Nytt från Apple

Apple hade sin årliga presskonferens i går. Jag följde den med stort intresse, i hopp om att det skulle utannonseras en ny MacBook. Det gjorde det inte. Däremot nya versioner av iPod Classic, Touch och Nano. Classic prissänks, och kommer nu i 120 gb storlek. Touch blir smalare och billigare den också. Själv är jag mest intresserad av nya Nano. Extremt läcker i aluminium och glas, i nio olika färger. Skakfunktion - byt låt genom att skaka den. Men framför allt ny, större hårddisk. 8 eller 16 gb minne, till ett bra pris. 1395 respektive 1845 kr. Jag är förbannat sugen på den stora modellen, då min mobil bara har 2 gb och det räcker sannerligen inte långt. Läs mer här.

Alter Egon

Alter Egon - en könsrocksartist vid namn Peter London, medlem i skitkassa Crash Diet. En slags enmans hypemaskin har byggts upp kring Alter Egon. The one man hype machine kallar sig CW Hellfukk (jag skriver inte hans riktiga namn av medmänsklighet) har i flera månader hypeat Alter Egon på ett rent bisarrt sätt. Bandets skitdåliga klichetexter har han målat upp som det bästa som över huvud taget har skrivits - inte bara inom musik, utan inom all sorts litteratur någonsin. Ja, läs själva så förstår ni att så är ju inte fallet:

Ja gör det bara för att ja ska kunna runka!
Ja gör det bara för att ja ska kunna runka!
Ja tar lite till fast ja inte vill
Ja står på egna ben men de värker å de svider
Ja tar mig fram i livet med hjälp av mediciner
Ja ger det en chans för att komma nån annanstans

Det måste va nåt fel på min kuk
Ja står inte ut kan någon hjälpa till
Den har varit slak sen långt tillbaks
Den ligger där helt still
Ja minns hur det va på den tiden
Jag inte behövde få upp han med tvång
men nu har han krympt blivit stympt
Han e blott bara 1 cm lång

Ja har det inte lätt att gå på toalett
När ja går på bordell blir jag heterosexuell
När ja ska runka kuk får jag diarre akut

Ja har ett sätt som e rätt så snett
men fungerar varenda gång
det skapar problem men ja e inte sen
med att laga dom sen nån gång
ja minns hur det va på den tiden
ja inte behövde få upp han med tvång
men nu har han krympt blivit stympt
han e blott bara en cm lång

Ja har min medicin som jag blandat med bensin
när jag går på bordell blir jag heterosexuell
när jag ska runka kuk får jag diarre akut

ja gör det bara....

Det måste va nåt fel i mitt liv
ja e så labil kan inte härda ut
ja har varit stygg ja har legat på rygg
medans penis åkt in å ut
ja minns hur det va på den tiden
då ja va en pojke som ville bli stor
nu längtar ja bara tillbaka till livet
innan ja börja med hor

Ja bor på lasarett för ja gjorde på mitt sätt
ja lever nu idag fast ja känner mig så svag
kan någon ta mig hem och förföra mig igen

Det måste va nåt fel på min kuk
ja står inte ut kan någon komma hit
den har varit slak sen långt tillbaks,
ja har troligen fått hepatit
ja minns hur det va på den tiden
ja inte behövde använda kondom
men nu har han krympt blivit stympt
han är numera lika stor som en atom

Ja har det inte lätt att gå på toalett
när ja går på bordell blir jag heterosexuell
när ja ska runka kuk får jag diarre akut

ja gör det bara....

Men, den riktigt stora grejen var när line-upen skulle avslöjas. CW utlovade att en av medlemmarna skulle vara en riktig skräll, som skulle framkalla

CW. Hellfuck säger:
jag lovar, du kommer att skita ner dig när du får reda på vem en av medlammarna i bandet e nu
Pava säger:
Ace Frehley...?
Pava säger:
Claes Wihnberg?
CW. Hellfuck säger:
det e so osannolikt att det knappt finns... nej inte ace
CW. Hellfuck säger:
och nope, inte jag
Pava säger:
Martin Börjesson?
CW. Hellfuck säger:
heh, näe
CW. Hellfuck säger:
jag e svuren t tystnad
Pava säger:
Loggan?
Pava säger:
säger du A får du säga B...
CW. Hellfuck säger:
men när det offentliggörs kommer det nog att diskuteras

Ja, och sen avslöjades då bandets sättning:

Memory Man - Keytar
Greven - Bass
Belle - Drums
Alter Egon - Vocals & Guitars

Skrällen, den omtalade, var då alltså Belle som spelar trummor. Hon heter Isabel Lestapier och var Fröken Sverige 2007, men blev av med titeln för att hon hade vikt ut sig. Spännande! Snacka om misslyckad hype. Ja, att musiken är pinsamt usel gör förstås också sitt till. Sorry CW, det känns taskigt det här. Men 2008 års stora hypemisslyckande är självklart Alter Egon. Mycket väsen för ingenting. Fast nu fick ju Alter Egon det här inlägget av bara farten. Hoppas det hjälper!

