Höstmusik

Daniel Josefsson bloggar i dag på I förbund med omoralen om höstmusik och länkar till Camels helt underbara, fantastiska låt Never Let Go. En låt vars intro Opeth för övrigt snott rakt av till sin egen lika underbara, fantastiska låt Benighted. Lägger upp båda två för skojs skull, som en jämförelse. Vilket för övrigt gör mig peppad på att sammanställa en egen lista över de bästa höstlåtarna. Det börjar redan surra i huvudet. Opeth, Tom Waits, 16 Horsepower, Tindersticks, Woven Hand, Leonard Cohen med flera har gjort eller gör musik som ofta är oerhört mycket höst. Inte alltid i text, men musikmässigt ser man dimma, regnmoln och röda och gula löv framför sig direkt. Det får bli en lista över de 20 bästa höstlåtarna. Finns det YouTube-klipp tillgängliga postar jag dem också. Det blir dock inga texter om låtarna, det får räcka med topp 50-listan. Jag återkommer i ämnet.

Opeth - Benighted


Camel - Never Let Go

Köpa Xbox 360?

Jag noterade att Onoff har ett extremt bra pris på Xbox 360 för tillfället. Löjliga 1999 kr för en Xbox 360 Premium Edition med 60 gb hårddisk. Det är ett helt fantastiskt bra pris, och jag är jävligt sugen på att slå till. Jag befarar att det kanske inte kommer att bli så populärt hos den andra parten i hushållet. Hon tycker att det är illa nog med PlayStation 3. Men det kommer/finns ju spel till Xbox 360 som inte kommer till PlayStation 3. Spel som verkar otroligt heta. Gears Of War 2, Fable 2, Mass Effect för att nämna tre. Plus att Xbox 360-versionerna av spel ofta verkar vara bättre än PS3-porteringarna. Är det värt att köpa sig en Xbox 360 om man redan har en PlayStation 3? De flesta spelen kommer ju faktiskt till båda konsolerna. Svårt val... Gears Of War 2 gör ju i och för sig bara det att en Xbox 360 känns som ett måste.

Lite artiklar om Gears Of War 2:
http://www.gamereactor.se/artiklar/14870/Vi+spelar+Gears+of+War+2/
http://loading.se/preview_show.php?preview=7

24. Janey Don't You Lose Heart (Tracks, 1998)

Det här kommer att bli ett lökigt, sentimentalt inlägg. Det kan inte hjälpas. Det här är - tillsammans med en annan låt som jag återkommer till senare på listan - den viktigaste Springsteen-låten för mig. Inte den bästa, men den viktigaste. För det var den här som startade allt för mig. Bruce Springsteen hade förvisso funnits med i princip hela livet, men förutom en kort omgång runt 1992 hade jag aldrig lyssnat seriöst på honom. Men i juni 1999 så... Det var en speciell, ganska härlig tid. Jag skulle ta studenten några dagar senare, sommaren hade kommit och det var, som man säger, härligt att leva. Bruce Springsteen skulle komma till Köpenhamn och Stockholm den sommaren på Reunion-turnén och 18 tracks hade nyligen släppts. Farsan hade lånat hem den av sin kusin och spelade den på jobbet och i bilen på väg hem. Väl hemma den där kvällen gick han och nynnade på en låt som jag vagt kände igen och som jag tyckte lät bra. Jag frågade vad det var för låt och han spelade upp Janey Don't You Lose Heart för mig. Var jag mindes den från är oklart, kanske någon midsommarfest på 80-talet, men det klickade till direkt i alla fall. Någon kväll senare åkte vi ner till Österlen, och i bilen spelades 18 tracks. Och så fortsatte det resten av den sommaren. 18 tracks gick varm, och därefter började jag undersöka de andra Springsteen-skivorna i farsans samling. Jag var ohjälpligt fast. Jag såg aldrig Springsteen live den sommaren, det dröjde fyra år till innan jag fick se honom. Min kärlek och passion till hans musik byggdes upp till hysteriska nivåer.

Nio år senare sitter jag och försöker sammanfatta min Springsteen-kärlek i femtio låtar och den här egentligen ganska ostiga låten med klara dansbandsvibbar är en av de mest självklara låtarna på listan. Om man går efter låtens betydelse och nostalgiska värde är den nummer 2 på listan, går man efter hur bra den egentligen är blir den nummer 24. När den kom på Ullevi den 5 juli i år kändes det som att cirkeln var sluten. Och den var underbar. Nils Lofgren lade bakgrundssång, publiken sjöng med och Clarence Clemons saxofonsolo satt där det skulle. För många i publiken var den nog en axelryckning, men för mig och min bror var den oerhört stor och viktig.

