Höstlåtar 20-16

20. Steve Von Till - The Wild Hunt
Steve Von Till, superhård man och gitarrist och vokalist i Neurosis. Neurosis behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Stilbildande, legendarisk, genredefinierande... epiteten är många och alla talar de sanning. Den mullrande, våldsamma musik Neurosis skapade med Souls At Zero var ett hopkok på mörkermagiker som Black Sabbath (så klart), Joy Division, Amebix och Black Flag. Tyngden från Black Sabbath, svärtan från Joy Division och Amebix och attityden från Black Flag. Resultatet blev benknäckande hård musik, som genom åren blev ännu hårdare och extremare. Toppen nåddes med 1996 års Through Silver In Blood som låter som en iscensättning av jordens undergång. Därefter kunde Neurosis inte bli mycket hårdare, och på efterföljande Times Of Grace luckrades den sinnessjukt hårda musiken upp med lugna, vackra andningspauser. Säckpipor, akustiska gitarrer, Tom Waits-liknande sång. Times Of Grace är en av 90-talets allra bästa skivor. Steve Von Till började göra egen musik vid sidan av. Lugn, tyst musik i huvudsak driven av hans skrovliga sång och akustiska gitarr. The Wild Hunt är hämtad från hans andra soloplatta, To The Field, och är en mörk, krypande, hotfull låt som ger kalla kårar.

Boomp3.com

19. Leonard Cohen – The Future
Leonard Cohen började sin karriär på ett ganska annorlunda sätt. Han var ganska gammal - 33 år - och redan en etablerad poet och författare när han släppte sin första skiva The Songs Of Leonard Cohen 1967. En mörk, minimalt orkestrerad skiva som sätter Leonard Cohens sång och framför allt texter i fokus. De påföljande plattorna fortsatte i samma minimala, nedtonade bana. Hans poesi i kombination med den stämningsfulla musiken gjorde honom snabbt populär. På 70-talets senare hälft blev hans musik mer orkestrerad. 80-talets Leonard Cohen var tydligt färgad av rådande ljudideal och var därmed ganska kletig. 1992 släppte han The Future, en ganska ojämn skiva som dock har en del rejäla toppar. Som titelspåret. Ganska gubbig med en orgel och gitarr i förgrunden. Stråkar i bakgrunden. Och över allt Leonard Cohens med åren allt mörkare basröst. Texten sägs vara inspirerad av kravallerna i Los Angeles 1992. Själv påminner den mig om höstkvällarna hemma i Åhus när man satt parkerad i en fåtölj framför brasan och The Future försiktigt spelades från stereon. En bild av lugn, ro och frid.

Boomp3.com

18. Neko Case - Hold On Hold On
Neko Case har för mig mest varit synonym med kanadensiska all-star-bandet The New Pornographers, ledda av AC Newman. The New Pornographers har ett gäng suveräna indieplattor på sitt samvete, med Mass Romantic och Twin Cinema som höjdpunkter. Neko gör fantastiska sånginsatser på framför allt Twin Cinema, till exempel i den makalösa The Bleeding Heart Show, These Are The Fables och The Bones Of An Idol. Som soloartist gör hon helt annorlunda musik. Hennes första soloskiva The Virginian släpptes 1997 och uppföljaren kom uppföljaren Furnace Room Lullaby, samma år som The New Pornographers släppte sin debut Mass Romantic. 2006 släppte hon sin sjätte soloskiva Fox Confessor Brings The Flood och därifrån är Hold On Hold On hämtad. Den är tveklöst skivans bästa ögonblick, en helt underbar countrylåt där Neko sjunger förtrollande vackert. Jag vet ingen bättre än att hålla om den jag tycker allra bäst om och låta den här låten lägga sig som en varm, mjuk filt över oss, samtidigt som mörkret sänker sig där utanför.

Boomp3.com

17. Depeche Mode - Behind The Wheel
Bara för några dagar sedan bokades Depeche Mode som det stora dragplåstret för nästa års Arvikafestival. En ganska sensationell bokning får man säga, med tanke på att bandet utan problem sålde ut Stockholms Stadion för bara några år sedan. Den brittiska legenden, startad 1980, hör till ett av världens största band och behöver väl ingen närmare presentation. Ett av få band som fortfarande lever kvar och känns relevanta från 80-talets synth/new wave-våg i Storbritannien. Som bäst var bandet i mitt tycke mellan åren 1984 och 1990, det vill säga under de åren då Some Great Reward, Black Celebration, Music For The Masses och Violator släpptes. Fyra album som gjorde Depeche Mode till de giganter de faktiskt är. Music For The Masses är min favorit. Produktionen är stor och luftig, det låter verkligen som musik för massorna. Jag tycker det låter otroligt bra för att vara 80-tal. Skivan blev en ganska stor succé och genererade fyra stycken singlar som samtliga slog sig in på topp 100 på Billboardlistan. Behind The Wheel släpptes den 28 december 1987 och blev som bäst 2:a hemma i England. Mitt starkaste minne av den är från betydligt färskare datum, sensommaren 2006 då jag och två kompisar bilade till Prag. Jag låg i baksätet och tittade upp på en likblek fullmåne som spelade över det östtyska landskapet. Mörka konturer av tallträd och tomma industrilokaler avtecknade sig mot natthimlen medan vi dundrade fram genom natten. Ett annat minne av Behind The Wheel och hela Music For The Masses är när jag och min bror en lördag hösten 2005 körde hem från Malmö och tog vägen längs hela den sydskånska kusten, förbi Skanör Falsterbo, Smygehu, Ystad och vidare upp över Österlen. Music For The Masses är en skiva som gjord för att åka bil till, allra helst på hösten.

Boomp3.com

16. King Crimson - The Court Of The Crimso n King

Daniel Josefsson skriver på sin eminenta blog I förbund med Omoralen att"fast jag kan inte förneka att det finns musik som passar bättre på hösten än någon annan tid. Som mjuk, eftertänksam och melankolisk progrock exempelvis, helst från sent 60- eller tidigt 70-tal." Och det har han ju helt rätt i. Och allra bästa passar King Crimson med sin klassiska debut In The Court Of The Crimson King från 1969, en av de första och allra mest stilbildande progskivorna. King Crimson inspirerade otaliga av de progband som dök upp i Storbritannien på 70-talet, såsom Yes, Genesis, Van der Graaf Generator och Camel. Framför allt genom användandet av mellotron, ett instrument King Crimson snappat upp från The Moody Blues. Genom hela King Crimsons historia har medlemmarna avlöst varandra på ett sätt som närmast påminner om Spinal Tap. Den enda konstanten har varit Robert Fripp, bandets gitarrist och motor. King Crimson nådde aldrig några stora framgångar, men deras arv åt eftervärlden är gigantiskt. King Crimson blandade gärna influenser från jazz i sin musik, något som dagens progressiva musiker fortfarande gör. Själv gillar jag dock King Crimsons lugnare, mer eftertänksamma låtar. Som I Talk To The Wind, Epitaph och The Court Of The Crimson King som får representera bandet på den här listan. Lyssna bara på mellotronen. Så ska det låta! En av progrockens allra bästa låtar.

Boomp3.com