33. Darkness On The Edge Of Town (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

Inledningen är klassisk. Roy Bittans souliga piano, Gary Tallents basslinga och Max Weinbergs trummor. Bruce som sjunger försiktigt. En mycket blygsam start, som kort senare exploderar. Dannys orgel kickar in och Max slår så hårt och resolut på trummorna att de förmodligen brakade ihop. Bruce tar i så att man för sin inre syn ser hur blodådrorna på hans hals håller på att spricka och deklarerar:

Well if she wants to see me
You can tell her that I'm easily found
Tell her there's a spot out 'neath Abram's Bridge
And tell her there's a darkness on the edge of town

Det är lika knäckande bra varje gång. När han körde den på Ullevi - båda kvällarna 2003 och andra kvällen nu i somras - var det bara att pumpa med näven och vråla med. 2003 körde han med ett par jobbiga fraseringar - men det gick inte att värja sig mot tyngden. 2008 var den bättre - men försvann nästan bland alla andra guldkorn som spelades den kvällen.

Texten är kolsvart, precis som på resten av skivan. Låten i sig - en brottartung halvballad - är inte mycket gladare den. Det är allvarstyngt, mörkt och hopplöst. Det är Bruce Springsteens trettiotredje bästa låt. Topp tio lätt, om det varit vilken annan artist som helst. Och det är långt i från den bästa låten på Darkness On The Edge Of Town - vänta bara.

Some folks are born into a good life
Other folks get it anyway anyhow
I lost my money and I lost my wife
Them things don't seem to matter much to me now
Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop
I'll be on that hill with everything I got
Lives on the line where dreams are found and lost
I'll be there on time and I'll pay the cost
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town

Från 1978:



Från Ullevi:

34. The Ties That Bind (The River, 1980 / The Ties That Bind, 1979)

The Ties That Bind inleder både The River och The Ties That Bind. En perfekt öppning. Rak, kraftfull Springsteen-rock utan några krusiduller. I liveversionerna av låten ackompanjerar Roy Bittan, men i studioversionen är det enkom Bruces och Steves gitarrer som hörs. Tolvsträngad gitarr, vilket gör att The Ties That Bind låter mycket The Byrds. Clarence Clemons levererar ett av många saxofonsolon på The River-plattan. På Darkness On The Edge Of Town har han bara tre solon, i Badlands, The Promised Land och Prove It All Night, men på The River hörs han saxofon i de flesta låtarna. En storslagen Clarence Clemons-revansch om man så vill. Intentionen med The River-inspelningen var att fånga essensen av The E Street Band och få det att låta som det gjorde live. En lite skitigare och skramligare produktion blir resultatet. Det låter inte särskilt kliniskt och perfekt, utan snarare spontant och levande. Ett bra val. Och live vet ju alla att Clarence Clemons spelar en stor roll, så därför spelar han en stor roll på The River också.

The Ties That Bind är en av många låtar kring kärlek på The River och tillhör, skulle jag vilja påstå, en av tre kategorier låtar på skivan. Det är de snabbare rocklåtarna som The Ties That Bind, Jackson Cage, Out In The Street och You Can Look (But You Better Not Touch). Det är partylåtar i stil med Hungry Heart, Sherry Darling, Cadillac Ranch och Ramrod. Och så är det balladerna - skivans allra starkaste sida - i form av bland annat titelspåret, Drive All Night, The Price You Pay och Fade Away.

Tidigare inspelningar av The Ties That Bind - till exempel den på skivan med samma namn - har en något annorlunda text. Framför allt refrängen där Bruce sjunger

The ties that bind
No man can break the ties that bind

i stället för

The ties that bind
Now you can’t break the ties that bind

som vi är vana vid. Ja, nu blev det nörderi på högsta nivå. Njut av de här två klippen i stället. Den första är en soundcheck där låten framförs i en väldigt annorlunda version, som sedan aldrig gjorts igen. Jag tror att det är från Largo, årtalet är 1978. Den andra versionen är från Reunion-turnén 1999.