Från Ullevi i somras:



Från Born In The USA-turnén, Los Angeles 1985:



Boomp3.com

25. The River (The River, 1980)

The River bara på 25 plats?!? Hade det här varit en lista som någon hade läst, t ex om den gjorts i kvällspressen, hade det förmodligen blivit ramaskri. En av Bossens mest berömda och älskade låtar bara på 25 plats. Skandal. Nej, jag tycker inte det. Lika underbar som The River trots allt är, lika överskattad är den. Det finns många Springsteen-ballader som är bättre - bara på The River finns det åtskilliga. Men samtidigt är det alltså en helt magisk låt, som trots att den är fruktansvärt uttjatad ändå framkallar rysningar varje gång. Allsången till den på Ullevi 2003 var inte av denna värld. Texten sägs vara inspirerad av Springsteens syster och hennes dåvarande pojkvän, som hamnade i en knipa liknande den i texten. Texten tar upp många klassiska Springsteen-teman som arbetslöshet i raderna nedan:

I got a job working construction for the Johnstown Company
But lately there ain't been much work on account of the economy

Och de här raderna får alltid nackhåren att resa sig. Den desperation som ryms i Bruces röst, ja, det är stort, stort.

Now those memories come back to haunt me they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse

Alltså, The River må vara uttjatad, men den drabbar mig lika hårt varje gång ändå. Nu skyndar jag vidare till nästa låt på listan, för den är en av de viktigaste....

Här är ett riktigt fint liveklipp från 1980.

Det klassiska klippet från Ströget måste också bifogas, så klart.



Från Globen 2007:

26. Jackson Cage (The River, 1980)

Jackson Cage får nog anses vara en av de mest underskattade låtarna på The River. Vädligt märkligt, för den är helt fantastisk. Jag rös av välbehag när han rev av den på Ullevi 2003. Jag får fan rysningar bara jag sitter och skriver om den! Ännu en av de mer fartfyllda låtarna på The River, påminner något om The Ties That Bind, men med orgel och piano. Öppningen på The River med The Ties That Bind, Sherry Darling, Jackson Cage och Two Hearts är för övrigt sensationellt stark. Vissa rader från texten är förresten närmast identiska med Where The Bands Are, en låt som var ytterst nära att ta sig in på listan. Den borde nog varit med faktiskt, jag ångrar mig lite. Den får ett hedersomnämnande här. Jämför gärna texterna:

Where The Bands Are
I get off from work and I grab something to eat
I turn the corner and I drive down your street
Little gray houses darling looks like nowhere

Jackson Cage
Driving home she grabs something to eat
Turns a corner and drives down her street
Into a row of houses she just melts away

Här är ett gammalt klipp från 1980:



Ett proffsfilmat klipp från maj i år:

27. Tougher Than The Rest (Tunnel Of Love, 1987)

Dags igen, till slut. Inspirationen har varit dålig och mycket annat har varit på gång. Nummer 27 på listan får ses som något av en skräll. Jag har inte varit särskilt inne på Tunnel Of Love över huvud taget tidigare, men i somras började jag lyssna en hel del på den, och framför allt var det Tougher Than The Rest som fastnade. Ganska fort tog den sig in på min topp 50-lista, men att den skulle hamna så här högt trodde jag aldrig.
Jag har redan tidigare nämnt att produktionen på skivan är plastig och ganska äcklig. Men det gör inte så mycket. Låtmaterialet är väldigt starkt, och starkast är den här. Låten drivs av ett enkelt trumkomp och en pampig synthslinga. Live låter det ännu pampigare, som i den här videon. Där adderar The Miami Horns mäktigt blås. Bandet är uppstyrt i sina allra finaste 80-talsdräkter, Patti Scialfa flörtar öppet med Bruce Springsteen och allt är fint och bra. 80-tals Bruce när han är som bäst!

Här är den framförd i Barcelona i somras:

Kärlekslåten nummer 1

Sitter på jobbet och lyssnar på P3 och "jobbar" för fullt. Sopan Lasse Lindh spelar musik. Han har ändå rätt okej smak, för han spelar både Leonard Cohen, Reel around the fountain med The Smiths och Love song med The Cure. Sistnämnda kallar han för kärlekslåten nummer 1. Jag kan inte riktigt hålla med, men nästan. Love song är en ljuvlig låt, men min egen favorit är skriven av Bob Dylan, men låter som allra bäst när den framförs av 16 Horsepower. Nobody 'cept you pratar jag om. Låten handlar kanske egentligen om kärleken till gud - jag är inte säker. Sjunger man "I'm in love with you" om man åsyftar gud? Ingen är väl kär i gud? Nä, för mig är det här en kärlekslåt. Den finaste.

Nothin' 'round here to me that's sacred
'Cept you, yeah you
Nothin' 'round here to me that matters
'Cept you, yeah you

You're the one that reaches me
You're the one that I admire
Every time we meet together
I feel like I'm on fire
Nothin' matters to me
And there is nothin' I desire
'Cept you, yeah you

Nothin' 'round here I care to try for
'Cept you, yeah you
Got nothin' here to live or die for
'Cept you, yeah you

As a kid I'd hear it
In the churches all the time
Make me feel so good inside
So peaceful, so sublime
Now nothin' does remind me
Of that old familiar chime
'Cept you, yeah you

Used to run in the cemetery
Dance and run and sing when I was a child
And it never seemed strange
Now I just pass mournfully by
That place where the bones of life are piled
I know something has changed
I'm a stranger here and no one sees me
'Cept you, yeah you
Nothin' anymore seems to please me
'Cept you, yeah you
Your love hypnotizes me
It holds me in its spell
Everything runs by me
Just like water from a well
Everybody wants my attention
Everybody's got something to sell

'Cept you, yeah you
I'm in love with you
I'm in love with you

Lyssna på den här.