Final Fantasy XIII igen

I nya numret av Level bjuds det på en rejäl artikel om Final Fantasy XIII, skriven av de duktiga men pretentiösa Pär Villner och Fredrik Schaufelberger. Jag tycker personligen att både Square Enix som spelutvecklare och Final Fantasy som fenomen tappat rejält i kvalitet de senaste åren. Förr överöstes man av sanslöst kvalitativa spel som Chrono Trigger, Xenogears, Vagrant Story, Threads of Fate, Final Fantasy Tactics, Secret of Mana, Parasite Eve och förstås hela Final Fantasy- och Dragon Quest-serien. Sedan hände något. Mitt intresse mattades i takt med att Square-spelen blev sämre och sämre. Detta gäller inte minst Final Fantasy. Final Fantasy IX hör till ett av seriens bästa, Final Fantasy X var mediokert, Final Fantasy XI ett onlinerollspel och Final Fantasy XII är det sämsta spelet i serien, oavsett vad alla kritiker säger. Mina förväntningar på del tretton är alltså inte direkt höga. Men när jag läser artikeln vaknar mitt hopp till liv igen. Det står att läsa att den stora inspirationskällan den här gången är Final Fantasy VII - det bästa spelet i serien. En nytändning tycks ha skett på företaget, och utvecklaren Yoshinori Kitase berättar att det är samma känsla nu som det var när Final Fantasy VII utvecklades. Samtidigt som XIII ska bjuda på något helt nytt, revolutionerande precis som VII gjorde, så ska det vara en återgång till det som är Final Fantasy, efter att i del XI och XII svävat ut alltför långt från vad som är Final Fantasy. Nyheterna kommer att märkas i stridssystemet, som av allt att döma är betydligt mer actioninriktat än någonsin. Stridssystemet utvecklas av Toshiro Tsuchida som gjorde striderna till Final Fantasy X. Mycket intressant, då jag tycker att stridssystemet i del tio är lysande. Kanske bland de bästa i hela serien.

Vissa orosmoment finns kvar. Kommer den unika, svårdefinierade Final Fantasy-känslan finnas där? Den där känslan som gör att man lever sig in i spelet, som får allting annat att kännas grått och meningslös. Känslan som gör att man aldrig kan sluta spela. I del tolv var den helt borta. Kommer storyn att leverera? Kommer karaktärerna vara bra, kommer man att känna för dem? Mer eller mindre alla FF-spel har haft bra huvudpersoner - även del tolv - även om en del är horribla. Och hur blir musiken? Ett av Final Fantasys största trumfkort var Nobou Uematsus fantastiska musik. I tian hade han tappat förmågan, och i tolvan var han inte ens med. Rätas de här frågetecknen ut kan Final Fantasy XIII bli en storslagen, underbar återkomst. Det behövs, för det var många år sedan nu som jag verkligen engagerades av ett japanskt rollspel.

The Hidden Cameras

Malmöspelningen närmar sig med stormsteg. Jag längtar riktigt rejält mycket. Sist jag såg dem för två år sedan var jag och alla andra i sällskapet lyriska. Farsan hängde med den gången. Personalen på Mejeriet trodde att han var journalist från Helsingborgs Dagblad. Det måste vara för att han hade en väldigt journalistisk manchesterkavaj på sig. Manchesterkavaj = musikjournalist på HD. Det vet ju alla.

Hur som helst. De här låtarna vill jag helst höra:

Boys of melody
Ban marriage
B-boy
Lollipop
The fear is on
Builds the bone
In the union of wine
Music is my boyfriend
I want another enema
The day is dawning
Breathe on it
Awoo
Hump from bending
Och gärna något nytt. Tack så mycket, det här blir kanon.

35. Incident On 57th Street (The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle, 1973)

Jag har tidigare nämnt vilken fantastisk trio låtar som avslutar Springsteens andra skiva. Alla tre får förstås plats på den här listan. Incident berättar historien om Spanish Johnny, och är en böljande, omväxlande låt. Den börjar med David Sancious vackra pianospel, men bryts av med en gitarrslinga och rullar sedan på med en underbar melodi och en färgstark, myllrande ordrik text. Låten har framförts på lite olika sätt genom åren. Live har den spelats med hela bandet, men även bara med Bruce vid pianot. Det är svårt att säga vilken version som är bäst, det beror helt på min dagsform. I dag säger jag pianoversionen, bara för att pianospelet är så vackert, och försvinner en aning i originaltappningen.

Hultsfred

Rockparty ska göra om Hultsfredsfestivalen. Tidpunkten för festivalen flyttas från juni till augusti och dessutom blir den en dag längre. Ett försök att locka fler besökare efter de senaste årens dalande publiksiffror, så klart. Men tyvärr. Det är fel lösning. Jag har lösningen. Den är lika enkel som genial. Så här: se till att boka bra band och artister nästa gång! Artistutbudet de två senaste åren har varit patetiskt. HIM, Simple Plan, Säkert!, Danko Jones, The Donnas, Robyn, Takida, Mustasch, Neverstore, Timo Räisänen och Babyshambles var några av dragplåstren i år. Ni ser ju själva Trötta, trygga bokningar som ingen blir (borde bli) glad av. Vad gick fel? Så sent som 2005 hade festivalen fortfarande lysande bokningar, men året därefter började det stora mörkret med tråkiga föredettingar och avdankade metalband som t o m skulle anses som ålderstigna på Sweden Rock Festival. Klart det går snett då. Så, som sagt: boka bra artister nästa gång så ordnar sig allt.

Knäckehäxan

En sann klassiker:

Gitarrarm

Aj. Det värker lite i armarna. Jag har nämligen börjat spela gitarr. Guitar. Jag har köpt Guitar Hero III till min PlayStation 3. Jag är inte så van, och förskräckligt dålig, har problem att ta mig igenom karriärläget på easy. Medium är inte att tänka på. Jag fixar inte när det helt plötsligt ska spelas på en knapp till. Men hur är det man brukar säga? Övning ger färdighet. En dag ska jag också fixa den här äckliga power metal-dängan, Through The Fire And The Flames på expert.

Jag noterar att Guitar Hero III överlag fått sämre kritik än del två. Jag tycker att den är något obefogad. En sak håller jag dock med om. Det känns som att - svårt att förklara det här - tvåan är mer rytmisk. Det känns mer som att man faktiskt spelar låtarna. Knapptryckningarna responderar med vad som händer i låten på ett självklart sätt. Man rycks med. Guitar Hero III känns inte lika bra på den punkten. Många gånger känns det som att man bara trycker hejvilt. Men andra låtar är perfekt synkade med musiken, och då är det hysteriskt roligt. Jag gav mig på Raining Blood i går. Oerhört svår - till och med på easy - men ack så rolig. Inlevelsen är total - jag känner mig som Kerry King. Hoppas att inte grannarna ser, för det måste se löjeväckande ut. Äh, det skiter väl jag i. Jag spelar Raining Blood och känner mig som en riktig Guitar Hero.

HAHAHAHA