RetroDuo

Spelbutiken.se säljer en apparat som heter RetroDuo. Det är någon slags Super Nintendo-kopia som spelar alla format; USA, Japan och Europa. Endast 499 kr kostar den. En sådan vill jag ha. Nu till frågan: någon som har testat den och kan hissa/sänka den? Är den något att ha?

Debaser i går

Jaha, så har jag sett The Hidden Cameras igen. Vilken besvikelse! Sist jag såg dem, på Mejeriet för två år sedan sprudlade både bandet och publiken av glädje, och konserten var fullkomligt magisk. Ett år tidigare på Hultsfred var de ännu bättre. Så förväntningarna inför gårdagen var förstås rejält uppskruvade. Inte bra. Risken för besvikelse blir så mycket större då. Debasers scen är skitliten och redan där började jag ana oråd. The Hidden Cameras är ett stort band och hur ska de få plats där? Jo, det såg jag direkt när de klev på scenen och rev av en ny låt direkt. De var en man mindre. Den ena, glada violinisten saknades, och det påverkade ljudbilden genom hela konserten. Den nya låten var för övrigt seg och tråkig och lovar inte gott. Jag stod och gäspade. En stund senare kom B-boy och då tändes mitt hopp. Den här låten är kolossal live, så även här. Men sedan föll bandet in i en långtråkig lunk som i princip fortsatte hela kvällen igenom. Joel Gibb såg trött ut och sjöng inte särskilt bra. Han sjöng dessutom fel text flera gånger. Resten av bandet försökte skoja till det genom att dansa, hoppa, tjoa och ha sig. Men det hjälpte inte ändå. Jag stod och gäspade och tittade på klockan och undrade vad som stod på. Inte ens Ban marriage eller extranumren med Music is my boyfriend, Breathe on it och I believe in the good of life, där Joel hängde av sig gitarren och gav sig ut i publiken, gjorde något större väsen av sig. Vad gick fel egentligen?

Bruce-sommaren 2008

Dags för ett riktigt sentimentalt, löjligt inlägg. Sitter på jobbet, allra sista dagen. Har inte så mycket att göra i dag, så jag sitter och surfar runt lite, hamnar på springsteen.se och läser på forumet om konserterna på Ullevi i somras. Blir nostalgisk och önskar att jag var där igen. Väntan och otåligheten hela veckan innan. Uppladding med alla mina Springsteen-DVD:s, skivor och mp3:or. Springsteen och inget annat än Springsteen flera veckor i rad. Spänningen som låg i luften den 4 juli minuterna innan klockan slog nio och bandet klev på scenen. Euforin men samtidigt känslan av att det kan bli ännu bättre i morgon, när vi vandrade ut från Ullevi. Dagen efeter när vi låg i trädgården i Fiskebäck och slöade och väntade. Promenaden bort till Ullevi och känslan av att snart är det dags igen. Biljetten som jag hittade! Ringde min kusin som var på väg till en fest på Hisingen, men istället kom rusande och hängde med in på Ullevi. Snacka om tur. Återigen lång väntan på att klockan ska slå nio. Konsertstart. Alla överraskningar. All magi. Summertime Blues! Backstreets! Darkness on the edge of town! Janey don't you lose heart! Drive all night!!! Because the night! Thunder road!!!! Bobby Jean! Avslutningen med Twist and shout! Glädjevrålen, tårarna, euforin. Det största någonsin.

Och därefter den grå vardagen igen. Två veckor efter konserten kan jag inte lyssna på något annat eller tänka på något annat (nästan) än Springsteen. I bilen till och från jobbet. Framför datorn med Youtube-klipp och ännu djupare nedfärder i djungeln av bootlegs och outgivna studioinspelningar. Nya favoritlåtar som Be true, Talk to me, Protection, Child bride och alltid Thunder road. Om och om igen.

Och nu är det slut. Den allra sista spelningen gjordes på en raggarträff häromdagen. Var det den sista spelningen med The E Street Band någonsin? Kanske. Men kanske inte. Bruce lät hälsa att det här var bara början. Men bandet börjar bli gammalt och slitet. Max Weinberg drar med Conan O'Brien till Los Angeles. Clarence Clemons kan knappt gå. Men ändå. Jag vill ha mer. Blir det en sista, storslagen final nästa sommar? Jag kan inte låta bli att drömma och hoppas.