalgi. Alla hemfaller åt nostalgi. Själv hemfaller jag åt nostalgi tämligen ofta. Det kan vara att jag hör en låt, känner en doft eller ser en bild som för mig tillbaka till en viss tidpunkt i livet. Som Satyr sjunger i Satyricons låt Black Lava: Autumn in the air, (the) smell of Black Metal 90-95.
Somliga hemfaller åt nostalgi i den utsträckning att de mer eller mindre lever i det förgågna. Andra fnyser åt nostalgin och menar att man ska leva i nuet. Själv unnar jag mig gärna en dos nostalgi emellanåt. Varje gång jag kommer hem till mor och far blir jag nostalgisk. Vandrar runt i mina gamla kvarter, minns hur det var. Nostalgi ses över allt: i Hideo Kojimas spel Metal Gear Solid 4 som är en enda lång hyllning till de tidigare spelen i serien med tonvis av mer eller mindre uppenbara hänvisningar till dem. Eller som Capcoms MegaMan 9 som löpte linan ut och gjordes exakt som ett gammalt NES-spel. Nostalgi kan vara vackert. Och aldrig så vacker som The Smiths låt Still Ill:

I decree today that life
Is simply taking and not giving
England is mine - it owes me a living
But ask me why, and I'll spit in your eye
Oh, ask me why, and I'll spit in your eye
But we cannot cling to the old dreams anymore
No, we cannot cling to those dreams

Does the body rule the mind
Or does the mind rule the body ?
I dunno...

Under the iron bridge we kissed
And although I ended up with sore lips
It just wasn't like the old days anymore
No, it wasn't like those days
Am I still ill ?

Does the body rule the mind
Or does the mind rule the body ?
I dunno...

Ask me why, and I'll die
Oh, ask me why, and I'll die
And if you must, go to work - tomorrow
Well, if I were you I really wouldn't bother
For there are brighter sides to life
And I should know, because I've seen them
But not very often ...
Under the iron bridge we kissed
And although I ended up with sore lips
It just wasn't like the old days anymore
No, it wasn't like those days
Am I still ill ?

Texten är helt lysande. Här finns hur många citat som helst: For there are brighter sides to life
And I should know, because I've seen them. Fint sagt. Och sen den typiska, uppgivna Morrissey-ironin:
But not very often ...

De raderna känns så oerhört karakteristiska för Morrissey som textförfattare. Ett uppgivet, sorgligt konstaterande uttryckt med en nattsvart, knivskarp ironi. Briljant.

Still Ill visar den sorgliga delen av nostalgin: den som anser att det var bättre förr. Det som en gång var är för alltid borta, och kommer aldrig tillbaka. Det är en rätt sorglig tanke, om man nu tycker att det var bättre förr. Extra tragisk om det nu verkligen är så, säg att livet tidigare var ljuvligt, något inträffade och livet är plötsligt en spillra av sitt forna jag. Texten sägs handla om Morrisseys egna nostalgiska återblickar till 70-talets punkscen i Manchester. Min egen nostalgi kretsar mycket kring min studenttid. Den var underbar. Men den har varit. Jag har gått vidare. Men jag gillar ändå att återvända till den tiden. Det var en rolig tid. Mycket hände. Bra som dåligt. Bitterljuva känslosvall sköljer över mig när jag går förbi mitt gamla studentboende. Men livet rullar vidare. Men minnena består, och inget ackompanjerar dem så bra som Still Ill, The Smiths fjärde bästa låt.

Här är studioversionen:


Här är en liveversion från 1984: